Här kommer ett nytt inlägg om mitt nuvarande bokprojekt. Jag ägnar mig alltså åt en omarbetning och förbättring av ett äldre manus. Det blir en helt ny bok som utspelar sig i mitt fiktiva Tuvåker. I sommar har jag funderat över själva utformningen av innehållet. Efter noggrant övervägande har jag kommit fram till att det ska bli en roman i första person. Inte en dagboksroman eller brevroman som jag tänkte förut.
Jag testade att skriva en del av det äldre manuset i dagboks- och sedan brevform. Det kändes tilltalande i början, men det visade sig inte fungera. Strukturen blev för diffus. Dessutom berättade huvudkaraktären om sig själv och sina minnen för den tänkta brevmottagaren och det var ofta detaljer som sistnämnda redan känner till. Som tur var kom jag på att det inte fungerade efter kort tid. Under skrivandets gång sker ju en del ändringar. Det ingår förstås i själva processen. Nu kommer det inte att bli fler ändringar. Däremot ordentlig omarbetning och redigering av befintligt material.
Förresten ska min berättelse ”Som strömkarlen” publiceras i Opulens i oktober eller november. Jag vet inte exakt datum ännu. Roligt! Det blir min fjärde novell i Opulens.
”Vinter” (1886) av Frits Thaulow (Wikimedia Commons).
Passande målning av Thaulow just nu. En av mina favoriter.
Jag har just tagit bort inläggen med kapitlen ur Skuggspelsfigurer från bloggen. Varför? Jo, jag ska använda det manuset i mitt senaste romanprojekt. Alltså kombinera det nya jag har hunnit skriva med det gamla manuset. Det blir förstås en helt ny bok. Mer stämning, mystik och spänning. Starkare intrig. En kortroman som utspelar sig år 1892 i en fiktiv småstad med mycket natur nära Uppsala. Den gamla grunden och det nya passar faktiskt ihop. Jag lär bli klar snabbare på det viset dessutom.
”Aftonsol” (1879) av Per Ekström (Wikimedia Commons).
Jag tycker att den här målning av Ekström är vacker och fantasieggande. Den får inleda detta lilla inlägg om det senaste som rör mitt skrivande.
Den 4 juli kommer en novell jag har skrivit att publiceras i magasinet Opulens. Tydligen det sista bidraget före tidningens sommaruppehåll. Novellen består av två kapitel ur Skuggspelsfigurer, nämligen 15 och 16 som kan läsas som en enskild berättelse. Det finns totalt 31 kapitel i romanen.
Härligt att få ta itu med ett nytt bokprojekt. Rätt annorlunda från något jag tidigare har skrivit. Den nya romanen blir mer sagoaktig än Skuggspelsfigurer. En slags spökhistoria för vuxna. Det är också sådana böcker jag gärna väljer att läsa numera. Jag ska förstås inte skriva bloddrypande skräck. Däremot blir det mystiskt och stundvis kusligt.
Året är 1888 och platsen en liten stad med vacker natur. Jag har alltså hittat på det stället. Tidigare planerade jag att skriva om Uppsala igen. Jag har dock insett att jag hellre vill skildra miljön i en fiktiv stad eftersom det innebär mer frihet.
Gamla Uppsala, Tunåsen, 1903, fotograferat av August Fredrik Schagerström (Digitalt museum).
Detta inlägg handlar om mitt kommande bokprojekt. Schagerströms fotografi är som synes från 1903, samma år som min nya berättelse ska utspela sig. Vad jag vet kommer inte den romanen att innehålla några scener från Gamla Uppsala och Tunåsen även om det är en intressant plats som förtjänar uppmärksamhet.
Ännu är det oklart om mitt manus Skuggspelsfigurer blir antaget eller inte. Chansen att bli utgiven av ett traditionellt förlag är naturligtvis liten, fast man hoppas ändå. Jag väntar fortfarande på svar från några bokförlag. De svar jag hittills har fått har varit refuseringar. Entusiasmen jag känner inför det nya projektet mildrar besvikelsen över refuseringarna. Om samtliga tackar nej – jag har skickat manuset till sex förlag – ger jag ut boken själv via Publit. Dessutom siktar jag in mig på att få nästa roman utgiven! Jag är envis.
Nyss kom jag fram till att det måste bli en roman för vuxna. Jag har alltså övergivit tankarna på att skriva en bok för yngre personer. Efter att ha studerat samtida barn- och ungdomsböcker inser jag att det inte vore någon god idé för mig. Alla böcker jag gick igenom har oerhört högt tempo och spänningsmomenten haglar tätt. För mig skulle det kännas krystat att skriva på det viset. Jag tycker att det ofta råder en naturligare balans mellan spänning och eftertanke i äldre barn- och ungdomslitteratur. Hur som helst kan jag använda de flesta nykläckta idéer efter viss anpassning trots att jag ska skriva för vuxna.
