Jag har just ändrat bloggens tema. Den här looken känns enligt mig enklare, renare och skönare att vila ögonen på. Bjäfs och plottrighet är inte min grej. Inte för att den förra bloggstilen var överlastad, men den var ändå för krusidullig. Nu kommer bilderna i inläggen fram bättre också.
Mitt behov av att rensa bort det överflödiga gäller inte bara här på hemsidan. Jag vill ha så lite saker som möjligt eftersom det ger andrum och perspektiv. Prylar tynger ned. Samma med skrivandet. Inget blomsterspråk eller överflöd. Jag strävar efter att skala bort det oväsentliga så att kärnan kommer fram. Det skenbart enkla.
Rödhaken är min skrivarbloggs ikon och maskot. Min favoritfågel och favoritsångare. Att få ögonkontakt med en rödhake under promenaderna känns alltid speciellt.
Min novell ”Den gröna lyktan” har just publicerats i nätmagasinet Opulens. Klicka här eller på bilden om du vill läsa den. Berättelsen består av kapitel 15 och 16 i min roman Skuggspelsfigurer. Stort tack till redaktör Carolina Thelin och Opulens.
Nu skriver jag alltså på ett nytt manus: en roman som utspelar sig i förfluten tid. Både litterärt och underhållande hoppas jag att det blir.
Fotot visar en välkänd och välbevarad Uppsalavy i gråmulen januariskrud. Denna plats finns med i ett kapitel i min roman, fast då är det en kall och mörk novembereftermiddag. De vackra kandelabrarna och gatlyktorna är tända. Det är snart dags att sända det ordentligt omarbetade manuset Skuggspelsfigurer till olika bokförlag. Först ska jag dock skriva ett följebrev och göra en lista över förlag.
Jag är alltså klar med omarbetningen av mitt manus som utspelar sig i Uppsala 1902. Den första romanen i en planerad serie. Jag kommer dock att gå igenom manuset en sista gång för säkerhets skull, men det känns ändå färdigskrivet. Jag är extremt noggrann när jag skriver skönlitteratur; det är jätteviktigt att det inte finns slarvfel eller något i den stilen!
Den här versionen känns som en annan bok än den gamla – den gamla hette Skuggporträtt – även om huvudhandlingen är i stort sett densamma. Jag har gjort massor med ändringar. Den nya romanen, Skuggspelsfigurer, borde tilltala en lite bredare läsekrets än den förra. Varför? Skuggporträtt var ett utpräglat impressionistiskt alster med knappt någon inre monolog; vissa skulle säkert kunna uppleva det som frustrerande läsning. Det nya manuset är fortfarande impressionistiskt, men på ett mer tillgängligt sätt. Jag har lagt till mer inre monolog och tagit ut svängarna. Någon underhållningsroman är det inte, men nog finns det gott om underhållande partier. Både humor och allvar. Humor är förstås något högst allvarligt. Det tragikomiska är ännu påtagligare i det nya manuset trots att det var påtagligt även i det gamla. Som jag har nämnt tidigare finns sagoaktiga inslag och de är aldrig övernaturliga. Det är bara lätt sagoaktigt. Hur som helst kan jag stå för alla ändringar och har inte sålt min själ eller liknande. Jag vågar påstå att den nya versionen är bättre och mer levande än den förra.
I morgon ska jag börja skriva på följebrevet och göra en lista över förlag att sända manuset till. Följebrevet bör inte vara längre än en A4-sida, inklusive adressuppgifter. Syftet är främst att väcka intresse och ge en bild av berättelsen. Många förlag vill även ha en synopsis. Det är viktigt att ägna rätt mycket möda åt följebrevet. Jag ska skicka manuskriptet till olika förlag. Om inget förlag vill satsa på det kommer jag att ge ut romanen själv. Jag hoppas verkligen att jag får napp, men jag vet ju hur litet nålsögat är.
Framöver blir det antagligen något tätare mellan mina blogginlägg.
Som jag nämnde i mitt förra inlägg ska jag förhoppningsvis vara färdig med min roman Skuggporträtt i vinter. Nu när jag ägnar mig åt redigeringen och faktiskt kan konstatera att romanen snart kommer att stå på egna ben börjar jag fundera på nästa bokprojekt. Självklart måste jag alltid skriva på någonting – det är ett behov som är omöjligt att bortse från. Undan för undan har jag insett att jag vill dröja mig kvar i sekelskiftets Uppsala och låta mina karaktärer få komma ut på ”scenen” igen.
