Här kommer ett nytt inlägg om mitt nuvarande bokprojekt. Jag ägnar mig alltså åt en omarbetning och förbättring av ett äldre manus. Det blir en helt ny bok som utspelar sig i mitt fiktiva Tuvåker. I sommar har jag funderat över själva utformningen av innehållet. Efter noggrant övervägande har jag kommit fram till att det ska bli en roman i första person. Inte en dagboksroman eller brevroman som jag tänkte förut.
Jag testade att skriva en del av det äldre manuset i dagboks- och sedan brevform. Det kändes tilltalande i början, men det visade sig inte fungera. Strukturen blev för diffus. Dessutom berättade huvudkaraktären om sig själv och sina minnen för den tänkta brevmottagaren och det var ofta detaljer som sistnämnda redan känner till. Som tur var kom jag på att det inte fungerade efter kort tid. Under skrivandets gång sker ju en del ändringar. Det ingår förstås i själva processen. Nu kommer det inte att bli fler ändringar. Däremot ordentlig omarbetning och redigering av befintligt material.
Förresten ska min berättelse ”Som strömkarlen” publiceras i Opulens i oktober eller november. Jag vet inte exakt datum ännu. Roligt! Det blir min fjärde novell i Opulens.
Den här bilden av väddklint i sommarbris får illustrera dagens blogginlägg. Växten har väl inget direkt samband med ämnet. Men naturen är ständigt närvarande i mitt nuvarande manus så därför blir naturfoton relevanta i sammanhanget. I dag ska jag alltså skriva lite om mitt val av romanform, alltså dagboksromanen.
När jag ägnade mig åt mitt förra manus, Skuggspelsfigurer, tänkte jag ett tag att det skulle bli en dagboksroman. Sedan insåg jag att det inte fungerade och valde i stället tredje person. Boken jag skriver på nu skulle däremot vinna på att stöpas om i dagboksform. Förresten är den väldigt olik Skuggspelsfigurer. Detta är ett manus som jag skrev för flera år sedan och som jag nu försöker göra om och förbättra. Romanen är redan i första person och har en tydlig berättarröst. Uttrycket påminner om dagbokens. Berättelsen utspelar sig i mitt fiktiva Tuvåker för femton år sedan och med tillbakablickar från sjuttiotalet och framåt.
Att skildra romankaraktärens reflektioner, känslor och iakttagelser i dagboksavsnitt är verkligen spännande. Samtidigt är det en berättelse med dramaturgisk kurva. Det blir intimt och utan filter. Tragikomik gör sig också i denna form. Dagboksromanen härmar verkligheten och därför måste den kännas äkta.
Det finns massor med suveräna romaner i dagboksform. Som Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och Marit Furns Skuggan. Men jag är faktiskt ännu mer fascinerad av verkliga dagböcker och brev. Jag har fördjupat mig i sådana på sistone. Man blir som trollbunden och måste bara fortsätta läsa. Först och främst Herman Bangs brev. Enastående. Oerhört intressanta är även Victoria Benedictssons dagböcker och brev, August Strindbergs brev, Ivan Turgenjevs och Gustave Flauberts korrespondens, George Sands och Flauberts korrespondens. Jag gillar delvis Ulf Lundells Vardagar; Lundells dagboksanteckningar befinner sig nog i gränslandet mellan självbiografi och fiktion.
Så kan man förstås fråga sig vad som är fiktion och inte. Fast det är en annan historia!
Ja, det var ett tag sedan jag postade ett inlägg på min blogg. I dag ska jag skriva om ändringar som rör mitt senaste bokprojekt. Det blir en roman och inte en kortroman som jag förut hade tänkt. Jag kombinerar alltså äldre manus med text som jag har skrivit på sistone; det nya och det gamla passar tack och lov ihop. En ny bok kommer det att bli.
Överlag föredrar jag klassiker, men jag läser förstås moderna böcker med och det finns bra sådana. Att skriva om historisk tid är däremot en annan sak. Jag är, utan att skryta, väldigt insatt i perioden sena 1800-talet och tidiga 1900-talet. Det hindrar inte att jag ibland har känt att mina historiska skildringar framstår som konstruerade. När jag skriver om en tid jag själv har upplevt blir det mer liv i berättelsen. Och enligt mig är det viktigaste med ett skönlitterärt och konstnärligt alster att det lever! Romanen jag skriver på nu ska därför utspela sig för femton år sedan. Sedan är det även en del tillbakablickar. Vissa av dem innan jag fanns, men det är inga problem när perioden ligger så pass nära. Värt att tänka på: dåtidens författare, särskilt realister och naturalister, skildrade ju oftast perioder de själva hade upplevt.
