Jenny Enochsson

Etikett: Manus

  • Manuset har skickats

    Foto: Pixabay

    Jaha, nu har jag skickat in mitt manus Skuggspelsfigurer till alla bokförlag på min lista. Sex stycken blev det totalt. De har en ganska bred utgivning.

    Jag har kollat in samtliga svenska förlag som ger ut skönlitteratur. På deras hemsidor får man en god bild av hur utgivningsprofilen ser ut. Det är viktigt att ta reda på om manuset passar ställets profil. Så klart. Sedan är det inte säkert att förlaget håller med om den bedömningen. Att manuset inte passar förlagets profil är en vanlig formulering i refuseringsbrev. Ett diplomatiskt svar som kan tolkas på flera olika sätt. Refuseringsbrev är oftast allmänt hållna; det kan man förstå med tanke på de enorma mängder manus förlagen måste ta ställning till. Då jag har skickat in tidigare manus har jag fått några positiva refuseringsbrev, fast standardsvaren har varit vanligare. Och så tackade jag nej till ett kontrakt som lämnade en del att önska. Det ska bli intressant att se hur mitt nya manus tas emot.

    Som sagt har jag sänt min roman till sex förlag som har ganska bred utgivning. Det är nödvändigt när man inte skriver genrelitteratur som feelgood, deckare eller liknande. Visst, Skuggspelsfigurer skulle kunna kallas en historisk roman, men det finns så många sorters historiska romaner. De läsare som förknippar den genren med strapatsrika äventyr och idealiserad romantik skulle inte få sitt lystmäte tillgodosett om de läste Skuggspelsfigurer. Fastän jag är ordningsmänniska bryr jag mig inte om vilken kategori en bok har tilldelats. Enligt min mening är samtiden alltför fixerad vid stämplar och lådor. Visst, indelningarna underlättar sökningen och främjar överskådligheten, men det handlar nog ännu mer om viljan att förenkla en komplicerad värld. Hur som helst läser jag de böcker jag finner läsvärda, punkt slut.

    Det finns massor med svenska förlag, stora och små. Flera av dem, särskilt de mindre, är väldigt nischade. Det som främst efterfrågas är underhållning. Underhållning säljer och fungerar som förströelse, precis som tv-tittande. Ett fåtal förlag publicerar smal, ibland avantgardistisk, litteratur. Skuggspelsfigurer är varken en experimentell berättelse eller en underhållningsroman. Trots att jag inte kan eller vill skriva underhållningslitteratur hoppas (och tror) jag att min roman borde kunna tilltala olika människor. Den är inte svårläst och frågorna som berörs är rätt allmänmänskliga. Det saknas inte underhållande partier. Som jag nämnde i förra inlägget blandar jag tragikomisk humor och allvar. Humor är givetvis subjektivt. Vissa kommer nog att skratta, andra inte.

    Om alla sex ställena tackar nej till manuset blir det egenutgivning. Då ska jag starta ett eget litet förlag. Hybridförlagen undviker jag förresten helt och hållet. Jag har en del idéer om hur jag skulle kunna nå ut med boken. Även om jag blir antagen av ett bokförlag behöver jag göra reklam. Eftersom Skuggspelsfigurer utspelar sig i Uppsala – det gäller också de framtida delarna i romanserien – finns det mycket jag kan göra här på hemmaplan. Fast det väsentligaste i romanen är karaktärerna och deras liv, inte platsen. Den riktar sig ju inte enbart till uppsalabor.

    De flesta förlag uppger att de ska försöka lämna besked inom två eller tre månader. Jag hoppas att något ställe gillar detta ordentligt omarbetade manus; det skulle dock inte vara någon katastrof om jag fick ge ut boken själv.

  • Snart dags

    Foto: Jenny Enochsson

    Fotot visar en välkänd och välbevarad Uppsalavy i gråmulen januariskrud. Denna plats finns med i ett kapitel i min roman, fast då är det en kall och mörk novembereftermiddag. De vackra kandelabrarna och gatlyktorna är tända. Det är snart dags att sända det ordentligt omarbetade manuset Skuggspelsfigurer till olika bokförlag. Först ska jag dock skriva ett följebrev och göra en lista över förlag.

