Jenny Enochsson

År: 2021

  • Planerad roman

    Foto: Pixabay

    Jag har tidigare skrivit om min planerade bok på Tistelblomma. Nu tänkte jag presentera bokprojektet här med och göra en slags sammanfattning av det jag hittills har berättat. Hädanefter kommer jag att posta inlägg om mitt skrivande på denna skrivarblogg som är min huvudhemsida. Det känns skönt att ha ett eget ställe även om Tistelblomma är en spännande sajt.

    Fotot ovan är hämtat från Pixabay. Jag vet inte var denna vackra bild togs. Någonstans i Skandinavien, Tyskland, Ryssland? Hur som helst får fotot mig att tänka på mitt fiktiva Tuvåker. Jag gillar det så mycket att jag har klistrat in det på min startsida, som du nog har sett.

    Först tänkte jag mig en bok med löst sammanlänkande noveller. Sedan, när jag märkte att två av karaktärerna envisades med att stå i fokus, bestämde jag mig för att satsa på en roman bestående av sammanhållande noveller. Nu kommer scenerna att hänga samman på ett tydligare sätt och bli fler. Det betyder att jag skriver en ”vanlig” roman. Denna utveckling känns naturlig. Jag tror nämligen på att låta skrivandet föra mig dit det vill. De ursprungliga idéerna är inte huggna i sten. Om en förutbestämd mall följs blir texterna platta och livlösa. Skrivandet och idéerna måste få andas och utvecklas fritt. Det gäller också valet av genre: novellsamling eller roman.

    Denna roman ska vara koncis och koncentrerad utan att kännas karg. Ingen tegelsten. Om det blir en kort roman (runt 40 000 ord) eller en kortroman (cirkus 30 000 ord) återstår att se.

    Givetvis är det jättesvårt att få en bok utgiven på ett traditionellt förlag. Jag ska ändå försöka. Det gick ju nästan förra gången; jag blev erbjuden kontrakt, men tackade nej eftersom jag var tvungen att betala en tredjedel av utgivningskostnaderna själv. Det var förresten ett riktigt, litet förlag och inget hybridförlag.

    Jag vill inte avslöja för mycket om innehållet ännu, men den planerade romanen handlar om två karaktärer: en kvinna och en man med ett gemensamt förflutet. Platsen är mitt fiktiva Tuvåker: en liten ort, drygt två mil nordväst om Uppsala. Det vardagliga samverkar med det existentiella. Stämningsfullt, tragikomiskt. Jag återkommer med mer information senare …

  • Varför skriver du?

    ”Dans les vignes à Louveciennes” (1874) av Alfred Sisley (Wikimedia Commons).

    Varför skriver du?

    Irländaren John McGahern (1934–2006) sa så här:

    “My only concern is that I get the sentence right and describe my world clearly and deeply.” (John McGahern, Goodreads Quotes)

    Träffsäkert och sant. Här finns inga storvulna tankar om att förändra världen eller lära ”kreti och pleti” hur saker och ting egentligen är. Nej, det handlar i stället om att formulera sig väl och beskriva världen – världen enligt författaren – klart och djupsinnigt. McGahern utförde detta med bravur! Och trots att det knappast var avsiktligt bidrog förmodligen hans verk till att göra Irland lite öppnare och tolerantare. (Läs mer om McGahern i denna artikel i The Irish Times.)

    Varför skriver jag? Det ska jag försöka förklara.

    Skrivandet är mitt kall; det är ett behov jag inte kan bortse från. Min fantasi är väldigt livlig; den måste få sträcka ut vingarna dagligen, annars blir den liksom sur. Jag har alltid haft behov av att berätta historier, iaktta och ställa frågor. Det är en absurd värld vi lever i och ett sätt att göra den någorlunda begriplig är att skriva skönlitteratur, eller syssla med annan konstnärlig verksamhet. Ibland är det bäst att låta vissa obegripligheter förbli mysterium. Jag ställer frågor, men jag är inte ute efter att leverera svar eller så kallade sanningar. Kärleken till skrivandet hänger dessutom samman med kärleken till läsandet; de är beroende av varandra.

    Jag har inget behov av att skriva navelskådande självbetraktelser. Sådant sysslade jag förstås med i tonåren och slutade tack och lov med det i tidiga tjugoårsåldern. Nej, jag utforskar hellre världen – världen enligt mig – genom att sätta mig in i mina fiktiva karaktärers känsloliv, själsliv och intellekt. Fastän jag sällan skriver om mig själv finns inslag av mitt jag i samtliga karaktärer. Det gäller till och med de personer jag inte alls liknar. De är ju mina skapelser även om de är egensinniga och ständigt överraskar mig när jag skriver om dem.

    För mig är språket och stilen lika viktiga som innehållet då jag komponerar romaner och noveller. Det har jag nämnt i tidigare inlägg. Jag vrider och vänder på varje mening. En utmaning: entusiasm varvas med frustration. Jag vill skriva enkelt, koncist, stämingsfullt. Jag försöker stryka allt onödigt och på så vis nå fram till kärnan. Det sublima och subtila är att föredra framför det uppenbara. Jag räknar med att läsaren drar sina egna slutsatser. Pekpinnar och sensmoraler undviker jag helt.

