Min novell ”Som strömkarlen” har just publicerats i det digitala kulturmagasinet Opulens. Du hittar den här eller genom att klicka på bilden ovan. Berättelsen är en omskrivning av slutkapitlet i en roman som jag skrev för några år sedan. Ni som läste den lär känna igen ”Som strömkarlen”. Stort tack till Opulens! Min fjärde novell i detta magasin.
En riktigt bra bluesrocksklassiker figurerar i berättelsen. Vad roligt att Opulens har infogat en länk till låten!
Två småsaker. Opulens har valt att sammanfoga en del av replikerna i novellen och skriva strömkarlen med stort S. Förstnämnda kanske för att det tar mindre utrymme. Det är okej för mig och det är ju upp till tidskriften. En smaksak. Själv har jag delat på alla repliker och skrivit strömkarlen med liten bokstav. Jag menar inte att låta som en petimäter.
Som ni ser har jag gjort om min blogg. Jag känner mig mycket mer hemma i det djupt skogsgröna. Vita bloggar passar vissa personer, men de har aldrig varit min grej.
Det här inlägget handlar både om mitt skrivande och drivandet av nystartade Tistelblomma.
Jag bearbetar och förbättrar alltså äldre manus och gör en ny bok av materialet. Det blir en kortroman som utspelar sig i mitt fiktiva Tuvåker i början av 1890-talet. Som grund har jag två gamla romanmanus, men kommer nog att ha med inslag från ett tredje. Om kortromanen inte blir antagen av ett ”riktigt” förlag ger jag ut boken på eget förlag.
Tistelblomma har återuppstått. Du kan besöka sidan här. En litterär salong där mångbottnade och originella dikter, kortnoveller och reflektioner publiceras. Jag är redaktör och min make Ande är medredaktör. Ännu så länge är tjugotre personer medlemmar/författare i Tistelblomma. Medlemmarna/författarna publicerar själva sina bidrag på sidan. Ganska få av dessa har hittills varit aktiva, fast det kan förstås förändras. Några har dessutom sagt att de ska börja posta lite senare och vissa har precis tillkommit och inte hunnit förbereda något ännu. Så det ska nog hända mer på Tistelblomma snart.
Ande och jag hade hand om en annan litterär salong/sajt för flera år sedan. Rufous Salon, ett engelskspråkigt projekt. Tistelblomma tar emot bidrag på svenska, danska, norska och engelska. I helgen har fyra amerikanska författare blivit medlemmar i Tistelblomma och de skriver ju på engelska. Vi har samarbetat med dem tidigare. Eftersom de inte kan svenska får de använda översättningsverktyg för att förstå det mesta av innehållet på sidan. Lite synd, men den tekniken är i alla fall bättre än förut. Det vore betydligt värre om de fick läsa texter skrivna av AI. Sådana finns givetvis inte på Tistelblomma.
Här kommer ett nytt inlägg om mitt nuvarande bokprojekt. Jag ägnar mig alltså åt en omarbetning och förbättring av ett äldre manus. Det blir en helt ny bok som främst utspelar sig i mitt fiktiva Tuvåker. I sommar har jag funderat över själva utformningen av innehållet. Efter noggrant övervägande har jag kommit fram till att det ska bli en kortroman. Inte en dagboksroman eller brevroman som jag tänkte förut.
Jag testade att skriva en del av det äldre manuset i dagboks- och sedan brevform. Det kändes tilltalande i början, men det visade sig inte fungera. Strukturen blev för diffus. Dessutom berättade huvudkaraktären om sig själv och sina minnen för den tänkta brevmottagaren och det var ofta detaljer som sistnämnda redan känner till. Som tur var kom jag på att det inte fungerade efter kort tid. Under skrivandets gång sker ju en del ändringar. Det ingår förstås i själva processen. Nu kommer det inte att bli fler ändringar. Däremot ordentlig omarbetning och redigering av befintligt material.
Förresten ska min berättelse ”Som strömkarlen” publiceras i Opulens i oktober eller november. Jag vet inte exakt datum ännu. Roligt! Det blir min fjärde novell i Opulens.
Den här bilden av väddklint i sommarbris får illustrera dagens blogginlägg. Växten har väl inget direkt samband med ämnet. Men naturen är ständigt närvarande i mitt nuvarande manus så därför blir naturfoton relevanta i sammanhanget. I dag ska jag alltså skriva lite om mitt val av romanform, alltså dagboksromanen.
När jag ägnade mig åt mitt förra manus, Skuggspelsfigurer, tänkte jag ett tag att det skulle bli en dagboksroman. Sedan insåg jag att det inte fungerade och valde i stället tredje person. Boken jag skriver på nu skulle däremot vinna på att stöpas om i dagboksform. Förresten är den rätt olik Skuggspelsfigurer. Detta är ett manus som jag skrev för flera år sedan och som jag nu försöker göra om och förbättra. Romanen är redan i första person och har en tydlig berättarröst. Uttrycket påminner om dagbokens. Berättelsen utspelar sig i mitt fiktiva Tuvåker.
