”Dans les vignes à Louveciennes” (1874) av Alfred Sisley (Wikimedia Commons).

Varför skriver du?

Alla författare jag intervjuade via Tistelblomma fick denna fråga. Det blev många intressanta, tänkvärda svar. Tobi Alfier svarade kort och gott ”Because I can’t not” och Emil Ahlbertz ”Jag kan inte låta bli”. Visst är det så. Författare kan helt enkelt inte låta bli att skriva.

Irländaren John McGahern (1934–2006) är en av mina favoritförfattare. Han sa så här:

“My only concern is that I get the sentence right and describe my world clearly and deeply.” (John McGahern, Goodreads Quotes)

Träffsäkert och sant. Här finns inga storvulna tankar om att förändra världen eller lära ”kreti och pleti” hur saker och ting egentligen är. Nej, det handlar i stället om att formulera sig väl och beskriva världen – världen enligt författaren – klart och djupsinnigt. McGahern utförde detta med bravur! Och trots att det knappast var avsiktligt bidrog förmodligen hans verk till att göra Irland lite öppnare och tolerantare. (Läs mer om McGahern i denna artikel i The Irish Times.)

Varför skriver jag? Det ska jag försöka förklara.

Skrivandet är mitt kall; det är ett behov jag inte kan bortse från. Min fantasi är väldigt livlig; den måste få sträcka ut vingarna dagligen, annars blir den liksom sur. Jag har alltid haft behov av att berätta historier, iaktta och ställa frågor. Det är en absurd värld vi lever i och ett sätt att göra den någorlunda begriplig är att skriva skönlitteratur, eller syssla med annan konstnärlig verksamhet. Ibland är det bäst att låta vissa obegripligheter förbli mysterium. Jag ställer frågor, men jag är inte ute efter att leverera svar eller så kallade sanningar. Kärleken till skrivandet hänger dessutom samman med kärleken till läsandet; de är beroende av varandra.

Jag har inget behov av att skriva navelskådande självbetraktelser. Sådant sysslade jag förstås med i tonåren och slutade tack och lov med det i tidiga tjugoårsåldern. Nej, jag utforskar hellre världen – världen enligt mig – genom att sätta mig in i mina fiktiva karaktärers känsloliv, själsliv och intellekt. Fastän jag sällan skriver om mig själv finns inslag av mitt jag i samtliga karaktärer. Det gäller till och med de personer jag inte alls liknar. De är ju mina skapelser även om de är egensinniga och ständigt överraskar mig när jag skriver om dem.

För mig är språket och stilen lika viktiga som innehållet då jag komponerar romaner och noveller. Det har jag nämnt i tidigare inlägg. Jag vrider och vänder på varje mening. En utmaning: entusiasm varvas med frustration. Jag vill skriva enkelt, koncist, stämingsfullt. Jag försöker stryka allt onödigt och på så vis nå fram till kärnan. Det sublima och subtila är att föredra framför det uppenbara. Jag räknar med att läsaren drar sina egna slutsatser. Pekpinnar och sensmoraler undviker jag helt.