Jag har bestämt mig för att återvända till min fiktiva ort Tuvåker. Naturen spelar en väsentlig roll i den lilla orten. Mitt ständigt återkommande tema: natur/civilisation. Så jag ska använda mig av ett manus som utspelar sig på 2000-talet och den omskrivna historiska romanen. Handlingen, intrigen och personerna har jag. Nu ska jag pussla ihop en massa färdigskriven text, ändra och bearbeta. Tur att jag får nytta av nyskrivet och gammalt och att det går att kombinera delarna utan att det blir kaotiskt. Mycket att ordna med alltså för en ordningsmänniska som jag. Med tanke på att jag har grunden borde det inte ta jättelång tid att bli färdig.
Välgörande att få skriva om en tid jag känner till. Större frihet som bidrar till att texten blir naturligare. Mina berättelser som äger rum i relativ nutid är aldrig typiska samtidsskildringar. Visst märks det att jag älskar att läsa klassiker. Att få skriva om Tuvåker och naturen igen känns också minst sagt välgörande.
Min man och jag flyttar i sommar och då blir det tillfälligt lite mindre tid över till skrivandet. Fast jag försöker ju bearbeta berättelsen i huvudet när jag sysslar med prosaiska flyttbestyr. Hur som helst är det skönt att få komma tillbaka till den del av Uppsala där vi trivs bäst. Naturen där har alltid influerat mitt skönlitterära skrivande.
”Vinter” (1886) av Frits Thaulow (Wikimedia Commons).
Passande målning av Thaulow just nu. En av mina favoriter.
Jag har just tagit bort inläggen med kapitlen ur Skuggspelsfigurer från bloggen. Varför? Jo, jag ska använda det manuset i mitt senaste romanprojekt. Alltså kombinera det nya jag har hunnit skriva med det gamla manuset. Det blir förstås en helt ny bok. Mer stämning, mystik och spänning. Starkare intrig. En kortroman som utspelar sig år 1892 i en fiktiv småstad med mycket natur nära Uppsala. Den gamla grunden och det nya passar faktiskt ihop. Jag lär bli klar snabbare på det viset dessutom.
”Aftonsol” (1879) av Per Ekström (Wikimedia Commons).
Jag tycker att den här målning av Ekström är vacker och fantasieggande. Den får inleda detta lilla inlägg om det senaste som rör mitt skrivande.
Den 4 juli kommer en novell jag har skrivit att publiceras i magasinet Opulens. Tydligen det sista bidraget före tidningens sommaruppehåll. Novellen består av två kapitel ur Skuggspelsfigurer, nämligen 15 och 16 som kan läsas som en enskild berättelse. Det finns totalt 31 kapitel i romanen.
Härligt att få ta itu med ett nytt bokprojekt. Rätt annorlunda från något jag tidigare har skrivit. Den nya romanen blir mer sagoaktig än Skuggspelsfigurer. En slags spökhistoria för vuxna. Det är också sådana böcker jag gärna väljer att läsa numera. Jag ska förstås inte skriva bloddrypande skräck. Däremot blir det mystiskt och stundvis kusligt.
Året är 1888 och platsen en liten stad med vacker natur. Jag har alltså hittat på det stället. Tidigare planerade jag att skriva om Uppsala igen. Jag har dock insett att jag hellre vill skildra miljön i en fiktiv stad eftersom det innebär mer frihet.
Gamla Uppsala, Tunåsen, 1903, fotograferat av August Fredrik Schagerström (Digitalt museum).
Detta inlägg handlar om mitt kommande bokprojekt. Schagerströms fotografi är som synes från 1903, samma år som min nya berättelse ska utspela sig. Vad jag vet kommer inte den romanen att innehålla några scener från Gamla Uppsala och Tunåsen även om det är en intressant plats som förtjänar uppmärksamhet.
Ännu är det oklart om mitt manus Skuggspelsfigurer blir antaget eller inte. Chansen att bli utgiven av ett traditionellt förlag är naturligtvis liten, fast man hoppas ändå. Jag väntar fortfarande på svar från några bokförlag. De svar jag hittills har fått har varit refuseringar. Entusiasmen jag känner inför det nya projektet mildrar besvikelsen över refuseringarna. Om samtliga tackar nej – jag har skickat manuset till sex förlag – ger jag ut boken själv via Publit. Dessutom siktar jag in mig på att få nästa roman utgiven! Jag är envis.
