Här kommer ett nytt inlägg om mitt nuvarande bokprojekt. Jag ägnar mig alltså åt en omarbetning och förbättring av ett äldre manus. Det blir en helt ny bok som utspelar sig i mitt fiktiva Tuvåker. I sommar har jag funderat över själva utformningen av innehållet. Efter noggrant övervägande har jag kommit fram till att det ska bli en roman i första person. Inte en dagboksroman eller brevroman som jag tänkte förut.
Jag testade att skriva en del av det äldre manuset i dagboks- och sedan brevform. Det kändes tilltalande i början, men det visade sig inte fungera. Strukturen blev för diffus. Dessutom berättade huvudkaraktären om sig själv och sina minnen för den tänkta brevmottagaren och det var ofta detaljer som sistnämnda redan känner till. Som tur var kom jag på att det inte fungerade efter kort tid. Under skrivandets gång sker ju en del ändringar. Det ingår förstås i själva processen. Nu kommer det inte att bli fler ändringar. Däremot ordentlig omarbetning och redigering av befintligt material.
Förresten ska min berättelse ”Som strömkarlen” publiceras i Opulens i oktober eller november. Jag vet inte exakt datum ännu. Roligt! Det blir min fjärde novell i Opulens.
Den här bilden av väddklint i sommarbris får illustrera dagens blogginlägg. Växten har väl inget direkt samband med ämnet. Men naturen är ständigt närvarande i mitt nuvarande manus så därför blir naturfoton relevanta i sammanhanget. I dag ska jag alltså skriva lite om mitt val av romanform, alltså dagboksromanen.
När jag ägnade mig åt mitt förra manus, Skuggspelsfigurer, tänkte jag ett tag att det skulle bli en dagboksroman. Sedan insåg jag att det inte fungerade och valde i stället tredje person. Boken jag skriver på nu skulle däremot vinna på att stöpas om i dagboksform. Förresten är den väldigt olik Skuggspelsfigurer. Detta är ett manus som jag skrev för flera år sedan och som jag nu försöker göra om och förbättra. Romanen är redan i första person och har en tydlig berättarröst. Uttrycket påminner om dagbokens. Berättelsen utspelar sig i mitt fiktiva Tuvåker för femton år sedan och med tillbakablickar från sjuttiotalet och framåt.
Att skildra romankaraktärens reflektioner, känslor och iakttagelser i dagboksavsnitt är verkligen spännande. Samtidigt är det en berättelse med dramaturgisk kurva. Det blir intimt och utan filter. Tragikomik gör sig också i denna form. Dagboksromanen härmar verkligheten och därför måste den kännas äkta.
Det finns massor med suveräna romaner i dagboksform. Som Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och Marit Furns Skuggan. Men jag är faktiskt ännu mer fascinerad av verkliga dagböcker och brev. Jag har fördjupat mig i sådana på sistone. Man blir som trollbunden och måste bara fortsätta läsa. Först och främst Herman Bangs brev. Enastående. Oerhört intressanta är även Victoria Benedictssons dagböcker och brev, August Strindbergs brev, Ivan Turgenjevs och Gustave Flauberts korrespondens, George Sands och Flauberts korrespondens. Jag gillar delvis Ulf Lundells Vardagar; Lundells dagboksanteckningar befinner sig nog i gränslandet mellan självbiografi och fiktion.
Så kan man förstås fråga sig vad som är fiktion och inte. Fast det är en annan historia!
Nu efter flytten kommer jag att fördjupa mig i mitt romanmanus igen. Tack och lov. Jag och min man är äntligen tillbaka i Gamla Uppsala. Här finns vår favoritnatur. Vi bodde i dessa trakter förut. Sedan flyttade vi till andra sidan Uppsala och ångrade oss genast. Jag tror inte på någon gud, men jag känner en andlig koppling till Gamla Uppsalas natur och den rymmer en intensiv frihetskänsla. Så har det varit sedan jag började promenera här som femtonåring. Detta har jag inte upplevt någon annanstans. Dagens inlägg handlar om frihet, mer specifikt om det friare skrivandet som jag hädanefter tänker satsa på.
