Jenny Enochsson

Etikett: Skuggporträtt

  • Nästa steg

    Foto: Jenny Enochsson

    Snirklig trollhassel och en del av ett vackert hus får inleda dagens inlägg. Romanen Skuggporträtt är färdigskriven. Nu är det alltså dags för nästa steg: att skriva följebrev, göra en lista över förlag och slutligen sända manuset.

    Under det sista redigeringsvarvet var det inte lätt att slappna av – jag var ju ständigt medveten om att denna version kommer bokförlagen (förhoppningsvis) att läsa. Naturligtvis har jag ägnat mig åt flitig redigering. Jag har dessutom slagit an min ”mentala stämgaffel” för att försöka finna rätt ton; det gäller varje kapitel, scen, stycke, mening, ja, vartenda ord. Om jag har lyckats med det får läsaren avgöra.

    Jag har börjat skissa på följebrevet. Det är viktigt att det väcker intresse. De stora förlagen får in ungefär tvåtusen manuskript per år. Om följebrevet är menlöst kan manuset i värsta fall hamna i papperskorgen innan det har blivit läst. Det vore minst sagt förargligt. Följebrevet får inte vara för långt; jag har hört att en A4-sida anses lagom. En kort presentation av mig själv, några meningar om romanen och en liten synopsis. Eftersom den impressionistiska berättarstilen är påtaglig bör jag också nämna några ord om den. Med betoning på några ord. Det är inte rätt tillfälle att ge en ingående redogörelse för min berättarstil.

    En lista över förlag att skicka till ska jag göra. Manuset måste passa in i de enskilda förlagens utgivning. Då följebrevet och förlagslistan är färdiga är det dags att sända manuset. Jag hyser inga illusioner. Det är allmänt känt att endast ett par procent av alla som skickar in blir antagna. Samtidigt känner jag att Skuggporträtt är bättre än mina tidigare alster. Min förra roman Skogen bakom muren tycker jag är svagare. Ändå var det ett litet förlag som ville ge ut den, men jag tackade nej eftersom kontraktet lämnade en del att önska. Ett annat litet förlag skrev att de gillade mitt sätt att skriva och gärna ville läsa framtida alster även om de inte var intresserade av just Skogen bakom muren. Så jag är inte helt utan hopp vad gäller Skuggporträtts öde. Jag tänker däremot inte sända den till hybridförlag. Om inget av de riktiga förlagen nappar får det bli självutgivning. Ja, ja, den saken tänker jag inte börja fundera på ännu.

  • Ny deadline

    Kyrkogårdsgatan och Kyrkogårdsallén från Carolinaparken, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Detta lilla inlägg handlar om slutredigering och min ändrade deadline – den trettionde april. Jag inleder dock med en klassisk Uppsalavy. På Dahlgrens underbara fotografi syns alltså Kyrkogårdsgatan och Kyrkogårdsallén. Väldigt vackert och fantasieggande! Jag tycker att det ser ut att vara tidig vår eftersom solen verkar pigg och lite snö ligger kvar. Den första byggnaden är det så kallade Bondslottet och den andra blindskolan. En scen i min kommande roman Skuggporträtt utspelar sig på Kyrkogårdsgatan och i allén, fast i början av december då snön ligger djup.

    Foto: Jenny Enochsson

    Här är det också tidig vår, livligt solsken och lite kvarliggande snö. Fortfarande fint år 2024, men jag föredrar ändå sekelskiftsversionen. En nykter funkislänga har ersatt det fantasifulla Bondslottet. Det är synd att bilarna inte kan parkeras någon annanstans. Samtidigt vore det ännu värre om ett parkeringshus byggdes i Fjärdingen …

    Nu till dagens ämne. Jag trodde först att jag skulle bli klar med Skuggporträtt i februari och sedan i mars. Jag har känt piskan i nacken – det är givetvis jag själv som ”håller i piskan” – och därför ändrar jag nu deadline till trettionde april.

    Jag har ägnat mig åt intensiv slutredigering och jag ägnar mig fortfarande åt detta. När det gäller mitt skönlitterära skrivande är jag väldigt petig och flitig. Jag strävar efter att skriva så bra som möjligt. Sedan får andra uttala sig om resultatet. Även om jag är mycket självkritisk kan jag emellanåt känna mig hyfsat nöjd. Jag har en tendens att pendla mellan stortvivel och lillhybris. (Det finns personlighetstyper som i stället pendlar mellan lilltvivel och storhybris.) Jag känner helt klart att Skuggportätt är bättre än allt annat jag tidigare har skrivit. Det återstår att se om andra uppskattar romanen.