Jag hade tänkt fortsätta skildra Sofias och de andra karaktärernas liv. Men jag känner att det färska bokprojektet behöver ett annat persongalleri. Om något förlag skulle vilja ge ut Skuggspelsfigurer och anse att jag i stället borde satsa på en serie om Sofia så gör jag det. Jag skulle nog kunna behålla handlingen jag har börjat skissa på efter en del ändringar. Eftersom den nya romanen och sannolikt också framtida berättelser ska utspela sig i sekelskiftets Uppsala är det väl fortfarande tal om en bokserie.
De flesta scener ska äga rum i det så kallade Bondslottet på Kyrkogårdsgatan, i närheten av Carolinaparken. Jag är så fascinerad av det vackra, spöklika flerbostadshuset som sorgligt nog revs på 1930-talet. Lite fakta har jag lyckats luska fram om stället, men inte mycket. Jag mejlade Upplandsmuseet och frågade om de kunde tipsa om litteratur om Bondslottets historia; de svarade att museet saknar uppgifter om byggnaden och därför inte kunde ge några tips. På innergården har jag ”hittat” ett gårdshus i samma stil. Jag tror att det byggdes samtidigt som huvudbyggnaden. Det står 1870 på vindflöjeln. Jag gillar den sortens detektivarbete. Det är på sätt och vis en fördel att Bondslottets historia är höljt i dunkel. Varför? Jo, då har jag tillåtelse att fabulera rätt fritt.
Nästa roman ska vara realistisk, men ha övernaturliga och kusliga inslag. Fast den kommer inte att vara fantasy eller skräck. Det ska bli roligt att få ta ut svängarna ännu mer än i Skuggspelsfigurer som är realistisk och bara milt sagoaktig. Skuggspelet kommer att ha en viktig roll även i den nya berättelsen. Det känns spännande att sätta i gång med detta projekt.
Fotot visar en av de vackra kandelabrarna vid universitetshuset en januarieftermiddag. Själva hjärtkapitlet i Skuggspelsfigurer äger bland annat rum på denna plats strax efter solnedgången i november 1902. Skuggspelet har en viktig roll i romanen, både bokstavligt och bildligt; det kommer det även att ha i de framtida delarna. Jag har nämnt detta förut, men eftersom ämnet känns viktigt vill jag utveckla det lite grann.
Spelet mellan ljus och skugga – jag har alltid funnit det väldigt fascinerande – är alltså centralt i serien om Sofia i sekelskiftets Uppsala. I mörkret lyser gatlyktor, fotogenlampor, levande ljus, brasor, månen och stjärnorna. Både rummen och gatorna är dunkelt upplysta. Elektriskt ljus är få förunnat och gas används fortfarande i stadens gatlyktor. Antagligen skulle mina karaktärer få en chock om de utsattes för vår tids belysning. Jag avskyr förresten skarpa lampor, i synnerhet taklampor. Skuggspelet skapar stämning, men det representerar också hemlighetsmakeriet och det som pågår bakom kulisserna.
Många författare kring sekelskiftet, till exempel Hjalmar Söderberg och Bo Bergman, ger uttryck för deterministiska tankar. Människorna är skådespelare i det verkliga livet och marionetter. Ofta beskrivs ödets händer som omilda. Även om människorna föds med en smula vilja och har vackra drömmar förvandlas de förr eller senare till fjädrar i vinden, oförmögna att bemästra sina öden. Bo Bergmans dikt ”Marionetterna” från 1903 är ett talande exempel på denna syn. De där tankarna är inte direkt nya. Baudelaire skriver att djävulen drar i marionetterna, Zola tror på determinismen och Shakespeare menar att människorna är aktörer och världen en scen. Och så vidare …
En del av karaktärerna i Skuggspelsfigurer tvingas spela teater och bära masker. Ett par av dem känner sig som viljelösa tråddockor. Detta gäller både efter skymningen och i dagsljus. Berättelsens viljemänniskor tar visserligen avstånd från deterministiska tankar, men längtar ändå efter en friare tillvaro och känner sig inte sällan maktlösa. Valfriheten kring sekelskiftet var ju mycket mer begränsad än den är i dag och den som bröt mot konventionerna blev inte sällan behandlad som en paria. Själv är jag en viljemänniska som tror att livet styrs av både viljan och slumpen. Jag anser att det är möjligt att påverka sitt öde, fast bara till viss del.
