Jenny Enochsson

Etikett: Stämning

  • Stämning och impressionism

    Foto: Jenny Enochsson

    När jag läser och skriver skönlitteratur bryr jag mig framför allt om de tre s-en: språk, stil och stämning. Ja, att berättelsens innehåll är tänkvärt och gripande är förstås också väldigt viktigt. Men stilen, hur något sägs, avgör hur jag i slutändan uppfattar ett verk. Jag har tidigare postat inlägg om både stämning och impressionism; det finns så mycket att säga om dessa ämnen och därför blir det ännu ett inlägg. Och jag lär skriva fler i framtiden.

    Min roman är en realistisk berättelse med impressionistiska inslag; denna kombination återfinns hos flera av mina andra alster, fast på ett annat sätt. Det faller sig liksom naturligt; jag har inte bestämt i förväg att jag ska skriva på det viset. Betraktarens, i detta fall huvudkaraktärens, subjektiva intryck står i fokus. Tid och rum är begränsade. Tack vare det koncentrerade formatet är det möjligt att skapa en levande scen. Fast det är en riktig utmaning. Först måste ju allt överflöd strykas. Sedan är det möjligt att nå fram till själva kärnan. Inte förrän kärnan är synlig – ordet förnimbar passar egentligen bättre i sammanhanget – framträder stämningen. Det är en balansgång.

    Stämningen hänger alltså samman med impressionismen i min roman och i flera tidigare berättelser. Det handlar om hur sinnena, känslorna och tankarna påverkas av intrycken. Då den blå skymningsskuggan sänker sig över ett kvarter känner sig kanske min huvudkaraktär introspektiv. Möjligtvis väcks associationer till Eugène Janssons blåmålningar, som min huvudperson nyligen beundrade på en konstutställning. Fler intryck skapar stämning och har betydelse för händelseförloppet. Doften av kyla. Frosten som skimrar i gatlyktans sken. Månen och stjärnorna känns påtagligare än vanligt. En flaska krossas. En hund börjar skälla. Prasslet av kjolar och ljudet av en dörr som öppnas då en ”allmän flicka” går in på ett hotell.

    Ett verkligt exempel: det mogna solskenet en decemberdag på Östra Ågatan (se bilden). Trots iskylan kunde jag inte låta bli att ta av mig vanten och fotografera. Därefter kom jag att tänka på att jag skulle skriva ett blogginlägg om stämning och impressionism och infoga fotografiet.

  • Stämning

    ”Bron i Abramtsevo” (1879) av Ilja Repin (Wikimedia Commons).

    Jag har tidigare nämnt min förkärlek för stämning inom litteratur, konst och musik. Målningen ovan känns minst sagt passande i sammanhanget. Hur skulle du beskriva atmosfären i Repins verk? Jag tycker att den är vacker, vemodig och suggestiv. Möjligen finns där något hotfullt. Jag kommer att tänka på vissa ryska berättelser. Hur som helst handlar denna text om stämning och skrivande, hur jag gör.

    Enligt mig kan stämningen eller atmosfären betraktas som berättelsens melodi, färgskala eller huvudkänsla. Ska romanen eller novellen vara bitterljuv, tragikomisk, syrlig? Jag föredrar det subtila och tvetydiga framför det uppenbara; stämningen bör helst tränga in i medvetandet utan att läsaren ens märker det.

    Var gömmer sig stämningen i mina skönlitterära texter? På olika ställen. Den finns framför allt i detaljerna, sinnesförnimmelserna, förändringarna. Ljusets skiftningar, diset som tätnar, fågelns rop. Ett avlägset hamrande. En oväntad blick eller reaktion. Listan kan göras oändlig …

    I början har jag en vag uppfattning om vilken sorts känsla, ibland rör det sig om fler än en, romanen eller novellen ska präglas av. Jag skriver fritt och ignorerar den inre kritikern. När det är dags för redigeringen sätter jag i gång med ifrågasättandet: nu är den inre kritikern aktiv. Är stämningsinslagen tillräckligt stämningsfulla? Uppnår jag den effekt jag eftersträvar? Och så vidare … Det är bara att ändra och förbättra, ändra och förbättra. Jag vågar påstå att alla som skriver på allvar, eller sysslar med något annat konstnärligt, vet hur viktigt ifrågasättandet är.

    Stämningsskapandet är en process, precis som själva skrivandet. Naturligtvis anpassas stämningen efter dramaturgins uppbyggnad. Den stegras successivt; övergångarna är nästan omärkliga.

    Som du ser har jag börjat posta inlägg om mitt skrivande. Du kan betrakta texterna som reflektioner eller, om du vill, skrivtips. Jag tycker själv att det är intressant och givande att läsa hur andra gör.