    Jag är alltså klar med omarbetningen av mitt manus som utspelar sig i Uppsala 1902. Den första romanen i en planerad serie. Jag kommer dock att gå igenom manuset en sista gång för säkerhets skull, men det känns ändå färdigskrivet. Jag är extremt noggrann när jag skriver skönlitteratur; det är jätteviktigt att det inte finns slarvfel eller något i den stilen!

    Den här versionen känns som en annan bok än den gamla – den gamla hette Skuggporträtt – även om huvudhandlingen är i stort sett densamma. Jag har gjort massor med ändringar. Den nya romanen, Skuggspelsfigurer, borde tilltala en lite bredare läsekrets än den förra. Varför? Skuggporträtt var ett utpräglat impressionistiskt alster med knappt någon inre monolog; vissa skulle säkert kunna uppleva det som frustrerande läsning. Det nya manuset är fortfarande impressionistiskt, men på ett mer tillgängligt sätt. Jag har lagt till mer inre monolog och tagit ut svängarna. Någon underhållningsroman är det inte, men nog finns det gott om underhållande partier. Både humor och allvar. Humor är förstås något högst allvarligt. Det tragikomiska är ännu påtagligare i det nya manuset trots att det var påtagligt även i det gamla. Som jag har nämnt tidigare finns sagoaktiga inslag och de är aldrig övernaturliga. Det är bara lätt sagoaktigt. Hur som helst kan jag stå för alla ändringar och har inte sålt min själ eller liknande. Jag vågar påstå att den nya versionen är bättre och mer levande än den förra.

    I morgon ska jag börja skriva på följebrevet och göra en lista över förlag att sända manuset till. Följebrevet bör inte vara längre än en A4-sida, inklusive adressuppgifter. Syftet är främst att väcka intresse och ge en bild av berättelsen. Många förlag vill även ha en synopsis. Det är viktigt att ägna rätt mycket möda åt följebrevet. Jag ska skicka manuskriptet till olika förlag. Om inget förlag vill satsa på det kommer jag att ge ut romanen själv. Jag hoppas verkligen att jag får napp, men jag vet ju hur litet nålsögat är.

    Framöver blir det antagligen något tätare mellan mina blogginlägg.

  • Omarbetning

    Foto: Jenny Enochsson

    Det här inlägget handlar om vad jag ska göra om manuset Skuggporträtt refuseras av alla förlag jag har skickat till.

    Alla förlag jag har skickat till har förstås inte svarat ännu, men de svar jag hittills fått har varit refuseringar. Jag har bara sänt romanen till stora och medelstora förlag. Mitt förra manus Skogen bakom muren sände jag till betydligt fler och tyvärr utan större urskillning. Denna gång har jag undvikit ställen som ger ut en helt annan sorts böcker än vad jag själv skriver. De större förlagen får in mellan tvåtusen till tretusen manus per år och med tanke på att endast en försvinnande liten procent antas skulle jag inte bli särskilt förvånad om jag får nej. Fast man vet ju aldrig …

    I stället för att själv ge ut Skuggporträtt om förlagen tackar nej – det var min förra plan – ska jag omarbeta manuset ordentligt och skicka in det igen. Om förlagen inte vill ha den nya versionen får jag helt enkelt svälja skuffelsen och satsa på egenutgivning och ”vanity venue”. (Det sistnämnda uttrycket är så nedlåtande att det nästan är komiskt.)

    Jag har faktiskt redan börjat med omarbetningen trots att jag inväntar fler svar. En ny titel. Personerna och handlingen är i stort sett samma som förut. Ändå blir det på sätt och vis en helt ny roman. Jag inser mycket väl vilka ändringar jag behöver göra för att förhoppningsvis kunna tilltala fler läsare. Själv gillar jag den impressionistiska stilen där karaktärerna främst levandegörs genom repliker och handlingar och ytterst få tankar återges. Men jag gillar också inre monolog, så länge man slipper navelskåderi. Huvudkaraktärens tankar ska alltså få större utrymme i den nya versionen och sedan är det en del annat som också ska ändras. Stilen kommer att bli tillgängligare, men jag kommer att kunna stå för den. Min enda avsikt är att skriva meningsfullt och levande.

    Att ta emot refuseringsbrev är inte kul. Däremot tycker jag att det känns roligt att göra denna omarbetning.