Några av mina favoritförfattare har skrivit om spelet mellan ljus och skugga och liknande. Jag skulle kunna räkna upp flera exempel, men då skulle detta inlägg bli för långt. Här följer fyra underbara och stämningsfulla citat:
”Genom några takgluggar faller ett klart månsken över vissa delar av det stora rummet, andra ligger i djup skugga.”
(Henrik Ibsen, Vildanden)
”Hon stod där länge; hon ville urskilja ett ansikte men såg ingenting. Tyst gick den långa, okända skuggan förbi – förbi och förbi, ut i mörkret, där stegen dog bort.”
(Herman Bang, Tine)
”Det är tidig skymning, det är vinterskymning. Det snöar vått och det regnar, och den ena krokiga, svarta silhuetten efter den andra glider i middagstimmens oroliga brådska förbi kaféets stora gråblanka ruta, liksom en gång för länge sedan de fantastiska gestalterna i barnkammarens hemgjorda skuggspel av en osynlig hand fördes fram och åter över ett oljat silkespapper.”
(Hjalmar Söderberg, ”Historieläraren”)
”Västerut i fjorden tjuter en ångvissla. Röda och gröna lanternor kommer långsamt glidande utifrån mörkret.”
(Cora Sandel, Alberte och Jakob)
Jag kommer dessutom att tänka på Eugène Janssons härliga blåmålningar, särskilt ”I skymningen”.
Jaha, nu har jag skickat in mitt manus Skuggspelsfigurer till alla bokförlag på min lista. Sex stycken blev det totalt. De har en ganska bred utgivning.
Jag har kollat in samtliga svenska förlag som ger ut skönlitteratur. På deras hemsidor får man en god bild av hur utgivningsprofilen ser ut. Det är viktigt att ta reda på om manuset passar ställets profil. Så klart. Sedan är det inte säkert att förlaget håller med om den bedömningen. Att manuset inte passar förlagets profil är en vanlig formulering i refuseringsbrev. Ett diplomatiskt svar som kan tolkas på flera olika sätt. Refuseringsbrev är oftast allmänt hållna; det kan man förstå med tanke på de enorma mängder manus förlagen måste ta ställning till. Då jag har skickat in tidigare manus har jag fått några positiva refuseringsbrev, fast standardsvaren har varit vanligare. Och så tackade jag nej till ett kontrakt som lämnade en del att önska. Det ska bli intressant att se hur mitt nya manus tas emot.
Som sagt har jag sänt min roman till sex förlag som har ganska bred utgivning. Det är nödvändigt när man inte skriver genrelitteratur som feelgood, deckare eller liknande. Visst, Skuggspelsfigurer skulle kunna kallas en historisk roman, men det finns så många sorters historiska romaner. De läsare som förknippar den genren med strapatsrika äventyr och idealiserad romantik skulle inte få sitt lystmäte tillgodosett om de läste Skuggspelsfigurer. Fastän jag är ordningsmänniska bryr jag mig inte om vilken kategori en bok har tilldelats. Enligt min mening är samtiden alltför fixerad vid stämplar och lådor. Visst, indelningarna underlättar sökningen och främjar överskådligheten, men det handlar nog ännu mer om viljan att förenkla en komplicerad värld. Hur som helst läser jag de böcker jag finner läsvärda, punkt slut.
Det finns massor med svenska förlag, stora och små. Flera av dem, särskilt de mindre, är väldigt nischade. Det som främst efterfrågas är underhållning. Underhållning säljer och fungerar som förströelse, precis som tv-tittande. Ett fåtal förlag publicerar smal, ibland avantgardistisk, litteratur. Skuggspelsfigurer är varken en experimentell berättelse eller en underhållningsroman. Trots att jag inte kan eller vill skriva underhållningslitteratur hoppas (och tror) jag att min roman borde kunna tilltala olika människor. Den är inte svårläst och frågorna som berörs är rätt allmänmänskliga. Det saknas inte underhållande partier. Som jag nämnde i förra inlägget blandar jag tragikomisk humor och allvar. Humor är givetvis subjektivt. Vissa kommer nog att skratta, andra inte.
Om alla sex ställena tackar nej till manuset blir det egenutgivning. Då ska jag starta ett eget litet förlag. Hybridförlagen undviker jag förresten helt och hållet. Jag har en del idéer om hur jag skulle kunna nå ut med boken. Även om jag blir antagen av ett bokförlag behöver jag göra reklam. Eftersom Skuggspelsfigurer utspelar sig i Uppsala – det gäller också de framtida delarna i romanserien – finns det mycket jag kan göra här på hemmaplan. Fast det väsentligaste i romanen är karaktärerna och deras liv, inte platsen. Den riktar sig ju inte enbart till uppsalabor.