  • Intuition 

    ”Etude de ciel” av Eugène Boudin (Wikimedia Commons).

    Den här gången ska jag reflektera över intuitionens roll i det skönlitterära skrivandet. Jag gillar att skriva inlägg om den sortens abstrakta ämnen. Numera förknippas ibland ordet intuition med svagsinthet och vidskepelse. Det tycker jag är synd och orättvist. Intuitionen förtjänar att tas på allvar.

    ”We’re always rationally explaining and articulating things. But we’re at our most intelligent in the moment just before we start to explain or articulate. Great art occurs—or doesn’t—in that instant.” (Saunders, George. A Swim in a Pond in the Rain (p. 113). Bloomsbury Publishing. Kindle Edition.)

    Ett sådant träffsäkert och insiktsfullt citat! A Swim in a Pond in the Rain, av författaren George Saunders, är en helt fantastisk bok. Den är så mycket mer än en handbok i novellskrivandets konst. Jag är också övertygad om att vi människor är som smartast precis innan vid börjar formulera eller förklara våra idéer, ingivelser och liknande. Den där stunden då god konst skapas, eller inte skapas. Intressant. Citatet får mig att tänka på intuitionens betydelse.

    När rationalitetshatten trillar av tar intuitionen över. Det avgörande ögonblicket. Omedelbarheten är påtaglig. Ett unikt uttryck föds utan logikens hjälp, fast det inser vi inte förrän efteråt. Hur gick det till? Vad var det egentligen som hände? En religiös person skulle kanske säga att Gud var framme. Själv är jag inte religiös. Däremot tror jag att det finns en själ: människans själva kärna eller, ja, intuition. Mycket skulle kunna sägas om det här ämnet; jag tycker ändå att det räcker för den här gången.

    Intuitionen spelar en viktig roll under själva skrivprocessen, inte minst i början. Den är ju som gjord för fritt skrivande och improvisation. Då dammluckorna är öppna kan tankar och idéer flöda fritt. Värdering och analys får helt enkelt vänta. Experimenten avlöser varandra. Att låta sig svepas med av intuitionen är enligt mig en självklar del av skapandet. På sätt och vis skulle det vara roligt om allt, eller åtminstone det mesta, som producerades under den första fasen var ädelstenar; det skulle å andra sidan bli svårt att skilja dem åt och det skulle dessutom bli för mycket blänk och glitter. Det räcker alldeles utmärkt med ett par ädelstenar.

    Jag tror att intuitionen behövs även när man redigerar. Det krävs fingertoppskänsla, den är ju intuitiv, för att kunna betrakta, bedöma och finslipa en roman eller novell. Understryks den hotfulla stämningen av den skrapande stolen? Borde just denna scen utspelas inne på krogen eller på uteserveringen? Hur skulle en specifik karaktär uttrycka sig: lyssna på musik eller lyssna till musik? Det blir lättare att svara på sådana frågor om man har utvecklad fingertoppskänsla. Men det ena utesluter inte det andra. Logik och rationellt tänkande behövs förstås också under redigeringen.

    Visst är det vettigt att försöka bemästra sitt skrivande genom att lära sig teknik. Men utan intuition, ingen konst!

  • Redigering

    Foto: Jenny Enochsson

    Det går inte att överskatta betydelsen av redigering av romaner och noveller. Genom åren har jag insett hur viktigt det är att undvika överflödiga inslag. Varje enskild detalj har sin särskilda plats i berättelseväven. Man måste kunna motivera varför den har fått tillåtelse att vara där. Överskottet hindrar flödet; det kan jämföras med slam eller vägspärrar. Handlingen måste ju föras framåt. Det är omöjligt att gömma skavanker bakom utbroderande beskrivningar. Människor som påstår att det är lättare att skriva noveller och kortare romaner än tegelstenar tänker nog sällan på det här sakerna. Att skriva kortfattat är verkligen ingen barnlek. Tvärtom.

    Jag ägnar ungefär tjugo procent åt det fria skrivandet och åttio procent åt redigeringen. Först gör jag en skissartad beskrivning av karaktärer, miljö och handling. Dessa växer fram och utvecklas organiskt under skrivandets gång. Ofta ändras de ursprungliga idéerna. För mig är detta en väsentlig och nödvändig del av själva skapandet. Att följa skrivmallar är inte alls min grej. När jag börjar skriva låter jag fantasin färdas dit den vill. Jag har aldrig idétorka eller skrivkramp (ta i trä), fast vissa tankar är förstås intressantare än andra. Efter ett par omskrivningar är det första utkastet redo för redigering; grunden är lagd.

    Här ska jag försöka ge en bild av hur min redigeringsprocess ser ut: en väldigt förenklad bild. Jag går igenom manuset från början till slut, om och om igen. Hur många omgångar blir det? Massor. För mig är språket och stilen lika viktiga som innehållet. Jag stuvar om ord och meningar, ändrar och raderar. Den inre kritikern är framme och synar alla detaljer. Känns huvudkaraktärens suck naturlig eller affekterad? Är den tweedklädda, förbipasserande personen en viktig del av berättelsen eller bara pittoresk dekoration? Är upprepningen av ordet ”samma” effektfull eller störande? Und so weiter … Det känns som om jag karvar fram romanen eller novellen. ”Träbiten” krymper successivt och skulpturen tar form.

