Jenny Enochsson

Etikett: Impressionism

  • Berättarstil

    ”Chemin montant” (1881) av Gustave Caillebotte (Wikimedia Commons).

    Caillebottes livfulla målning visar en herre och en dam som flanerar i närheten av en villa i Normandie en solig sommardag. Just nu är det lika soligt, och på vissa ställen nästan lika lummigt, i Uppsala.

    Jag har länge fått höra att min berättarstil är impressionistisk och sparsmakad. Nu när jag arbetar med min kommande bok Skuggporträtt, om Uppsala 1902, märker jag att det impressionistiska och sparsmakade har blivit ännu påtagligare. Så jag ska skriva ett litet inlägg om min berättarstil.

    Intryck och ögonblicksbilder som har betydelse för scenerna och karaktärerna är viktiga. Jag fokuserar på detaljer och stämningar. Till exempel kan en person påverkas av hur ljuset faller vid ett särskilt tillfälle. Ett oväntat ljud utanför fönstret – kanske hästhovar och en pisksnärt – avbryter tillfälligt samtalet i rummet. Doften av kaffe får en person att bli på bättre humör och ta ett impulsivt beslut. Intrycken och ögonblicksbilderna är koncisa; jag undviker långa miljöbeskrivningar, ja, långa beskrivningar eller associationer över huvud taget.

    Ett tag tyckte jag att det var intressant att skildra karaktärernas tankar genom inre monolog och det blev lätt för mycket av den varan. Jag har fortfarande med en del inre monolog, men betydligt mindre än förut. Numera låter jag hellre personernas tankar och känslor komma fram i deras tal, handlingar och beteende. Ibland även i anteckningar och brev. Och det är viktigt att inte avslöja för mycket. Inte sällan säger karaktärerna en sak, men menar något helt annat. Läsaren får vara med och tolka. Det rör sig ju om show, don’t tell. Själv står jag inte ut med förutsägbara berättelser.

    Min berättarstil är avskalad utan att vara karg. Inte riktigt minimalisk, fast nästan. Berättelsen väcks inte till liv förrän jag har avlägsnat allt onödigt bråte. Detta tänkande passar novellformen; min roman består ju av sammanlänkade noveller.

  • Stämning och impressionism

    Foto: Jenny Enochsson

    När jag läser och skriver skönlitteratur bryr jag mig framför allt om de tre s-en: språk, stil och stämning. Ja, att berättelsens innehåll är tänkvärt och gripande är förstås också väldigt viktigt. Men stilen, hur något sägs, avgör hur jag i slutändan uppfattar ett verk. Jag har tidigare postat inlägg om både stämning och impressionism; det finns så mycket att säga om dessa ämnen och därför blir det ännu ett inlägg. Och jag lär skriva fler i framtiden.

    Min roman är en realistisk berättelse med impressionistiska inslag; denna kombination återfinns hos flera av mina andra alster, fast på ett annat sätt. Det faller sig liksom naturligt; jag har inte bestämt i förväg att jag ska skriva på det viset. Betraktarens, i detta fall huvudkaraktärens, subjektiva intryck står i fokus. Tid och rum är begränsade. Tack vare det koncentrerade formatet är det möjligt att skapa en levande scen. Fast det är en riktig utmaning. Först måste ju allt överflöd strykas. Sedan är det möjligt att nå fram till själva kärnan. Inte förrän kärnan är synlig – ordet förnimbar passar egentligen bättre i sammanhanget – framträder stämningen. Det är en balansgång.

    Stämningen hänger alltså samman med impressionismen i min roman och i flera tidigare berättelser. Det handlar om hur sinnena, känslorna och tankarna påverkas av intrycken. Då den blå skymningsskuggan sänker sig över ett kvarter känner sig kanske min huvudkaraktär introspektiv. Möjligtvis väcks associationer till Eugène Janssons blåmålningar, som min huvudperson nyligen beundrade på en konstutställning. Fler intryck skapar stämning och har betydelse för händelseförloppet. Doften av kyla. Frosten som skimrar i gatlyktans sken. Månen och stjärnorna känns påtagligare än vanligt. En flaska krossas. En hund börjar skälla. Prasslet av kjolar och ljudet av en dörr som öppnas då en ”allmän flicka” går in på ett hotell.

    Ett verkligt exempel: det mogna solskenet en decemberdag på Östra Ågatan (se bilden). Trots iskylan kunde jag inte låta bli att ta av mig vanten och fotografera. Därefter kom jag att tänka på att jag skulle skriva ett blogginlägg om stämning och impressionism och infoga fotografiet.

  • Impressionistisk stil

    © Jenny Enochsson

    Stilen är lika viktig som innehållet när jag skriver romaner och noveller. Därför ägnar jag jättemycket tid åt redigeringen. Varje ord ska väljas med omsorg; varje detalj ska kännas rätt. Det tar tid. Fascination varvas med frustration. Jag är petig. Varför är detta så viktigt för mig? Jo, sökandet efter det rätta ordet väcker min entusiasm och inlevelseförmåga. En strävan efter att ständigt försöka bli bättre, att inte ge sig.

    Ganska ofta har jag fått höra att min stil är impressionistisk: en beskrivning jag själv tycker känns träffande. Impressionismen förknippas ju främst med bildkonst, men även med musik och litteratur. Strömningen var förstås störst i slutet av artonhundratalet. Ändå används adjektivet impressionistisk fortfarande om vissa samtida alster. Jag försöker inte medvetet följa denna (eller någon annan) riktning. Tydligen faller det sig naturligt. Nedan ska jag förklara varför min stil kan betraktas som impressionistisk.

    Huvudkaraktärens subjektiva intryck och iakttagelser står i fokus. Tid och rum är begränsade. Det handlar om hur just den personen uppfattar en liten del av världen, ett mikrokosmos. Sinnesintryck väcker associationer. Tankar föder tankar. Minnen kan vävas in i själva händelseförloppet trots att handlingen förs framåt. Berättelsen skildras alltså ur huvudkaraktärens perspektiv. Jag talar inte om för läsaren hur den ska tolkas. Sensmoraler och pekpinnar har jag inget till övers för. Slutet är oftast vagt.

    Detaljerna är viktiga eftersom de formar intrycken. Jag väljer ut ett begränsat antal detaljer. Det kan till exempel handla om hur ljuset, skuggorna eller dimman förändrar omgivningen för en kort stund, om hur förändringen påverkar huvudkaraktären. Det omedelbara och det ögonblickliga. Subtila nyanser och skiftningar skapar stämning samtidigt som de samverkar med intrigen. Atmosfären utövar inflytande på berättelsen utan att göra väsen av sig. Jag har alltid haft en förkärlek för stämning inom litteratur, konst och musik.