Jag är svag för pilträd vid vatten; det har jag varit så länge jag kan minnas. På bilden syns dammen i botaniska trädgården. En vacker plats. Utan tvekan beundrade även en hel del sekelskiftesmänniskor pilträd vid vatten.
Nu är jag faktiskt inne i redigeringsfasen! Grunden och innehållet i kapitlen är färdiga. Äntligen är det dags för min favoritfas: finliret. Det har tagit längre tid än planerat, främst på grund av flytten i höstas och coronan i vintras. Jag skrev då med, men de två sakerna var verkliga bromsklossar. Sedan har jag ju gjort flera ändringar – man kan följa dessa om man läser gamla inlägg – under skrivandets gång. Denna sommar utarbetade jag en ny strategi som innebär att jag kommer framåt i skrivandet snabbare samtidigt som innehållet förbättras. När blir jag klar? Förhoppningsvis i vinter/vårvinter. Nu när jag ägnar mig åt redigeringen kan det vara på sin plats att ge en skissartad beskrivning av Skuggporträtt. Jag har nämnt en del tidigare, men med tanke på alla ändringar manuset har genomgått kan det vara bra med en aktuell sammanfattning.
Eftersom jag vill att läsarna ska bli överraskade när de läser Skuggporträtt tänker jag inte säga för mycket om själva handlingen. Några ord bara. Plats: Uppsala. Tid: augusti till december år 1902. Röd tråd: otrohetshistorian mellan två karaktärer – den påverkar alla karaktärer på olika sätt. Perspektivpersonen/huvudkaraktären är en ung kvinna, men en ung man har ett och en halvung man två kapitel. De viktigaste personerna i romanen är frisinnade och ägnar sig åt skrivande eller konst. Men persongalleriet är ganska stort och här finns figurer med olika värderingar och från skiftande samhällsklasser. För övrigt skrivs boken i preteritum och i tredje person.
Stilen är som sagt impressionistisk. Fokus ligger på intrycken. Tid och rum är begränsade. Jag som berättare är hela tiden i bakgrunden och återger det som utspelar sig i karaktärernas värld. Miljön skildras som ögonblicksbilder. Endast miljöbeskrivningar som spelar med i eller påverkar karaktärernas värld får vara med. Detaljer som har med intrycken att göra lyfts fram. Personernas tankar och känslor kommer fram i deras repliker, beteende och handlingar. Den inre monologen är ytterst begränsad och det gäller även tillbakablickar. Genom antydningar skildras det väsentliga i romanen. Jag undviker övertydligheter. Läsaren får vara med och tolka. Jag strävar efter objektivitet, fast inte på ett kyligt sätt. Ömsinthet och humor är viktiga ingredienser i boken.
Några ord om stämningen. Givetvis är stämningen föränderlig, men där finns ändå vissa återkommande grunddrag. Ofta en tragikomisk underton. Dessutom genomsyras berättelsen av en nervös puls som fungerar som en slags motor. Tonen är lågmäld, fast det saknas inte dramatik och intensitet. Mycket pågår under ytan. Skuggspel, ljuslågor och skådespelet i verkligheten skapar också stämning. Karaktärerna upplever att de tvingas spela roller och bära masker i verkliga livet. Ett par av dem är determinister; de känner sig som marionetter, oförmögna att ändra sitt öde. Fast i vissa situationer får de ändå ta av sig maskerna och ”vara sig själva”.
Språket är sparsmakat och avskalat. Jag hänger mig aldrig åt blomsterspråk. Kargt är det dock inte. Kapitlen och scenerna är ganska korta. Så det är ingen lång roman. Jag vill inte skriva långa romaner.
Jenny Enochsson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.