Platsen och miljön är för mig lika viktiga som karaktärerna när jag skriver romaner eller noveller. Mitt förra manus utspelade sig i Uppsala och det kändes begränsande. Att behöva hålla sig till stadens geografi hämmade flödet och bidrog till att romanfigurerna ibland rörde sig lite mekaniskt. Romanen jag skriver på nu äger rum i mitt fiktiva Tuvåker och det känns frigörande. En liten ort med riklig natur strax utanför Uppsala. Orten är väl etablerad i min skalle eftersom jag uppfann den för fjorton år sedan. Flera längre och kortare berättelser utspelar sig där. Tuvåker har drag av Gamla Uppsala och närliggande områden, fast olikheterna är ändå stora. I Tuvåker finns ju större skogar och ännu mer natur. Likheten handlar snarare om platsens känsla och själ.
Skrivandet är ett grundläggande behov för mig. Detta går hand i hand med behovet av frihet. Jag är noga med att vara språkligt korrekt i mina manus. Däremot har jag aldrig följt mallar eller regler för hur en roman eller novell ska skrivas. Ändå har jag periodvis sneglat på sådana, särskilt efter refusering. Anledningarna till att manus antas eller refuseras är många, men jag tror att det ytterst sällan har med ”reglerna” att göra. Nu pratar jag alltså om litterära berättelser, inte om genrelitteratur. Massvis med utgivna författare säger att de skriver intuitivt och inte efter mall eller liknande. De har berättarstrukturen i ryggmärgen. Det har nästan alla som läser mycket skönlitteratur. Redan när man som barn kommer i kontakt med sagan lär man sig vad inledning, mitt och avslutning är för något. Man bör givetvis ha koll på kompositionen.
Själv har jag en tendens att vara perfektionistisk och överdrivet självkritisk i det skönlitterära skrivandet, i alla fall då jag redigerar. Det är något jag försöker sluta med. Perfektionism och överdriven självkritik hämmar kreativiteten. Jag tycker att det fria skrivandet ska gälla i hela processen, även i redigeringsstadiet. Att vara noggrann och göra sitt yttersta är förstås nödvändigt och väsentligt. Det ligger i min natur. Jag tror inte på halvmesyr. Men när prestationstänkandet går till överdrift är det lätt att stirra sig blind på texten och då hakar det liksom upp sig. Resultatet blir inte bättre av sådana saker.
Enligt mig är det viktigaste med skönlitteraturen att den lever. Om den ska kunna leva och andas måste den få luft och inte kvävas under alltför sträng disciplin. Lösningen tror jag är att skriva mer med intuitionen än med intellektet. Det har jag väl för det mesta också gjort, fast jag tänker göra det ännu mer än förut.
”Aftonsol” (1879) av Per Ekström (Wikimedia Commons).
Jag tycker att den här målning av Ekström är vacker och fantasieggande. Den får inleda detta lilla inlägg om det senaste som rör mitt skrivande.
Den 4 juli kommer en novell jag har skrivit att publiceras i magasinet Opulens. Tydligen det sista bidraget före tidningens sommaruppehåll. Novellen består av två kapitel ur Skuggspelsfigurer, nämligen 15 och 16 som kan läsas som en enskild berättelse. Det finns totalt 31 kapitel i romanen.
Härligt att få ta itu med ett nytt bokprojekt. Rätt annorlunda från något jag tidigare har skrivit. Den nya romanen blir mer sagoaktig än Skuggspelsfigurer. En slags spökhistoria för vuxna. Det är också sådana böcker jag gärna väljer att läsa numera. Jag ska förstås inte skriva bloddrypande skräck. Däremot blir det mystiskt och stundvis kusligt.
Året är 1888 och platsen en liten stad med vacker natur. Jag har alltså hittat på det stället. Tidigare planerade jag att skriva om Uppsala igen. Jag har dock insett att jag hellre vill skildra miljön i en fiktiv stad eftersom det innebär mer frihet.
Caillebottes målning ovan känns passande i sammanhanget; en mängd scener skulle kunna utspela sig i denna köksträdgård. Flera intressanta detaljer framträder i morgonljuset eller döljer sig bakom det kvardröjande diset. Jag tror i varje fall att det är morgon. Här är en annan, lika vacker, version där det ser ut att vara seneftermiddag eller tidig kväll. Bägge versionerna av köksträdgården är så levande att de nästan påminner om karaktärer i en berättelse. Kulisser är de inte.