De flesta förlag uppger att de ska försöka lämna besked inom två eller tre månader. Jag hoppas att något ställe gillar detta ordentligt omarbetade manus; det skulle dock inte vara någon katastrof om jag fick ge ut boken själv.
Fotot visar en välkänd och välbevarad Uppsalavy i gråmulen januariskrud. Denna plats finns med i ett kapitel i min roman, fast då är det en kall och mörk novembereftermiddag. De vackra kandelabrarna och gatlyktorna är tända. Det är snart dags att sända det ordentligt omarbetade manuset Skuggspelsfigurer till olika bokförlag. Först ska jag dock skriva ett följebrev och göra en lista över förlag.
Jag är alltså klar med omarbetningen av mitt manus som utspelar sig i Uppsala 1902. Den första romanen i en planerad serie. Jag kommer dock att gå igenom manuset en sista gång för säkerhets skull, men det känns ändå färdigskrivet. Jag är extremt noggrann när jag skriver skönlitteratur; det är jätteviktigt att det inte finns slarvfel eller något i den stilen!
Den här versionen känns som en annan bok än den gamla – den gamla hette Skuggporträtt – även om huvudhandlingen är i stort sett densamma. Jag har gjort massor med ändringar. Den nya romanen, Skuggspelsfigurer, borde tilltala en lite bredare läsekrets än den förra. Varför? Skuggporträtt var ett utpräglat impressionistiskt alster med knappt någon inre monolog; vissa skulle säkert kunna uppleva det som frustrerande läsning. Det nya manuset är fortfarande impressionistiskt, men på ett mer tillgängligt sätt. Jag har lagt till mer inre monolog och tagit ut svängarna. Någon underhållningsroman är det inte, men nog finns det gott om underhållande partier. Både humor och allvar. Humor är förstås något högst allvarligt. Det tragikomiska är ännu påtagligare i det nya manuset trots att det var påtagligt även i det gamla. Som jag har nämnt tidigare finns sagoaktiga inslag och de är aldrig övernaturliga. Det är bara lätt sagoaktigt. Hur som helst kan jag stå för alla ändringar och har inte sålt min själ eller liknande. Jag vågar påstå att den nya versionen är bättre och mer levande än den förra.
I morgon ska jag börja skriva på följebrevet och göra en lista över förlag att sända manuset till. Följebrevet bör inte vara längre än en A4-sida, inklusive adressuppgifter. Syftet är främst att väcka intresse och ge en bild av berättelsen. Många förlag vill även ha en synopsis. Det är viktigt att ägna rätt mycket möda åt följebrevet. Jag ska skicka manuskriptet till olika förlag. Om inget förlag vill satsa på det kommer jag att ge ut romanen själv. Jag hoppas verkligen att jag får napp, men jag vet ju hur litet nålsögat är.
Framöver blir det antagligen något tätare mellan mina blogginlägg.
I dag ska jag skriva ett litet inlägg som handlar om omarbetningen av min roman Skuggspelsfigurer – den förra versionen hette Skuggporträtt. Jag utvecklar just nu manuset. Tanken är förstås att öka mina chanser att bli utgiven.
Det här med antal ord eller boksidor är inte helt irrelevant. När jag jämför med romaner som har publicerats de senaste åren framstår mitt manus som lite för kort. Jag har nog varit för nitisk i min strävan efter att sålla bort och förtäta. Därför utvecklar jag nu vissa partier, exempelvis de sagoaktiga. Det kommer fortfarande att vara sparsmakat och det får inte finnas något överflödigt, men det behövs ändå viss fördjupning. Jag märker att det blir mer färg, lukt, smak och känsla då sidantalet ökar. Någon tegelsten skriver jag dock inte. Min bok kommer att vara relativt kort, fast ingen kortroman. Tvåhundra boksidor ungefär.
Som sagt får de sagoaktiga inslagen ännu mer utrymme än förr. Jag läser om klassiska sagor. Framför allt av bröderna Grimm och H. C. Andersen. Även deras okändare alster. Ja, egentligen är det ju inte bröderna Grimms verk utan urgamla folksagor som de har bearbetat. Hur som helst är de sagoaktiga inslagen i Skuggspelsfigurer inte overkliga. Det handlar snarare om stämning och att lyfta fram fler nyanser av verkligheten. Att låta fantasin få friare spelrum känns behövligt. Förhoppningsvis blir det mer spännande läsning också.
