Jag har just ändrat bloggens tema. Den här looken känns enligt mig enklare, renare och skönare att vila ögonen på. Bjäfs och plottrighet är inte min grej. Inte för att den förra bloggstilen var överlastad, men den var ändå för krusidullig. Nu kommer bilderna i inläggen fram bättre också.
Mitt behov av att rensa bort det överflödiga gäller inte bara här på hemsidan. Jag vill ha så lite saker som möjligt eftersom det ger andrum och perspektiv. Prylar tynger ned. Samma med skrivandet. Inget blomsterspråk eller överflöd. Jag strävar efter att skala bort det oväsentliga så att kärnan kommer fram. Det skenbart enkla.
Rödhaken är min skrivarbloggs ikon och maskot. Min favoritfågel och favoritsångare. Att få ögonkontakt med en rödhake under promenaderna känns alltid speciellt.
Den här bilden från början av augusti 2010 är rätt suddig, men man kan ju se det som en impressionistisk effekt. Jag kände för att ha med fotot i dagens inlägg som handlar om en liten ändring av romanformen.
I mitt förra inlägg berättade jag att jag skulle skriva en dagboksroman. Nu har jag kommit fram till att det i stället ska vara en brevroman. Som jag har påpekat förut sker en del ändringar under skrivandets gång. Det ingår förstås i själva processen. Nu kommer det inte att bli fler ändringar. Däremot ordentlig omarbetning och redigering av befintligt material. Övergången från dagboks- till brevformen är förresten ingen större sak. Innehållet är detsamma. I stort sett även uttrycket. Dagboks- och brevromanen är nära besläktade och det märks minst sagt i detta fall; min bok rör sig nästan i gränslandet mellan dem.
Min huvudkaraktär skriver brev till en specifik person utan att ha för avsikt att sända dem. Det kommer alltså inte att finnas svar från den tänkta mottagaren. Trots detta blir det snarare en sorts dialog än en monolog eftersom huvudpersonen och den tänkta mottagaren känner varandra väl. Deras relation är central för huvudhandlingen. Mer än så vill jag inte avslöja. Jag har kommit underfund med att det är bäst att säga så lite som möjligt om manuset innan det är klart. Så är det för mig. Eftersom texterna utformas som brev i stället för dagboksavsnitt känns det mer logiskt att använda begreppet brevroman. Fast de två formerna är som sagt väldigt lika.
Varför denna ändring? Jo, det blir intressantare och mer dynamiskt för just denna berättelse. Mindre navelskåderi och mer fokus. I stället för att prata med sig själv vänder sig huvudkaraktären till en annan person och måste därför sortera bort ovidkommande detaljer. En dagboksskrivare kan lätt koppla av lite väl mycket medan brevskrivaren, förhoppningsvis, tänker mer på formulerandet. Man kan också göra en jämförelse mellan en privat anteckning och ett blogginlägg. Min roman är förstås fiktion, men det är oerhört viktigt att breven framstår som äkta vara.
Den här bilden av väddklint i sommarbris får illustrera dagens blogginlägg. Växten har väl inget direkt samband med ämnet. Men naturen är ständigt närvarande i mitt nuvarande manus så därför blir naturfoton relevanta i sammanhanget. I dag ska jag alltså skriva lite om mitt val av romanform, alltså dagboksromanen.
När jag ägnade mig åt mitt förra manus, Skuggspelsfigurer, tänkte jag ett tag att det skulle bli en dagboksroman. Sedan insåg jag att det inte fungerade och valde i stället tredje person. Boken jag skriver på nu skulle däremot vinna på att stöpas om i dagboksform. Förresten är den väldigt olik Skuggspelsfigurer. Detta är ett manus som jag skrev för flera år sedan och som jag nu försöker göra om och förbättra. Romanen är redan i första person och har en tydlig berättarröst. Uttrycket påminner om dagbokens. Berättelsen utspelar sig i mitt fiktiva Tuvåker för femton år sedan och med tillbakablickar från sjuttiotalet och framåt.
Att skildra romankaraktärens reflektioner, känslor och iakttagelser i dagboksavsnitt är verkligen spännande. Samtidigt är det en berättelse med dramaturgisk kurva. Det blir intimt och utan filter. Tragikomik gör sig också i denna form. Dagboksromanen härmar verkligheten och därför måste den kännas äkta.