I det här inlägget ska jag alltså reflektera lite över miljöbeskrivningar. Inomhus och utomhus. Föremål, inslag, detaljer. Här följer ett relevant citat:
”De sér og viser os kun de døde Genstande, som spiller med, som griber ind i den bevægede Menneske -Handlen.” (Herman Bang, Under aaget)
Bang syftar alltså på berättelser där bara de döda föremål som spelar med och griper in i människans handlingsvärld visas. Att han föredrog detta är känt. Den mänskliga handlingsvärlden är rörlig, inte statisk. Romanen eller novellen blir mer levande då dödköttet, det överflödiga och ovidkommande, avlägsnas. Herman Bang är för övrigt en av mina absoluta favoriter. Jag läser Bang på danska nu; jag har slukat nästan allt som finns av honom på svenska.
Genom åren har jag blivit sparsammare och sparsammare med miljöbeskrivningar och andra sorters beskrivningar. Det gäller minst sagt min kommande roman Skuggporträtt. Jag satsar i stället på ögonblicksbilder. Så har det inte alltid varit … Jag läser sällan mina gamla alster. Men för ett tag sedan gjorde jag hur som helst det. Fy, vad jag skämdes då jag såg miljöskildringarna. Alldeles för många adjektiv och adverb och krystade liknelser som förstör flytet i texten. Jag måste skratta åt eländet. Ja, ja. Tack och lov undviker jag de fällorna numera.
När jag läser vissa författares romaner och noveller ser jag rummen och landskapen, de naturliga eller urbana, tydligt framför mig. Vad har dessa böcker gemensamt, förutom att jag skulle ge dem fem av fem poäng? Jo, miljöskildringarna är få och väl valda och mer eller mindre objektivt återgivna. Jag har märkt att de inre bilderna ofta blir grumligare då jag läser böcker med för många beskrivningar och personligt återgivna inslag, exempelvis boklövsgrön eller kaffesumpsbrun. Det finns givetvis undantag. Så är det ju alltid.
”Dans les vignes à Louveciennes” (1874) av Alfred Sisley (Wikimedia Commons).
Varför skriver du?
Irländaren John McGahern (1934–2006) sa så här:
“My only concern is that I get the sentence right and describe my world clearly and deeply.” (John McGahern, Goodreads Quotes)
Träffsäkert och sant. Här finns inga storvulna tankar om att förändra världen eller lära ”kreti och pleti” hur saker och ting egentligen är. Nej, det handlar i stället om att formulera sig väl och beskriva världen – världen enligt författaren – klart och djupsinnigt. McGahern utförde detta med bravur! Och trots att det knappast var avsiktligt bidrog förmodligen hans verk till att göra Irland lite öppnare och tolerantare. (Läs mer om McGahern i denna artikel i The Irish Times.)
Varför skriver jag? Det ska jag försöka förklara.
Skrivandet är mitt kall; det är ett behov jag inte kan bortse från. Min fantasi är väldigt livlig; den måste få sträcka ut vingarna dagligen, annars blir den liksom sur. Jag har alltid haft behov av att berätta historier, iaktta och ställa frågor. Det är en absurd värld vi lever i och ett sätt att göra den någorlunda begriplig är att skriva skönlitteratur, eller syssla med annan konstnärlig verksamhet. Ibland är det bäst att låta vissa obegripligheter förbli mysterium. Jag ställer frågor, men jag är inte ute efter att leverera svar eller så kallade sanningar. Kärleken till skrivandet hänger dessutom samman med kärleken till läsandet; de är beroende av varandra.
Jag har inget behov av att skriva navelskådande självbetraktelser. Sådant sysslade jag förstås med i tonåren och slutade tack och lov med det i tidiga tjugoårsåldern. Nej, jag utforskar hellre världen – världen enligt mig – genom att sätta mig in i mina fiktiva karaktärers känsloliv, själsliv och intellekt. Fastän jag sällan skriver om mig själv finns inslag av mitt jag i samtliga karaktärer. Det gäller till och med de personer jag inte alls liknar. De är ju mina skapelser även om de är egensinniga och ständigt överraskar mig när jag skriver om dem.
