Jenny Enochsson

Etikett: Romaner

  • Beskrivning

    Foto: Jenny Enochsson

    Jag är svag för pilträd vid vatten; det har jag varit så länge jag kan minnas. På bilden syns dammen i botaniska trädgården. En vacker plats. Utan tvekan beundrade även en hel del sekelskiftesmänniskor pilträd vid vatten.

    Nu är jag faktiskt inne i redigeringsfasen! Grunden och innehållet i kapitlen är färdiga. Äntligen är det dags för min favoritfas: finliret. Det har tagit längre tid än planerat, främst på grund av flytten i höstas och coronan i vintras. Jag skrev då med, men de två sakerna var verkliga bromsklossar. Sedan har jag ju gjort flera ändringar – man kan följa dessa om man läser gamla inlägg – under skrivandets gång. Denna sommar utarbetade jag en ny strategi som innebär att jag kommer framåt i skrivandet snabbare samtidigt som innehållet förbättras. När blir jag klar? Förhoppningsvis i vinter/vårvinter. Nu när jag ägnar mig åt redigeringen kan det vara på sin plats att ge en skissartad beskrivning av Skuggporträtt. Jag har nämnt en del tidigare, men med tanke på alla ändringar manuset har genomgått kan det vara bra med en aktuell sammanfattning.

    Eftersom jag vill att läsarna ska bli överraskade när de läser Skuggporträtt tänker jag inte säga för mycket om själva handlingen. Några ord bara. Plats: Uppsala. Tid: augusti till december år 1902. Röd tråd: otrohetshistorian mellan två karaktärer – den påverkar alla karaktärer på olika sätt. Perspektivpersonen/huvudkaraktären är en ung kvinna, men en ung man har ett och en halvung man två kapitel. De viktigaste personerna i romanen är frisinnade och ägnar sig åt skrivande eller konst. Men persongalleriet är ganska stort och här finns figurer med olika värderingar och från skiftande samhällsklasser. För övrigt skrivs boken i preteritum och i tredje person.

    Stilen är som sagt impressionistisk. Fokus ligger på intrycken. Tid och rum är begränsade. Jag som berättare är hela tiden i bakgrunden och återger det som utspelar sig i karaktärernas värld. Miljön skildras som ögonblicksbilder. Endast miljöbeskrivningar som spelar med i eller påverkar karaktärernas värld får vara med. Detaljer som har med intrycken att göra lyfts fram. Personernas tankar och känslor kommer fram i deras repliker, beteende och handlingar. Den inre monologen är ytterst begränsad och det gäller även tillbakablickar. Genom antydningar skildras det väsentliga i romanen. Jag undviker övertydligheter. Läsaren får vara med och tolka. Jag strävar efter objektivitet, fast inte på ett kyligt sätt. Ömsinthet och humor är viktiga ingredienser i boken.

    Några ord om stämningen. Givetvis är stämningen föränderlig, men där finns ändå vissa återkommande grunddrag. Ofta en tragikomisk underton. Dessutom genomsyras berättelsen av en nervös puls som fungerar som en slags motor. Tonen är lågmäld, fast det saknas inte dramatik och intensitet. Mycket pågår under ytan. Skuggspel, ljuslågor och skådespelet i verkligheten skapar också stämning. Karaktärerna upplever att de tvingas spela roller och bära masker i verkliga livet. Ett par av dem är determinister; de känner sig som marionetter, oförmögna att ändra sitt öde. Fast i vissa situationer får de ändå ta av sig maskerna och ”vara sig själva”.

    Språket är sparsmakat och avskalat. Jag hänger mig aldrig åt blomsterspråk. Kargt är det dock inte. Kapitlen och scenerna är ganska korta. Så det är ingen lång roman. Jag vill inte skriva långa romaner.

  • Miljöbeskrivning

    ”Le jardin potager, Yerres” (cirka 1876) av Gustave Caillebotte (Wikimedia Commons).

    Caillebottes målning ovan känns passande i sammanhanget; en mängd scener skulle kunna utspela sig i denna köksträdgård. Flera intressanta detaljer framträder i morgonljuset eller döljer sig bakom det kvardröjande diset. Jag tror i varje fall att det är morgon. Här är en annan, lika vacker, version där det ser ut att vara seneftermiddag eller tidig kväll. Bägge versionerna av köksträdgården är så levande att de nästan påminner om karaktärer i en berättelse. Kulisser är de inte.