Nyss kom jag fram till att det måste bli en roman för vuxna. Jag har alltså övergivit tankarna på att skriva en bok för yngre personer. Efter att ha studerat samtida barn- och ungdomsböcker inser jag att det inte vore någon god idé för mig. Alla böcker jag gick igenom har oerhört högt tempo och spänningsmomenten haglar tätt. För mig skulle det kännas krystat att skriva på det viset. Jag tycker att det ofta råder en naturligare balans mellan spänning och eftertanke i äldre barn- och ungdomslitteratur. Hur som helst kan jag använda de flesta nykläckta idéer efter viss anpassning trots att jag ska skriva för vuxna.
Jag hade tänkt fortsätta skildra Sofias och de andra karaktärernas liv. Men jag känner att det färska bokprojektet behöver ett annat persongalleri. Om något förlag skulle vilja ge ut Skuggspelsfigurer och anse att jag i stället borde satsa på en serie om Sofia så gör jag det. Jag skulle nog kunna behålla handlingen jag har börjat skissa på efter en del ändringar. Eftersom den nya romanen och sannolikt också framtida berättelser ska utspela sig i sekelskiftets Uppsala är det väl fortfarande tal om en bokserie.
De flesta scener ska äga rum i det så kallade Bondslottet på Kyrkogårdsgatan, i närheten av Carolinaparken. Jag är så fascinerad av det vackra, spöklika flerbostadshuset som sorgligt nog revs på 1930-talet. Lite fakta har jag lyckats luska fram om stället, men inte mycket. Jag mejlade Upplandsmuseet och frågade om de kunde tipsa om litteratur om Bondslottets historia; de svarade att museet saknar uppgifter om byggnaden och därför inte kunde ge några tips. På innergården har jag ”hittat” ett gårdshus i samma stil. Jag tror att det byggdes samtidigt som huvudbyggnaden. Det står 1870 på vindflöjeln. Jag gillar den sortens detektivarbete. Det är på sätt och vis en fördel att Bondslottets historia är höljt i dunkel. Varför? Jo, då har jag tillåtelse att fabulera rätt fritt.
Nästa roman ska vara realistisk, men ha övernaturliga och kusliga inslag. Fast den kommer inte att vara fantasy eller skräck. Det ska bli roligt att få ta ut svängarna ännu mer än i Skuggspelsfigurer som är realistisk och bara milt sagoaktig. Skuggspelet kommer att ha en viktig roll även i den nya berättelsen. Det känns spännande att sätta i gång med detta projekt.
Fotot visar en av de vackra kandelabrarna vid universitetshuset en januarieftermiddag. Själva hjärtkapitlet i Skuggspelsfigurer äger bland annat rum på denna plats strax efter solnedgången i november 1902. Skuggspelet har en viktig roll i romanen, både bokstavligt och bildligt; det kommer det även att ha i de framtida delarna. Jag har nämnt detta förut, men eftersom ämnet känns viktigt vill jag utveckla det lite grann.
Spelet mellan ljus och skugga – jag har alltid funnit det väldigt fascinerande – är alltså centralt i serien om Sofia i sekelskiftets Uppsala. I mörkret lyser gatlyktor, fotogenlampor, levande ljus, brasor, månen och stjärnorna. Både rummen och gatorna är dunkelt upplysta. Elektriskt ljus är få förunnat och gas används fortfarande i stadens gatlyktor. Antagligen skulle mina karaktärer få en chock om de utsattes för vår tids belysning. Jag avskyr förresten skarpa lampor, i synnerhet taklampor. Skuggspelet skapar stämning, men det representerar också hemlighetsmakeriet och det som pågår bakom kulisserna.