För mig är språket och stilen lika viktiga som innehållet då jag komponerar romaner och noveller. Det har jag nämnt i tidigare inlägg. Jag vrider och vänder på varje mening. En utmaning: entusiasm varvas med frustration. Jag vill skriva enkelt, koncist, stämingsfullt. Jag försöker stryka allt onödigt och på så vis nå fram till kärnan. Det sublima och subtila är att föredra framför det uppenbara. Jag räknar med att läsaren drar sina egna slutsatser. Pekpinnar och sensmoraler undviker jag helt.
”Etude de ciel” av Eugène Boudin (Wikimedia Commons).
Den här gången ska jag reflektera över intuitionens roll i det skönlitterära skrivandet. Jag gillar att skriva inlägg om den sortens abstrakta ämnen. Numera förknippas ibland ordet intuition med svagsinthet och vidskepelse. Det tycker jag är synd och orättvist. Intuitionen förtjänar att tas på allvar.
”We’re always rationally explaining and articulating things. But we’re at our most intelligent in the moment just before we start to explain or articulate. Great art occurs—or doesn’t—in that instant.” (Saunders, George. A Swim in a Pond in the Rain (p. 113). Bloomsbury Publishing. Kindle Edition.)
Ett sådant träffsäkert och insiktsfullt citat! A Swim in a Pond in the Rain, av författaren George Saunders, är en helt fantastisk bok. Den är så mycket mer än en handbok i novellskrivandets konst. Jag är också övertygad om att vi människor är som smartast precis innan vid börjar formulera eller förklara våra idéer, ingivelser och liknande. Den där stunden då god konst skapas, eller inte skapas. Intressant. Citatet får mig att tänka på intuitionens betydelse.
När rationalitetshatten trillar av tar intuitionen över. Det avgörande ögonblicket. Omedelbarheten är påtaglig. Ett unikt uttryck föds utan logikens hjälp, fast det inser vi inte förrän efteråt. Hur gick det till? Vad var det egentligen som hände? En religiös person skulle kanske säga att Gud var framme. Själv är jag inte religiös. Däremot tror jag att det finns en själ: människans själva kärna eller, ja, intuition. Mycket skulle kunna sägas om det här ämnet; jag tycker ändå att det räcker för den här gången.
Intuitionen spelar en viktig roll under själva skrivprocessen, inte minst i början. Den är ju som gjord för fritt skrivande och improvisation. Då dammluckorna är öppna kan tankar och idéer flöda fritt. Värdering och analys får helt enkelt vänta. Experimenten avlöser varandra. Att låta sig svepas med av intuitionen är enligt mig en självklar del av skapandet. På sätt och vis skulle det vara roligt om allt, eller åtminstone det mesta, som producerades under den första fasen var ädelstenar; det skulle å andra sidan bli svårt att skilja dem åt och det skulle dessutom bli för mycket blänk och glitter. Det räcker alldeles utmärkt med ett par ädelstenar.
Jag tror att intuitionen behövs även när man redigerar. Det krävs fingertoppskänsla, den är ju intuitiv, för att kunna betrakta, bedöma och finslipa en roman eller novell. Understryks den hotfulla stämningen av den skrapande stolen? Borde just denna scen utspelas inne på krogen eller på uteserveringen? Hur skulle en specifik karaktär uttrycka sig: lyssna på musik eller lyssna till musik? Det blir lättare att svara på sådana frågor om man har utvecklad fingertoppskänsla. Men det ena utesluter inte det andra. Logik och rationellt tänkande behövs förstås också under redigeringen.
Visst är det vettigt att försöka bemästra sitt skrivande genom att lära sig teknik. Men utan intuition, ingen konst!
Det går inte att överskatta betydelsen av redigering av romaner och noveller. Genom åren har jag insett hur viktigt det är att undvika överflödiga inslag. Varje enskild detalj har sin särskilda plats i berättelseväven. Man måste kunna motivera varför den har fått tillåtelse att vara där. Överskottet hindrar flödet; det kan jämföras med slam eller vägspärrar. Handlingen måste ju föras framåt. Det är omöjligt att gömma skavanker bakom utbroderande beskrivningar. Människor som påstår att det är lättare att skriva noveller och kortare romaner än tegelstenar tänker nog sällan på det här sakerna. Att skriva kortfattat är verkligen ingen barnlek. Tvärtom.