Eftersom boken får fler sidor ska jag ha fler kapitel. Jag har ganska korta scener och kapitel även om längden varierar. Det blir mer rytm när meningar, stycken, scener och kapitel är olika långa.
Det här inlägget handlar om vad jag ska göra om manuset Skuggporträtt refuseras av alla förlag jag har skickat till.
Alla förlag jag har skickat till har förstås inte svarat ännu, men de svar jag hittills fått har varit refuseringar. Jag har bara sänt romanen till stora och medelstora förlag. Mitt förra manus Skogen bakom muren sände jag till betydligt fler och tyvärr utan större urskillning. Denna gång har jag undvikit ställen som ger ut en helt annan sorts böcker än vad jag själv skriver. De större förlagen får in mellan tvåtusen till tretusen manus per år och med tanke på att endast en försvinnande liten procent antas skulle jag inte bli särskilt förvånad om jag får nej. Fast man vet ju aldrig …
I stället för att själv ge ut Skuggporträtt om förlagen tackar nej – det var min förra plan – ska jag omarbeta manuset ordentligt och skicka in det igen. Om förlagen inte vill ha den nya versionen får jag helt enkelt svälja skuffelsen och satsa på egenutgivning och ”vanity venue”. (Det sistnämnda uttrycket är så nedlåtande att det nästan är komiskt.)
Jag har faktiskt redan börjat med omarbetningen trots att jag inväntar fler svar. En ny titel. Personerna och handlingen är i stort sett samma som förut. Ändå blir det på sätt och vis en helt ny roman. Jag inser mycket väl vilka ändringar jag behöver göra för att förhoppningsvis kunna tilltala fler läsare. Själv gillar jag den impressionistiska stilen där karaktärerna främst levandegörs genom repliker och handlingar och ytterst få tankar återges. Men jag gillar också inre monolog, så länge man slipper navelskåderi. Huvudkaraktärens tankar ska alltså få större utrymme i den nya versionen och sedan är det en del annat som också ska ändras. Stilen kommer att bli tillgängligare, men jag kommer att kunna stå för den. Min enda avsikt är att skriva meningsfullt och levande.
Att ta emot refuseringsbrev är inte kul. Däremot tycker jag att det känns roligt att göra denna omarbetning.
Snirklig trollhassel och en del av ett vackert hus får inleda dagens inlägg. Romanen Skuggporträtt är färdigskriven. Nu är det alltså dags för nästa steg: att skriva följebrev, göra en lista över förlag och slutligen sända manuset.
Under det sista redigeringsvarvet var det inte lätt att slappna av – jag var ju ständigt medveten om att denna version kommer bokförlagen (förhoppningsvis) att läsa. Naturligtvis har jag ägnat mig åt flitig redigering. Jag har dessutom slagit an min ”mentala stämgaffel” för att försöka finna rätt ton; det gäller varje kapitel, scen, stycke, mening, ja, vartenda ord. Om jag har lyckats med det får läsaren avgöra.
Jag har börjat skissa på följebrevet. Det är viktigt att det väcker intresse. De stora förlagen får in ungefär tvåtusen manuskript per år. Om följebrevet är menlöst kan manuset i värsta fall hamna i papperskorgen innan det har blivit läst. Det vore minst sagt förargligt. Följebrevet får inte vara för långt; jag har hört att en A4-sida anses lagom. En kort presentation av mig själv, några meningar om romanen och en liten synopsis. Eftersom den impressionistiska berättarstilen är påtaglig bör jag också nämna några ord om den. Med betoning på några ord. Det är inte rätt tillfälle att ge en ingående redogörelse för min berättarstil.
En lista över förlag att skicka till ska jag göra. Manuset måste passa in i de enskilda förlagens utgivning. Då följebrevet och förlagslistan är färdiga är det dags att sända manuset. Jag hyser inga illusioner. Det är allmänt känt att endast ett par procent av alla som skickar in blir antagna. Samtidigt känner jag att Skuggporträtt är bättre än mina tidigare alster. Min förra roman Skogen bakom muren tycker jag är svagare. Ändå var det ett litet förlag som ville ge ut den, men jag tackade nej eftersom kontraktet lämnade en del att önska. Ett annat litet förlag skrev att de gillade mitt sätt att skriva och gärna ville läsa framtida alster även om de inte var intresserade av just Skogen bakom muren. Så jag är inte helt utan hopp vad gäller Skuggporträtts öde. Jag tänker däremot inte sända den till hybridförlag. Om inget av de riktiga förlagen nappar får det bli självutgivning. Ja, ja, den saken tänker jag inte börja fundera på ännu.
Laddar in kommentarer …
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.
Jenny Enochsson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.