Det finns massor med suveräna romaner i dagboksform. Som Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och Marit Furns Skuggan. Men jag är faktiskt ännu mer fascinerad av verkliga dagböcker och brev. Jag har fördjupat mig i sådana på sistone. Man blir som trollbunden och måste bara fortsätta läsa. Först och främst Herman Bangs brev. Enastående. Oerhört intressanta är även Victoria Benedictssons dagböcker och brev, August Strindbergs brev, Ivan Turgenjevs och Gustave Flauberts korrespondens, George Sands och Flauberts korrespondens. Jag gillar delvis Ulf Lundells Vardagar; Lundells dagboksanteckningar befinner sig nog i gränslandet mellan självbiografi och fiktion.
Så kan man förstås fråga sig vad som är fiktion och inte. Fast det är en annan historia!
Nu efter flytten kommer jag att fördjupa mig i mitt romanmanus igen. Tack och lov. Jag och min man är äntligen tillbaka i Gamla Uppsala. Här finns vår favoritnatur. Vi bodde i dessa trakter förut. Sedan flyttade vi till andra sidan Uppsala och ångrade oss genast. Jag tror inte på någon gud, men jag känner en andlig koppling till Gamla Uppsalas natur och den rymmer en intensiv frihetskänsla. Så har det varit sedan jag började promenera här som femtonåring. Detta har jag inte upplevt någon annanstans. Dagens inlägg handlar om frihet, mer specifikt om det friare skrivandet som jag hädanefter tänker satsa på.
Platsen och miljön är för mig lika viktiga som karaktärerna när jag skriver romaner eller noveller. Mitt förra manus utspelade sig i Uppsala och det kändes begränsande. Att behöva hålla sig till stadens geografi hämmade flödet och bidrog till att romanfigurerna ibland rörde sig lite mekaniskt. Romanen jag skriver på nu äger rum i mitt fiktiva Tuvåker och det känns frigörande. En liten ort med riklig natur strax utanför Uppsala. Orten är väl etablerad i min skalle eftersom jag uppfann den för fjorton år sedan. Flera längre och kortare berättelser utspelar sig där. Tuvåker har drag av Gamla Uppsala och närliggande områden, fast olikheterna är ändå stora. I Tuvåker finns ju större skogar och ännu mer natur. Likheten handlar snarare om platsens känsla och själ.
Skrivandet är ett grundläggande behov för mig. Detta går hand i hand med behovet av frihet. Jag är noga med att vara språkligt korrekt i mina manus. Däremot har jag aldrig följt mallar eller regler för hur en roman eller novell ska skrivas. Ändå har jag periodvis sneglat på sådana, särskilt efter refusering. Anledningarna till att manus antas eller refuseras är många, men jag tror att det ytterst sällan har med ”reglerna” att göra. Nu pratar jag alltså om litterära berättelser, inte om genrelitteratur. Massvis med utgivna författare säger att de skriver intuitivt och inte efter mall eller liknande. De har berättarstrukturen i ryggmärgen. Det har nästan alla som läser mycket skönlitteratur. Redan när man som barn kommer i kontakt med sagan lär man sig vad inledning, mitt och avslutning är för något. Man bör givetvis ha koll på kompositionen.
Själv har jag en tendens att vara perfektionistisk och överdrivet självkritisk i det skönlitterära skrivandet, i alla fall då jag redigerar. Det är något jag försöker sluta med. Perfektionism och överdriven självkritik hämmar kreativiteten. Jag tycker att det fria skrivandet ska gälla i hela processen, även i redigeringsstadiet. Att vara noggrann och göra sitt yttersta är förstås nödvändigt och väsentligt. Det ligger i min natur. Jag tror inte på halvmesyr. Men när prestationstänkandet går till överdrift är det lätt att stirra sig blind på texten och då hakar det liksom upp sig. Resultatet blir inte bättre av sådana saker.
Enligt mig är det viktigaste med skönlitteraturen att den lever. Om den ska kunna leva och andas måste den få luft och inte kvävas under alltför sträng disciplin. Lösningen tror jag är att skriva mer med intuitionen än med intellektet. Det har jag väl för det mesta också gjort, fast jag tänker göra det ännu mer än förut.