Jag ägnar ungefär tjugo procent åt det fria skrivandet och åttio procent åt redigeringen. Först gör jag en skissartad beskrivning av karaktärer, miljö och handling. Dessa växer fram och utvecklas organiskt under skrivandets gång. Ofta ändras de ursprungliga idéerna. För mig är detta en väsentlig och nödvändig del av själva skapandet. Att följa skrivmallar är inte alls min grej. När jag börjar skriva låter jag fantasin färdas dit den vill. Jag har aldrig idétorka eller skrivkramp (ta i trä), fast vissa tankar är förstås intressantare än andra. Efter ett par omskrivningar är det första utkastet redo för redigering; grunden är lagd.
Här ska jag försöka ge en bild av hur min redigeringsprocess ser ut: en väldigt förenklad bild. Jag går igenom manuset från början till slut, om och om igen. Hur många omgångar blir det? Massor. För mig är språket och stilen lika viktiga som innehållet. Jag stuvar om ord och meningar, ändrar och raderar. Den inre kritikern är framme och synar alla detaljer. Känns huvudkaraktärens suck naturlig eller affekterad? Är den tweedklädda, förbipasserande personen en viktig del av berättelsen eller bara pittoresk dekoration? Är upprepningen av ordet ”samma” effektfull eller störande? Und so weiter … Det känns som om jag karvar fram romanen eller novellen. ”Träbiten” krymper successivt och skulpturen tar form.
Att behöva utelämna textsnuttar man är nöjd med kan ju kännas lite irriterande även om det är nödvändigt. Därför har jag skapat ett dokument där jag sparar textfragment som blir över efter redigeringsprocesserna. De kan ibland användas i framtida alster.
”Bron i Abramtsevo” (1879) av Ilja Repin (Wikimedia Commons).
Jag har tidigare nämnt min förkärlek för stämning inom litteratur, konst och musik. Målningen ovan känns minst sagt passande i sammanhanget. Hur skulle du beskriva atmosfären i Repins verk? Jag tycker att den är vacker, vemodig och suggestiv. Möjligen finns där något hotfullt. Jag kommer att tänka på vissa ryska berättelser. Hur som helst handlar denna text om stämning och skrivande, hur jag gör.
Enligt mig kan stämningen eller atmosfären betraktas som berättelsens melodi, färgskala eller huvudkänsla. Ska romanen eller novellen vara bitterljuv, tragikomisk, syrlig? Jag föredrar det subtila och tvetydiga framför det uppenbara; stämningen bör helst tränga in i medvetandet utan att läsaren ens märker det.
Var gömmer sig stämningen i mina skönlitterära texter? På olika ställen. Den finns framför allt i detaljerna, sinnesförnimmelserna, förändringarna. Ljusets skiftningar, diset som tätnar, fågelns rop. Ett avlägset hamrande. En oväntad blick eller reaktion. Listan kan göras oändlig …
I början har jag en vag uppfattning om vilken sorts känsla, ibland rör det sig om fler än en, romanen eller novellen ska präglas av. Jag skriver fritt och ignorerar den inre kritikern. När det är dags för redigeringen sätter jag i gång med ifrågasättandet: nu är den inre kritikern aktiv. Är stämningsinslagen tillräckligt stämningsfulla? Uppnår jag den effekt jag eftersträvar? Och så vidare … Det är bara att ändra och förbättra, ändra och förbättra. Jag vågar påstå att alla som skriver på allvar, eller sysslar med något annat konstnärligt, vet hur viktigt ifrågasättandet är.
Stämningsskapandet är en process, precis som själva skrivandet. Naturligtvis anpassas stämningen efter dramaturgins uppbyggnad. Den stegras successivt; övergångarna är nästan omärkliga.
Som du ser har jag börjat posta inlägg om mitt skrivande. Du kan betrakta texterna som reflektioner eller, om du vill, skrivtips. Jag tycker själv att det är intressant och givande att läsa hur andra gör.
Jenny Enochsson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.