Många författare kring sekelskiftet, till exempel Hjalmar Söderberg och Bo Bergman, ger uttryck för deterministiska tankar. Människorna är skådespelare i det verkliga livet och marionetter. Ofta beskrivs ödets händer som omilda. Även om människorna föds med en smula vilja och har vackra drömmar förvandlas de förr eller senare till fjädrar i vinden, oförmögna att bemästra sina öden. Bo Bergmans dikt ”Marionetterna” från 1903 är ett talande exempel på denna syn. De där tankarna är inte direkt nya. Baudelaire skriver att djävulen drar i marionetterna, Zola tror på determinismen och Shakespeare menar att människorna är aktörer och världen en scen. Och så vidare …
En del av karaktärerna i Skuggspelsfigurer tvingas spela teater och bära masker. Ett par av dem känner sig som viljelösa tråddockor. Detta gäller både efter skymningen och i dagsljus. Berättelsens viljemänniskor tar visserligen avstånd från deterministiska tankar, men längtar ändå efter en friare tillvaro och känner sig inte sällan maktlösa. Valfriheten kring sekelskiftet var ju mycket mer begränsad än den är i dag och den som bröt mot konventionerna blev inte sällan behandlad som en paria. Själv är jag en viljemänniska som tror att livet styrs av både viljan och slumpen. Jag anser att det är möjligt att påverka sitt öde, fast bara till viss del.
Några av mina favoritförfattare har skrivit om spelet mellan ljus och skugga och liknande. Jag skulle kunna räkna upp flera exempel, men då skulle detta inlägg bli för långt. Här följer fyra underbara och stämningsfulla citat:
”Genom några takgluggar faller ett klart månsken över vissa delar av det stora rummet, andra ligger i djup skugga.”
(Henrik Ibsen, Vildanden)
”Hon stod där länge; hon ville urskilja ett ansikte men såg ingenting. Tyst gick den långa, okända skuggan förbi – förbi och förbi, ut i mörkret, där stegen dog bort.”
(Herman Bang, Tine)
”Det är tidig skymning, det är vinterskymning. Det snöar vått och det regnar, och den ena krokiga, svarta silhuetten efter den andra glider i middagstimmens oroliga brådska förbi kaféets stora gråblanka ruta, liksom en gång för länge sedan de fantastiska gestalterna i barnkammarens hemgjorda skuggspel av en osynlig hand fördes fram och åter över ett oljat silkespapper.”
(Hjalmar Söderberg, ”Historieläraren”)
”Västerut i fjorden tjuter en ångvissla. Röda och gröna lanternor kommer långsamt glidande utifrån mörkret.”
(Cora Sandel, Alberte och Jakob)
Jag kommer dessutom att tänka på Eugène Janssons härliga blåmålningar, särskilt ”I skymningen”.
Svartbäcksgatan, 1901, fotograferat av Carl Liljefors (Digitalt museum).
Jag inleder dagens inlägg med det här oerhört intressanta och levande fotografiet från Svartbäcksgatan i Uppsala. Carl Liljefors, Bruno Liljefors bror, är fotografen. Det visar Josefina Liljefors och Lina Widerbäck inbegripna i ett samtal och Artur Rydin som tycks försjunken i egna tankar. I bakgrunden syns flyttningen av Eddaspången. Lägg märke till pojken bakom damerna. Han inser att han råkar komma med på fotografiet och tittar lite avvaktande på fotografen. Det ser ut som om pojken har en handduk under armen; jag gissar därför på att han kommer direkt från Kallbadhuset, även kallat Lusasken, i Svartbäcken. Sommarmolnet på höger sida får konkurrens av fabriksskorstenens rökmoln.
Och nu till dagens ämne: Planerad bokserie. Jag planerar att skriva ett antal romaner som utspelar sig i sekelskiftets Uppsala. Hur många då? Det får framtiden utvisa. Omarbetningen av den första delen Skuggspelsfigurer – den förra versionen hette Skuggporträtt – börjar bli klar. Exakt när den är färdig kan jag inte säga. Det borde inte dröja länge. Jag har idéer om vad den andra romanen ska handla om. Huvudkaraktären i Skuggspelsfigurer kommer att vara huvudkaraktär även i kommande böcker. Vissa andra personer återkommer också medan andra tillkommer.
Förut tänkte jag skriva om mitt fiktiva Tuvåker. Det ska jag alltså inte göra. Jag känner visserligen för att varva stadsmiljöerna med mer naturnära omgivningar, men inget hindrar ju mina karaktärer från att bege sig ut i skog och mark ibland. Det finns förresten några inslag från naturområden och liknande även i Skuggspelsfigurer. Jag tycker att det är spännande att skriva om både stad och natur.
Nu för tiden verkar det vara så viktigt att profilera sig som författare. Mitt ”gebit” är alltså Uppsala kring sekelskiftet. Främst för att jag vill det, men också för att det är en fördel att specialisera sig.