Ja, det var ett tag sedan jag postade ett inlägg på min blogg. I dag ska jag skriva om ändringar som rör mitt senaste bokprojekt. Det blir en roman och inte en kortroman som jag förut hade tänkt. Jag kombinerar alltså äldre manus med text som jag har skrivit på sistone; det nya och det gamla passar tack och lov ihop. En ny bok kommer det att bli.
Överlag föredrar jag klassiker, men jag läser förstås moderna böcker med och det finns bra sådana. Att skriva om historisk tid är däremot en annan sak. Jag är, utan att skryta, väldigt insatt i perioden sena 1800-talet och tidiga 1900-talet. Det hindrar inte att jag ibland har känt att mina historiska skildringar framstår som konstruerade. När jag skriver om en tid jag själv har upplevt blir det mer liv i berättelsen. Och enligt mig är det viktigaste med ett skönlitterärt och konstnärligt alster att det lever! Romanen jag skriver på nu ska därför utspela sig för femton år sedan. Sedan är det även en del tillbakablickar. Vissa av dem innan jag fanns, men det är inga problem när perioden ligger så pass nära. Värt att tänka på: dåtidens författare, särskilt realister och naturalister, skildrade ju oftast perioder de själva hade upplevt.
Jag har bestämt mig för att återvända till min fiktiva ort Tuvåker. Naturen spelar en väsentlig roll i den lilla orten. Mitt ständigt återkommande tema: natur/civilisation. Så jag ska använda mig av ett manus som utspelar sig på 2000-talet och den omskrivna historiska romanen. Handlingen, intrigen och personerna har jag. Nu ska jag pussla ihop en massa färdigskriven text, ändra och bearbeta. Tur att jag får nytta av nyskrivet och gammalt och att det går att kombinera delarna utan att det blir kaotiskt. Mycket att ordna med alltså för en ordningsmänniska som jag. Med tanke på att jag har grunden borde det inte ta jättelång tid att bli färdig.
Välgörande att få skriva om en tid jag känner till. Större frihet som bidrar till att texten blir naturligare. Mina berättelser som äger rum i relativ nutid är aldrig typiska samtidsskildringar. Visst märks det att jag älskar att läsa klassiker. Att få skriva om Tuvåker och naturen igen känns också minst sagt välgörande.
Min man och jag flyttar i sommar och då blir det tillfälligt lite mindre tid över till skrivandet. Fast jag försöker ju bearbeta berättelsen i huvudet när jag sysslar med prosaiska flyttbestyr. Hur som helst är det skönt att få komma tillbaka till den del av Uppsala där vi trivs bäst. Naturen där har alltid influerat mitt skönlitterära skrivande.
”Vinter” (1886) av Frits Thaulow (Wikimedia Commons).
Passande målning av Thaulow just nu. En av mina favoriter.
Jag har just tagit bort inläggen med kapitlen ur Skuggspelsfigurer från bloggen. Varför? Jo, jag ska använda det manuset i mitt senaste romanprojekt. Alltså kombinera det nya jag har hunnit skriva med det gamla manuset. Det blir förstås en helt ny bok. Mer stämning, mystik och spänning. Starkare intrig. En kortroman som utspelar sig år 1892 i en fiktiv småstad med mycket natur nära Uppsala. Den gamla grunden och det nya passar faktiskt ihop. Jag lär bli klar snabbare på det viset dessutom.
Min novell ”Den gröna lyktan” har just publicerats i nätmagasinet Opulens. Klicka här eller på bilden om du vill läsa den. Berättelsen består av kapitel 15 och 16 i min roman Skuggspelsfigurer. Stort tack till redaktör Carolina Thelin och Opulens.
Nu skriver jag alltså på ett nytt manus: en roman som utspelar sig i förfluten tid. Både litterärt och underhållande hoppas jag att det blir.
”Aftonsol” (1879) av Per Ekström (Wikimedia Commons).
Jag tycker att den här målning av Ekström är vacker och fantasieggande. Den får inleda detta lilla inlägg om det senaste som rör mitt skrivande.