    Boken är i stort sett färdig; det är möjligt att manuset blir färdigskrivet före den trettionde april. Nu handlar det endast om pyttesmå, pyttesmå detaljer. Inte sällan ändrar jag och ändrar tillbaka. En del av redigeringsarbetet innebär ju att testa olika versioner. Jag skalar av mer än förut. Inget överflödigt får finnas kvar. På det viset har jag nog alltid resonerat, men jag blir visst kräsnare och kräsnare. Varje enskild detalj ska kännas rätt och samtidigt måste helheten stämma överens.

    Med största sannolikhet är manuset färdigskrivet när jag postar nästa blogginlägg. Då blir det dags att komponera ett följebrev som är så pass intresseväckande att förlagen går med på att öppna den bifogade manusfilen.

  • Skuggporträtt

    Foto: Jenny Enochsson

    Det var jättelänge sedan jag postade ett blogginlägg och det beror på att jag vill koncentrera mig på boken. Jag eftersträvar självdisciplin och anstränger mig för att inte bli för distraherad. Min bok om Uppsala år 1902 växer fram; formen är tydligare nu än tidigare. Eftersom jag har kommit så pass långt – bokprojektet är dock långt ifrån färdigt – tänker jag avslöja några detaljer.

    Det har ju skett en del förändringar under arbetets gång. Även sedan mitt sista inlägg. Under de senaste månaderna har som sagt strukturen blivit fastare och det innebär att de enskilda delarna har fått sina givna platser. Hädanefter blir ändringarna mindre och äger rum inom beståndsdelarna. Ja, mer finlir liksom.

    Jag kommer tillbaka till novellen hur jag än gör. Det begränsade formatet passar mig helt enkelt bättre än att koppla samman kapitel och bilda en traditionell roman. Jag får hela tiden bevis på detta och hoppas att jag nu äntligen har lärt mig av erfarenheten! Min bok är ändå en slags roman; den är uppbyggd av löst sammanlänkade noveller. Ingen novellsamling alltså. En otrohetshistoria mellan två huvudkaraktärer – den påverkar samtliga perspektivpersoner på olika sätt – fungerar som röd tråd och bidrar till att novellerna vävs samman. Det finns några perspektivpersoner och de har ett visst antal noveller var. Vissa av berättelserna är i stort sett färdiga medan andra är halvfärdiga; några befinner sig fortfarande i planeringsstadiet.

    Slottsgränd och Trädgårdsgatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Bokens titel: Skuggporträtt. Titeln känns passande av flera orsaker. Varje berättelse har förstås en intrig och dramatisk kurva, men den är i allra högsta grand ett porträtt av huvudkaraktären i en viss situation. En av karaktärerna tillverkar siluetter, fast det är en parentes i sammanhanget. Skuggan representerar bland annat hemlighetsmakeriet som pågår bakom kulisserna. Men den är mycket mer än så.

    Skuggspel, siluetter, ljuslågor, marionetter och masker är viktiga ingredienser i min bok. Dessa är intressanta symboler och skapar stämning – jag är oerhört förtjust i stämning. Jag förknippar dem med slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet. Flera av sekelskiftets författare, till exempel Hjalmar Söderberg och Bo Bergman, skriver om hur människor uppträder som skådespelare i verkliga livet, tvingas bära masker och också om hur de blir marionetter som styrs av ödets, ofta omilda, händer. Människan föds med en viss vilja och har vackra drömmar, men förvandlas förr eller senare till en fjäder i vinden, oförmögen att ändra sitt öde. Med andra ord rör det sig om deterministiska tankegångar. Vissa av karaktärerna i min bok funderar mycket på dessa saker.

    Själv är jag inte alls determinist. Jag tror snarare att våra livs styrs av en kombination av viljan och slumpen. (Om jag vore maktfullkomlig politiker skulle jag väl tro ännu mer på viljestyrkan än slumpen.) Man får komma ihåg att valfriheten var betydligt mer begränsad kring sekelskiftet än den är i dag; nutidsmänniskor har ju en tendens att betrakta historiska skildringar och tankar med samtidens glasögon. Så det är föga underligt att Markel säger: ”Man väljer inte” (Hjalmar Söderberg, Den allvarsamma leken).