God jul och gott nytt år och tack till alla som besöker den här bloggen!
I dag ska jag skriva ett litet inlägg som handlar om omarbetningen av min roman Skuggspelsfigurer – den förra versionen hette Skuggporträtt. Jag utvecklar just nu manuset. Tanken är förstås att öka mina chanser att bli utgiven.
Det här med antal ord eller boksidor är inte helt irrelevant. När jag jämför med romaner som har publicerats de senaste åren framstår mitt manus som lite för kort. Jag har nog varit för nitisk i min strävan efter att sålla bort och förtäta. Därför utvecklar jag nu vissa partier, exempelvis de sagoaktiga. Det kommer fortfarande att vara sparsmakat och det får inte finnas något överflödigt, men det behövs ändå viss fördjupning. Jag märker att det blir mer färg, lukt, smak och känsla då sidantalet ökar. Någon tegelsten skriver jag dock inte. Min bok kommer att vara relativt kort, fast ingen kortroman. Tvåhundra boksidor ungefär.
Som sagt får de sagoaktiga inslagen ännu mer utrymme än förr. Jag läser om klassiska sagor. Framför allt av bröderna Grimm och H. C. Andersen. Även deras okändare alster. Ja, egentligen är det ju inte bröderna Grimms verk utan urgamla folksagor som de har bearbetat. Hur som helst är de sagoaktiga inslagen i Skuggspelsfigurer inte overkliga. Det handlar snarare om stämning och att lyfta fram fler nyanser av verkligheten. Att låta fantasin få friare spelrum känns behövligt. Förhoppningsvis blir det mer spännande läsning också.
Eftersom boken får fler sidor ska jag ha fler kapitel. Jag har ganska korta scener och kapitel även om längden varierar. Det blir mer rytm när meningar, stycken, scener och kapitel är olika långa.
Dags för ett nytt inlägg. I förra inlägget skrev jag lite om omarbetningen av mitt manus. Jag har ägnat mig flitigt åt detta. En av förändringarna är att romanen blir mer sagoaktig.
Vad menar jag då med sagoaktig? Det har främst med stämningen och känslan att göra. En viss mystik, en sorts skevhet, absurda och surrealistiska inslag. Naturens roll blir mer framträdande, vare sig det rör sig om en skog eller ett grönområde. Jag skrev länge sagoaktig skönlitteratur, men kom sedan bort från det. Nu har jag återvänt till det sagoaktiga och det känns helt rätt. Jag skriver inte fantasy eller liknande. Nej, berättelserna är inte overkliga. Däremot tänjs verklighetens gränser. Det är en sådan frihet att skriva på det viset.
Marie Hermanson är en författare som jag gillar och hennes böcker är ju ofta sagoaktiga. Herman Bang och Hjalmar Söderberg – mina absoluta favoriter – anses vara påverkade av H. C. Andersens stil. Även om Bang inte var något Andersenfan.
Jag har döpt om Skuggporträtt till Skuggspelsfigurer. Den nya titeln är mer passande eftersom de flesta karaktärer av olika anledningar tvingas spela teater, förställa sig och bära mask. Skuggspel, siluetter och marionetter förekommer. Alltså sagoaktigt men inte direkt orealistiskt. Berättelsen äger fortfarande rum i Uppsala år 1902 och jag försöker undvika anakronismer. Det sagoaktiga återfinns också i gestaltningen och som sagt stämningar.
Skuggspelsfigurer utspelar sig inomhus, på stadens bakgårdar, gator, torg och grönområden. Däremot inte i vild natur. Jag vill skriva om en mer naturnära omgivning nästa gång. Därför ämnar jag återvända till mitt fiktiva Tuvåker då jag är färdig med omarbetningen. Men en sak i taget.
Jag vet inte när jag blir färdig med omarbetningen; det ska nog inte ta särskilt lång tid. Jag har hunnit ganska långt redan. Skuggspelsfigurer blir mer tillgänglig än Skuggporträtt, kanske först och främst på grund av att huvudpersonens tankar får större plats. Nu upptäcker jag också att omarbetningen blir bättre. Framför allt tack vare det sagoaktiga. Jag hoppas att något förlag ska nappa den här gången. Annars blir det egenutgivning. Två förlag har visserligen inte svarat ännu, fast det tänker jag inte på längre. Det känns som yesterday’s news vid det här laget.
Laddar in kommentarer …
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.
Jenny Enochsson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.