Att skildra romankaraktärens reflektioner, känslor och iakttagelser i dagboksavsnitt är verkligen spännande. Samtidigt är det en berättelse med dramaturgisk kurva. Det blir intimt och utan filter. Tragikomik gör sig också i denna form. Dagboksromanen härmar verkligheten och därför måste den kännas äkta.
Det finns massor med suveräna romaner i dagboksform. Som Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och Marit Furns Skuggan. Men jag är faktiskt ännu mer fascinerad av verkliga dagböcker och brev. Jag har fördjupat mig i sådana på sistone. Man blir som trollbunden och måste bara fortsätta läsa. Först och främst Herman Bangs brev. Enastående. Oerhört intressanta är även Victoria Benedictssons dagböcker och brev, August Strindbergs brev, Ivan Turgenjevs och Gustave Flauberts korrespondens, George Sands och Flauberts korrespondens.
Så kan man förstås fråga sig vad som är fiktion och inte. Fast det är en annan historia!
Nu efter flytten kommer jag att fördjupa mig i mitt romanmanus igen. Tack och lov. Jag och min man är äntligen tillbaka i Gamla Uppsala. Här finns vår favoritnatur. Vi bodde i dessa trakter förut. Sedan flyttade vi till andra sidan Uppsala och ångrade oss genast. Jag tror inte på någon gud, men jag känner en andlig koppling till Gamla Uppsalas natur och den rymmer en intensiv frihetskänsla. Så har det varit sedan jag började promenera här som femtonåring. Detta har jag inte upplevt någon annanstans. Dagens inlägg handlar om frihet, mer specifikt om det friare skrivandet som jag hädanefter tänker satsa på.
Platsen och miljön är för mig lika viktiga som karaktärerna när jag skriver romaner eller noveller. Mitt förra manus utspelade sig i Uppsala och det kändes begränsande. Att behöva hålla sig till stadens geografi hämmade flödet och bidrog till att romanfigurerna ibland rörde sig lite mekaniskt. Romanen jag skriver på nu äger rum i mitt fiktiva Tuvåker och det känns frigörande. En liten ort med riklig natur strax utanför Uppsala. Orten är väl etablerad i min skalle eftersom jag uppfann den för fjorton år sedan. Flera längre och kortare berättelser utspelar sig där. Tuvåker har drag av Gamla Uppsala och närliggande områden, fast olikheterna är ändå stora. I Tuvåker finns ju större skogar och ännu mer natur. Likheten handlar snarare om platsens känsla och själ.
Skrivandet är ett grundläggande behov för mig. Detta går hand i hand med behovet av frihet. Jag är noga med att vara språkligt korrekt i mina manus. Däremot har jag aldrig följt mallar eller regler för hur en roman eller novell ska skrivas. Ändå har jag periodvis sneglat på sådana, särskilt efter refusering. Anledningarna till att manus antas eller refuseras är många, men jag tror att det ytterst sällan har med ”reglerna” att göra. Nu pratar jag alltså om litterära berättelser, inte om genrelitteratur. Massvis med utgivna författare säger att de skriver intuitivt och inte efter mall eller liknande. De har berättarstrukturen i ryggmärgen. Det har nästan alla som läser mycket skönlitteratur. Redan när man som barn kommer i kontakt med sagan lär man sig vad inledning, mitt och avslutning är för något. Man bör givetvis ha koll på kompositionen.
Själv har jag en tendens att vara perfektionistisk och överdrivet självkritisk i det skönlitterära skrivandet, i alla fall då jag redigerar. Det är något jag försöker sluta med. Perfektionism och överdriven självkritik hämmar kreativiteten. Jag tycker att det fria skrivandet ska gälla i hela processen, även i redigeringsstadiet. Att vara noggrann och göra sitt yttersta är förstås nödvändigt och väsentligt. Det ligger i min natur. Jag tror inte på halvmesyr. Men när prestationstänkandet går till överdrift är det lätt att stirra sig blind på texten och då hakar det liksom upp sig. Resultatet blir inte bättre av sådana saker.
Enligt mig är det viktigaste med skönlitteraturen att den lever. Om den ska kunna leva och andas måste den få luft och inte kvävas under alltför sträng disciplin. Lösningen tror jag är att skriva mer med intuitionen än med intellektet. Det har jag väl för det mesta också gjort, fast jag tänker göra det ännu mer än förut.
”Vinter” (1886) av Frits Thaulow (Wikimedia Commons).
Passande målning av Thaulow just nu. En av mina favoriter.
Jag har just tagit bort inläggen med kapitlen ur Skuggspelsfigurer från bloggen. Varför? Jo, jag ska använda det manuset i mitt senaste romanprojekt. Alltså kombinera det nya jag har hunnit skriva med det gamla manuset. Det blir förstås en helt ny bok. Mer stämning, mystik och spänning. Starkare intrig. En kortroman som utspelar sig år 1892 i en fiktiv småstad med mycket natur nära Uppsala. Den gamla grunden och det nya passar faktiskt ihop. Jag lär bli klar snabbare på det viset dessutom.
Laddar in kommentarer …
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.