    I det här inlägget ska jag alltså reflektera lite över miljöbeskrivningar. Inomhus och utomhus. Föremål, inslag, detaljer. Här följer ett relevant citat:

    ”De sér og viser os kun de døde Genstande, som spiller med, som griber ind i den bevægede Menneske -Handlen.” (Herman Bang, Under aaget)

    Bang syftar alltså på berättelser där bara de döda föremål som spelar med och griper in i människans handlingsvärld visas. Att han föredrog detta är känt. Den mänskliga handlingsvärlden är rörlig, inte statisk. Romanen eller novellen blir mer levande då dödköttet, det överflödiga och ovidkommande, avlägsnas. Herman Bang är för övrigt en av mina absoluta favoriter. Jag läser Bang på danska nu; jag har slukat nästan allt som finns av honom på svenska.

    Genom åren har jag blivit sparsammare och sparsammare med miljöbeskrivningar och andra sorters beskrivningar. Det gäller minst sagt min kommande roman Skuggporträtt. Jag satsar i stället på ögonblicksbilder. Så har det inte alltid varit … Jag läser sällan mina gamla alster. Men för ett tag sedan gjorde jag hur som helst det. Fy, vad jag skämdes då jag såg miljöskildringarna. Alldeles för många adjektiv och adverb och krystade liknelser som förstör flytet i texten. Jag måste skratta åt eländet. Ja, ja. Tack och lov undviker jag de fällorna numera.

    När jag läser vissa författares romaner och noveller ser jag rummen och landskapen, de naturliga eller urbana, tydligt framför mig. Vad har dessa böcker gemensamt, förutom att jag skulle ge dem fem av fem poäng? Jo, miljöskildringarna är få och väl valda och mer eller mindre objektivt återgivna. Jag har märkt att de inre bilderna ofta blir grumligare då jag läser böcker med för många beskrivningar och personligt återgivna inslag, exempelvis boklövsgrön eller kaffesumpsbrun. Det finns givetvis undantag. Så är det ju alltid.

  • Kapitel

    Foto: Jenny Enochsson

    Detta inlägg ska handla om kapitel. Tidigare har jag ju nämnt att min kommande roman Skuggporträtt är uppbyggd av sammanlänkade noveller. Nu när jag har kommit så pass långt i skrivprocessen märker jag att dessa noveller även kan läsas som kapitel.

    Jag har liksom tänkt i noveller (även i bilder); det fungerar smidigare att foga samman delarna till en helhet om varje del är en självständig berättelse med egen karaktär. Fast det är ju en roman och ingen novellsamling jag skriver. Min roman har förstås röd tråd, dramatisk kurva och det andra som hör till. När jag precis ska avsluta en novell börjar jag automatiskt tänka på nästa. Ja, rent intuitivt fogar jag ihop delarna. Det är antagligen därför som de här berättelserna kan läsas som kapitel.

    Det ena leder till det andra i huvudkaraktärernas liv – tack vare detta blir sammanlänkningen mellan de enskilda avsnitten möjlig. Övergången sker på ett naturligt och förhoppningsvis trovärdigt sätt. Jag är ju realist. Dramatiken finns naturligtvis där, men byggs upp och stegras utan bombastiska inslag. Jag är intresserad av lågmäld men ändå intensiv dramatik.

    Ska jag kalla delarna noveller eller kapitel? Jo, jag tror att det är ”smartare” att kalla dem kapitel och på så vis undvika den eventuella förvirringen vad gäller definitionen av begreppet roman-bestående-av-noveller. Viss anpassning är nödvändig: en del scener som ingår i berättelser blir egna kapitel och jag byter ut novelltitlarna och sätter dit siffror i stället.

  • Just nu

    Foto: Jenny Enochsson

    Som du kanske har märkt är jag förtjust i att fotografera den här platsen, alltså Flusterpromenaden och däromkring. Ett par scener ur min roman om Uppsala 1902 äger rum just här. Miljön är tack och lov välbevarad.

    Det är full fart på Islandsfallet nu:

    Foto: Jenny Enochsson

    Liknelsen mellan vattenflödet och skrivarflödet är alltför uppenbar så den undviker jag helst. Är det något jag har svårt för så är det klichéer, även talesätt och floskler. Men mitt skrivarflöde är hur som helst också påtagligt just nu.

    Det här inlägget ska inte bli särskilt långt; jag vill ju fortsätta med romanskrivandet. Bara några ord om perspektiv samt litteratur.

    Jag tycker att det är viktigt att testa vad som passar bäst: första eller tredje person. Man får känna sig fram. Jag har undersökt noga vad som passar just den här romanen. Dagboksformen och första person började jag uppleva som begränsande efter ett tag. Det blev lite irriterande med huvudkaraktärens ständiga jag och brist på distans. Jag tycker att tredje person erbjuder mer frihet och tillför en smula mystik. Så hädanefter är det alltså tredje person, detta brukar jag välja, som gäller! Och nu har jag inte tid att ändra igen.