Den 4 juli kommer en novell jag har skrivit att publiceras i magasinet Opulens. Tydligen det sista bidraget före tidningens sommaruppehåll. Novellen består av två kapitel ur Skuggspelsfigurer, nämligen 15 och 16 som kan läsas som en enskild berättelse. Det finns totalt 31 kapitel i romanen.
Härligt att få ta itu med ett nytt bokprojekt. Rätt annorlunda från något jag tidigare har skrivit. Den nya romanen blir mer sagoaktig än Skuggspelsfigurer. En slags spökhistoria för vuxna. Det är också sådana böcker jag gärna väljer att läsa numera. Jag ska förstås inte skriva bloddrypande skräck. Däremot blir det mystiskt och stundvis kusligt.
Året är 1888 och platsen en liten stad med vacker natur. Jag har alltså hittat på det stället. Tidigare planerade jag att skriva om Uppsala igen. Jag har dock insett att jag hellre vill skildra miljön i en fiktiv stad eftersom det innebär mer frihet.
Gamla Uppsala, Tunåsen, 1903, fotograferat av August Fredrik Schagerström (Digitalt museum).
Detta inlägg handlar om mitt kommande bokprojekt. Schagerströms fotografi är som synes från 1903, samma år som min nya berättelse ska utspela sig. Vad jag vet kommer inte den romanen att innehålla några scener från Gamla Uppsala och Tunåsen även om det är en intressant plats som förtjänar uppmärksamhet.
Ännu är det oklart om mitt manus Skuggspelsfigurer blir antaget eller inte. Chansen att bli utgiven av ett traditionellt förlag är naturligtvis liten, fast man hoppas ändå. Jag väntar fortfarande på svar från några bokförlag. De svar jag hittills har fått har varit refuseringar. Entusiasmen jag känner inför det nya projektet mildrar besvikelsen över refuseringarna. Om samtliga tackar nej – jag har skickat manuset till sex förlag – ger jag ut boken själv via Publit. Dessutom siktar jag in mig på att få nästa roman utgiven! Jag är envis.
Nyss kom jag fram till att det måste bli en roman för vuxna. Jag har alltså övergivit tankarna på att skriva en bok för yngre personer. Efter att ha studerat samtida barn- och ungdomsböcker inser jag att det inte vore någon god idé för mig. Alla böcker jag gick igenom har oerhört högt tempo och spänningsmomenten haglar tätt. För mig skulle det kännas krystat att skriva på det viset. Jag tycker att det ofta råder en naturligare balans mellan spänning och eftertanke i äldre barn- och ungdomslitteratur. Hur som helst kan jag använda de flesta nykläckta idéer efter viss anpassning trots att jag ska skriva för vuxna.
Jag hade tänkt fortsätta skildra Sofias och de andra karaktärernas liv. Men jag känner att det färska bokprojektet behöver ett annat persongalleri. Om något förlag skulle vilja ge ut Skuggspelsfigurer och anse att jag i stället borde satsa på en serie om Sofia så gör jag det. Jag skulle nog kunna behålla handlingen jag har börjat skissa på efter en del ändringar. Eftersom den nya romanen och sannolikt också framtida berättelser ska utspela sig i sekelskiftets Uppsala är det väl fortfarande tal om en bokserie.
De flesta scener ska äga rum i det så kallade Bondslottet på Kyrkogårdsgatan, i närheten av Carolinaparken. Jag är så fascinerad av det vackra, spöklika flerbostadshuset som sorgligt nog revs på 1930-talet. Lite fakta har jag lyckats luska fram om stället, men inte mycket. Jag mejlade Upplandsmuseet och frågade om de kunde tipsa om litteratur om Bondslottets historia; de svarade att museet saknar uppgifter om byggnaden och därför inte kunde ge några tips. På innergården har jag ”hittat” ett gårdshus i samma stil. Jag tror att det byggdes samtidigt som huvudbyggnaden. Det står 1870 på vindflöjeln. Jag gillar den sortens detektivarbete. Det är på sätt och vis en fördel att Bondslottets historia är höljt i dunkel. Varför? Jo, då har jag tillåtelse att fabulera rätt fritt.