Först och främst ska jag förstås sända Skuggporträtt till olika förlag i början av nästa år. Möjligen är det en fördel att kunna berätta för förlagen att jag planerar en trilogi. Den första delen (Skuggporträtt) utspelar sig år 1902, den andra ska äga rum 1903 och den tredje 1904.
Jag har ju arbetat ganska länge med detta projekt och sett det växa fram och ta form. Men i somras var det som om saker och ting föll på plats, om jag får säga det själv. Därför känner jag också att det vore värt att satsa på en trilogi. Hur kommer det sig att Skuggporträtt, och mitt skrivande över hur taget, enligt min mening, har fallit på plats? Jo, av tre anledningar: Herman Bang, en påtagligare impressionism och en ny skrivstrategi.
Min fördjupade läsning av impressionisten Herman Bangs litteratur har haft en gynnsam verkan på mitt eget skapande. Jag vågar påstå att nästan alla skrivande människor har litterära förebilder. Att ta lärdom av mästarna. Det handlar inte om att försöka efterapa. Nej, inte alls. För mig handlar det i stället om att bli påmind om varför jag älskar skönlitteratur och skrivande. Jag kommer helt enkelt utmärkt överens med Bangs verk; kemin fungerar fint. Det är också märkligt hur modern hans stil känns i dag.
I flera år har jag fått höra att jag har en impressionistisk berättarstil. Men i somras bestämde jag mig för att låta impressionismen bli ännu påtagligare i min roman och mitt skönlitterära skrivande i allmänhet. Det är så givande och befriande att skriva på det viset. Jag känner hur prosan blir mer levande än förut. Den impressionistiska stilen tilltalar mig också eftersom jag hellre visar och antyder än berättar.
Vad innebär den nya strategin? Den är allmänt känd och inte alls min egen uppfinning. Det är bara det att jag inte har tillämpat den förrän nu. Strategin innebär att jag går över till nästa scen direkt efter att ha bearbetat eller redigerat den förra. En genomgång i taget. Så jag arbetar alltså med hela manuset, om och om igen, tills det är färdigt. Och jag är väldigt noggrann. Tidigare dröjde jag mig kvar vid samma scen i evigheter innan jag började med nästa. Jag stod och hackade på samma ställe. Perfektionismen kan ju faktiskt ha en förlamande effekt på kreativiteten … Hur som helst är den nya strategin, ett varv åt gången, frigörande och hindrar mig från att bli hemmablind. Skrivprocessen går snabbare och jag tycker också att resultatet blir bättre. Om jag hade börjat med detta tidigare skulle jag ha sparat mycket tid och undvikit frustration. Ja, ja.
Så då är det bara att fortsätta med redigeringen av Skuggporträtt. Finliret är ju min favoritfas i skrivprocessen.
I dag har en intervju med mig angående min novellsamling publicerats i UNT. En ganska lång artikel. Du kan läsa den här. Tyvärr måste man vara prenumerant för att kunna läsa.
Tack till kulturreporter Göran Sterner och Upsala Nya Tidning.
Denna skrivarblogg har fått en ny look. En klar förbättring. Den förra mallen kändes lite oöverskådlig och mjäkig. Därför bytte jag. Jag tycker att den nya blogglooken med magasintema, som också liknar ett lapptäcke, är både snyggare och mer överskådlig. Enkel utan att vara tråkig. Raderna är inte för långa; det är ett stort plus. Praktiskt med kategorier och arkiv bredvid inläggen samt sidorna längst upp. Ja, det här temat behåller jag.
I dag har min novell ”Världsvan” publicerats i det intressanta nätmagasinet Opulens! Det känns roligt. Du hittar den här eller genom att klicka på bilden ovan. Stort tack till redaktör Carolina Thelin.
Så här lyder presentationen i Opulens:
Jenny Enochsson är född 1976 och bor i Uppsala. Hon skriver romaner och noveller och skrev tidigare även poesi. Flera av hennes alster är publicerade i tidskrifter och antologier, bland annat här i Opulens med novellen Bootsen. Enochsson har också drivit och deltagit i skönlitterära samarbetsprojekt på nätet. Dessutom har hon redigerat och gett ut antologier och har en skrivarblogg.
Den nyskrivna novellen Världsvan utspelar sig 1960 i Tuvåker, en liten ort två mil nordväst om Uppsala (en fiktiv ort som Enochsson ofta återkommer till). Så här presenterar hon den själv: ”En julikväll i en parkliknande trädgård år 1960… Alice, en ung, opportunistisk kvinna, försöker bli mer världsvan. Hon funderar också över hur hon ska kunna utnyttja sin hyresvärd Evert. Något hotfullt vilar över den milda sommarkvällen…”
Jenny Enochsson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.