    Någon gång borde jag skriva ett inlägg om guldgruvan av relevant litteratur. Jag har läst och fortsätter läsa massvis med böcker – klassisk skönlitteratur, facklitteratur, biografier, brev, dagböcker, med mera – som ger inblick i tiden kring sekelskiftet. Jag har börjat göra listor över de verk jag har läst och ska läsa; det är nödvändigt att katalogisera i det här fallet och jag råkar ju också vara ordningsmänniska. Däremot tror jag inte på romanskrivarmallar.

  • Det senaste

    Foto: Jenny Enochsson

    Det var ett tag sedan jag postade ett inlägg och det beror främst på att vi har flyttat. Under flyttperioden hann man knappt ägna sig åt romanen. Nu får man äntligen börja skriva igen och tillgodose detta grundläggande behov! Eftersom jag kommer att vara uppslukad av romanskrivandet blir det nog rätt glest mellan bloggtexterna framöver. Här kommer hur som helst ett inlägg om det aktuella skrivarläget.

    Flyttpausen är alltså över och jag kan äntligen fortsätta med romanprojektet igen. Trots att jag inte hann ägna mig åt boken aktivt under flyttperioden bearbetade jag den i huvudet. Medan jag packade dök en massa idéer upp i skallen – det gör det i och för sig nästan jämt. Jag såg till att rafsa ned de flesta av dem. Nu kan jag utveckla de där idéerna, som främst har att göra med vad huvudpersonen/dagboksskrivaren kommer att råka ut för samt detaljer om karaktärerna. Persongalleriet har utökats; vissa kommer att få ganska framträdande roller medan andra blir statister eller någonting däremellan.

    En nyhet är att handlingen ska utspela sig både i Uppsalas stadsmiljö och natur. Fast fortfarande framför allt i de centrala kvarteren. Personligen har jag behov av både och. Jag är väldigt förtjust i vackra, gamla hus och i träd, vatten och liknande. Ja, detta återspeglas i skrivandet. När min huvudkaraktär ska in bege sig till naturen blir han tvungen att gå rätt långt, skumpa fram på velociped eller förlita sig på hästdragna vagnar och slädar. Spårvagnen skulle inte komma förrän 1906.

    Intressant jämförelse: Stora torget före och efter spårvagnens ankomst.

  • Nytt om bokprojektet

    Foto: Pixabay

    Medan jag skriver tar min roman form. Sikten blir klarare. I detta inlägg ska jag nämna det senaste om mitt bokprojekt.

    Lite fakta om huvudkaraktären/dagboksskrivaren. Ett tag tänkte jag skriva om en ung kvinna, men sedan bestämde jag mig i stället för en ung man. Orsaken till detta: männens liv var så mycket friare än kvinnornas kring sekelskiftet. Orättvist men sant. Av någon anledning har jag roligt när jag låter huvudpersonen vara man. Detta har jag märkt genom åren. Hur som helst har min huvudperson/dagbokskrivare allvarliga kärleksbekymmer. Han möter motstånd då han försöker få dåtidens dagblad att ge ut hans noveller och skisser. Inte sällan hamnar den unge herrn i besvärliga situationer och möter också besvärliga personer. Även om han har många brister är han i mina ögon, i grund och botten, en sympatisk och ofta missförstådd individ. Han rör sig för det mesta i motvind, men får vid sällsynta tillfällen också uppleva en gnutta medvind.

    Berättelsen är bland annat tragikomisk. Jag har alltid älskat att både läsa och skriva tragikomiska alster. Det faller sig liksom naturligt. Att upptäcka det lustiga i det allvarliga (och tvärtom). Komik och tragedi är nära besläktade. Det handlar om att försöka se klart och få perspektiv, inte om att skoja bort allvaret. Jag har lika svårt för glättig lättsamhet som humorbefriade eländesskildringar. Min roman måste dessutom vara koncis. Allt onödigt och överflödigt tjafs kommer att strykas under de framtida redigeringsfaserna. Det finns inga förmildrande omständigheter i det fallet. ”Inget pjunk”, ett uttryck Victoria Benedictsson ofta använde. Dagboksavsnitten ska vara ganska korta. Slutligen hoppas jag att min berättelse blir skarp. Om jag lyckas få fram den eftersträvade skärpan återstår att se …

    Att skriva dagboksroman är så givande och roligt.