Nästa roman ska vara realistisk, men ha övernaturliga och kusliga inslag. Fast den kommer inte att vara fantasy eller skräck. Det ska bli roligt att få ta ut svängarna ännu mer än i Skuggspelsfigurer som är realistisk och bara milt sagoaktig. Skuggspelet kommer att ha en viktig roll även i den nya berättelsen. Det känns spännande att sätta i gång med detta projekt.
Fotot visar en av de vackra kandelabrarna vid universitetshuset en januarieftermiddag. Själva hjärtkapitlet i Skuggspelsfigurer äger bland annat rum på denna plats strax efter solnedgången i november 1902. Skuggspelet har en viktig roll i romanen, både bokstavligt och bildligt; det kommer det även att ha i de framtida delarna. Jag har nämnt detta förut, men eftersom ämnet känns viktigt vill jag utveckla det lite grann.
Spelet mellan ljus och skugga – jag har alltid funnit det väldigt fascinerande – är alltså centralt i serien om Sofia i sekelskiftets Uppsala. I mörkret lyser gatlyktor, fotogenlampor, levande ljus, brasor, månen och stjärnorna. Både rummen och gatorna är dunkelt upplysta. Elektriskt ljus är få förunnat och gas används fortfarande i stadens gatlyktor. Antagligen skulle mina karaktärer få en chock om de utsattes för vår tids belysning. Jag avskyr förresten skarpa lampor, i synnerhet taklampor. Skuggspelet skapar stämning, men det representerar också hemlighetsmakeriet och det som pågår bakom kulisserna.
Många författare kring sekelskiftet, till exempel Hjalmar Söderberg och Bo Bergman, ger uttryck för deterministiska tankar. Människorna är skådespelare i det verkliga livet och marionetter. Ofta beskrivs ödets händer som omilda. Även om människorna föds med en smula vilja och har vackra drömmar förvandlas de förr eller senare till fjädrar i vinden, oförmögna att bemästra sina öden. Bo Bergmans dikt ”Marionetterna” från 1903 är ett talande exempel på denna syn. De där tankarna är inte direkt nya. Baudelaire skriver att djävulen drar i marionetterna, Zola tror på determinismen och Shakespeare menar att människorna är aktörer och världen en scen. Och så vidare …
En del av karaktärerna i Skuggspelsfigurer tvingas spela teater och bära masker. Ett par av dem känner sig som viljelösa tråddockor. Detta gäller både efter skymningen och i dagsljus. Berättelsens viljemänniskor tar visserligen avstånd från deterministiska tankar, men längtar ändå efter en friare tillvaro och känner sig inte sällan maktlösa. Valfriheten kring sekelskiftet var ju mycket mer begränsad än den är i dag och den som bröt mot konventionerna blev inte sällan behandlad som en paria. Själv är jag en viljemänniska som tror att livet styrs av både viljan och slumpen. Jag anser att det är möjligt att påverka sitt öde, fast bara till viss del.
Några av mina favoritförfattare har skrivit om spelet mellan ljus och skugga och liknande. Jag skulle kunna räkna upp flera exempel, men då skulle detta inlägg bli för långt. Här följer fyra underbara och stämningsfulla citat:
”Genom några takgluggar faller ett klart månsken över vissa delar av det stora rummet, andra ligger i djup skugga.”
(Henrik Ibsen, Vildanden)
”Hon stod där länge; hon ville urskilja ett ansikte men såg ingenting. Tyst gick den långa, okända skuggan förbi – förbi och förbi, ut i mörkret, där stegen dog bort.”
(Herman Bang, Tine)
”Det är tidig skymning, det är vinterskymning. Det snöar vått och det regnar, och den ena krokiga, svarta silhuetten efter den andra glider i middagstimmens oroliga brådska förbi kaféets stora gråblanka ruta, liksom en gång för länge sedan de fantastiska gestalterna i barnkammarens hemgjorda skuggspel av en osynlig hand fördes fram och åter över ett oljat silkespapper.”
(Hjalmar Söderberg, ”Historieläraren”)
”Västerut i fjorden tjuter en ångvissla. Röda och gröna lanternor kommer långsamt glidande utifrån mörkret.”
(Cora Sandel, Alberte och Jakob)
Jag kommer dessutom att tänka på Eugène Janssons härliga blåmålningar, särskilt ”I skymningen”.
Jenny Enochsson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.