Den här bilden av väddklint i sommarbris får illustrera dagens blogginlägg. Växten har väl inget direkt samband med ämnet. Men naturen är ständigt närvarande i mitt nuvarande manus så därför blir naturfoton relevanta i sammanhanget. I dag ska jag alltså skriva lite om mitt val av romanform, alltså dagboksromanen.

När jag ägnade mig åt mitt förra manus, Skuggspelsfigurer, tänkte jag ett tag att det skulle bli en dagboksroman. Sedan insåg jag att det inte fungerade och valde i stället tredje person. Boken jag skriver på nu skulle däremot vinna på att stöpas om i dagboksform. Förresten är den väldigt olik Skuggspelsfigurer. Detta är ett manus som jag skrev för flera år sedan och som jag nu försöker göra om och förbättra. Romanen är redan i första person och har en tydlig berättarröst. Uttrycket påminner om dagbokens. Berättelsen utspelar sig i mitt fiktiva Tuvåker för femton år sedan och med tillbakablickar från sjuttiotalet och framåt.

Att skildra romankaraktärens reflektioner, känslor och iakttagelser i dagboksavsnitt är verkligen spännande. Samtidigt är det en berättelse med dramaturgisk kurva. Det blir intimt och utan filter. Tragikomik gör sig också i denna form. Dagboksromanen härmar verkligheten och därför måste den kännas äkta.

Det finns massor med suveräna romaner i dagboksform. Som Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och Marit Furns Skuggan. Men jag är faktiskt ännu mer fascinerad av verkliga dagböcker och brev. Jag har fördjupat mig i sådana på sistone. Man blir som trollbunden och måste bara fortsätta läsa. Först och främst Herman Bangs brev. Enastående. Oerhört intressanta är även Victoria Benedictssons dagböcker och brev, August Strindbergs brev, Ivan Turgenjevs och Gustave Flauberts korrespondens, George Sands och Flauberts korrespondens. Jag gillar också Ulf Lundells Vardagar; Lundells dagboksanteckningar befinner sig nog i gränslandet mellan självbiografi och fiktion.

Så kan man förstås fråga sig vad som är fiktion och inte. Fast det är en annan historia!