    Att behöva utelämna textsnuttar man är nöjd med kan ju kännas lite irriterande även om det är nödvändigt. Därför har jag skapat ett dokument där jag sparar textfragment som blir över efter redigeringsprocesserna. De kan ibland användas i framtida alster.

  • Stämning

    ”Bron i Abramtsevo” (1879) av Ilja Repin (Wikimedia Commons).

    Jag har tidigare nämnt min förkärlek för stämning inom litteratur, konst och musik. Målningen ovan känns minst sagt passande i sammanhanget. Hur skulle du beskriva atmosfären i Repins verk? Jag tycker att den är vacker, vemodig och suggestiv. Möjligen finns där något hotfullt. Jag kommer att tänka på vissa ryska berättelser. Hur som helst handlar denna text om stämning och skrivande, hur jag gör.

    Enligt mig kan stämningen eller atmosfären betraktas som berättelsens melodi, färgskala eller huvudkänsla. Ska romanen eller novellen vara bitterljuv, tragikomisk, syrlig? Jag föredrar det subtila och tvetydiga framför det uppenbara; stämningen bör helst tränga in i medvetandet utan att läsaren ens märker det.

    Var gömmer sig stämningen i mina skönlitterära texter? På olika ställen. Den finns framför allt i detaljerna, sinnesförnimmelserna, förändringarna. Ljusets skiftningar, diset som tätnar, fågelns rop. Ett avlägset hamrande. En oväntad blick eller reaktion. Listan kan göras oändlig …

    I början har jag en vag uppfattning om vilken sorts känsla, ibland rör det sig om fler än en, romanen eller novellen ska präglas av. Jag skriver fritt och ignorerar den inre kritikern. När det är dags för redigeringen sätter jag i gång med ifrågasättandet: nu är den inre kritikern aktiv. Är stämningsinslagen tillräckligt stämningsfulla? Uppnår jag den effekt jag eftersträvar? Och så vidare … Det är bara att ändra och förbättra, ändra och förbättra. Jag vågar påstå att alla som skriver på allvar, eller sysslar med något annat konstnärligt, vet hur viktigt ifrågasättandet är.

    Stämningsskapandet är en process, precis som själva skrivandet. Naturligtvis anpassas stämningen efter dramaturgins uppbyggnad. Den stegras successivt; övergångarna är nästan omärkliga.

    Som du ser har jag börjat posta inlägg om mitt skrivande. Du kan betrakta texterna som reflektioner eller, om du vill, skrivtips. Jag tycker själv att det är intressant och givande att läsa hur andra gör.

  • Impressionistisk stil

    Foto: Jenny Enochsson

    Stilen är lika viktig som innehållet när jag skriver romaner och noveller. Därför ägnar jag jättemycket tid åt redigeringen. Varje ord ska väljas med omsorg; varje detalj ska kännas rätt. Det tar tid. Fascination varvas med frustration. Jag är petig. Varför är detta så viktigt för mig? Jo, sökandet efter det rätta ordet väcker min entusiasm och inlevelseförmåga. En strävan efter att ständigt försöka bli bättre, att inte ge sig.

    Ganska ofta har jag fått höra att min stil är impressionistisk: en beskrivning jag själv tycker känns träffande. Impressionismen förknippas ju främst med bildkonst, men även med musik och litteratur. Strömningen var förstås störst i slutet av artonhundratalet. Ändå används adjektivet impressionistisk fortfarande om vissa samtida alster. Jag försöker inte medvetet följa denna (eller någon annan) riktning. Tydligen faller det sig naturligt. Nedan ska jag förklara varför min stil kan betraktas som impressionistisk.

    Huvudkaraktärens subjektiva intryck och iakttagelser står i fokus. Tid och rum är begränsade. Det handlar om hur just den personen uppfattar en liten del av världen, ett mikrokosmos. Sinnesintryck väcker associationer. Tankar föder tankar. Minnen kan vävas in i själva händelseförloppet trots att handlingen förs framåt. Berättelsen skildras alltså ur huvudkaraktärens perspektiv. Jag talar inte om för läsaren hur den ska tolkas. Sensmoraler och pekpinnar har jag inget till övers för. Slutet är oftast vagt.

    Detaljerna är viktiga eftersom de formar intrycken. Jag väljer ut ett begränsat antal detaljer. Det kan till exempel handla om hur ljuset, skuggorna eller dimman förändrar omgivningen för en kort stund, om hur förändringen påverkar huvudkaraktären. Det omedelbara och det ögonblickliga. Subtila nyanser och skiftningar skapar stämning samtidigt som de samverkar med intrigen. Atmosfären utövar inflytande på berättelsen utan att göra väsen av sig. Jag har alltid haft en förkärlek för stämning inom litteratur, konst och musik.

  • Välkommen

    Foto: Jenny Enochsson

    Välkommen till min nya sida!