  • Dagboksroman

    Foto: Jenny Enochsson

    Ovanför Fyrisån och grässlänten syns början av Flusterpromenaden. Huvudkaraktären i min dagboksroman brukar promenera där, i likhet med många andra Uppsalabor, dåtida och nutida. På hans tid tog promenadstråket slut vid Kap, ungefär vid Studenternas idrottsplats (om du känner till Uppsala). Fast detta inlägg handlar inte om den anrika oasen. Nej, det handlar om en viss form, nämligen dagboksromanen. I mitt förra inlägg berättade jag om nödvändigheten för mig att satsa på en roman i stället för en novellsamling. Jag kan lyckligtvis använda novellerna jag redan har hunnit skriva och göra om dem till passande avsnitt.

    Lite kort om denna tragikomiska boks innehåll. Platsen är förstås Uppsala och året 1902. Privatannonser från UNT har sin speciella funktion i berättelsen. Huvudkaraktären/dagboksskrivaren är en ung man ur borgarklassen – han befinner sig ungefär i mitten av den borgerliga hierarkiskalan. Han skriver om dagens händelser, reflekterar och blickar tillbaka; hans tankar har en tendens att sväva i väg till ett komplicerat kärleksförhållande och sin skrivlust. Jag har skapat ett antal karaktärer – män, kvinnor i olika åldrar och ett par barn – som kommer att befolka dagboksskrivarens berättelse. Mer än så säger jag inte … Jag anser ju att en ny bok bör innehålla överraskningar.

    Varför just en dagboksroman? Jag är förtjust i nästan alla slags romanformer, men just dagboken känns passande för detta projekt; man får följa en sekelskiftesperson på väldigt nära håll och därför krymper det upplevda avståndet mellan nutid och svunnen tid. Så vitt jag vet är dagboken den intimaste skrift som finns. Det är ju inte meningen att andra ska läsa den. Händelser, situationer och tillstånd skildras helt och hållet ur dagboksskrivarens subjektiva perspektiv. En sådan berättare är sällan helt pålitlig.

    Det är en spännande utmaning att härma en verklig dagbok, att skapa en illusion av äkthet. Minst sagt. Om man skriver skönlitteratur är det naturligtvis viktigt att eftersträva trovärdighet. Det går inte att överdriva trovärdighetens betydelse när det gäller just dagboksromanen; den ska finnas där fastän berättarpersonen ofta är opålitlig. Även denna romanform är en berättelse med struktur, dramatisk kurva och liknande, men konstruktionen får inte kännas konstruerad. Att det är den egentliga författaren och inte den fiktiva dagboksskrivaren som håller i trådarna får inte heller märkas. Fascinerande!

    Så nu har jag läst och läser dagboksromaner, verkliga dagböcker samt brev – jag tycker att brev kan ses som en besläktad kategori – från slutet av artonhundratalet och tidiga nittonhundratalet. Vissa böcker har getts ut senare, men handlar om den period jag utforskar. Klassiska dagboksromaner från denna tid är exempelvis: Hjalmar Söderbergs Doktor Glas (jag har läst den och Söderbergs andra verk massor med gånger, men tröttnar aldrig) och Sigrid Undsets Fru Marta Oulie. Nutida exempel: Ida Jessens En ny tid och Doktor Bagges anagram. Äkta vara: Victoria Benedictssons dagböcker, George Sands och Gustave Flauberts korrespondens. Ja, några utvalda exempel från den långa listan.

  • Övre Slottsgatan

    Övre Slottsgatan, Skolgatan 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Det här inlägget handlar om Övre Slottsgatan i Fjärdingen i Uppsala. Men först ska jag nämna att min roman utspelar sig år 1902 och inte 1898, som jag tidigare hade tänkt mig. Varför? Jo, jag har upptäckt att det är betydligt lättare att hitta researchmaterial om Uppsala åren efter sekelskiftet. Till exempel finns det mängder med fotografier från början av nittonhundratalet: en period då staden och Sverige förändrades snabbt. Ja, ja, Övre Slottsgatan var det … Jag har placerat min huvudkaraktär på denna gata.

    Fotot ovan är intressant. Trots att Uppsalas bebyggelse har förändrats mycket (för mycket, om du frågar mig) genom åren, i synnerhet nu på tjugohundratalet, är just denna vy i stort sett densamma. Nyligen promenerade jag längs Övre Slottsgatan och i de närliggande kvarteren och konstaterade att stämningen som anas i de gamla fotografierna lever kvar ännu. Jag gillar särskilt de väggfasta gatlyktorna! På vissa husväggar finns det skyltar där det står lite om personer som hörde hemma i bostäderna förr i världen; det var allt från rackare (vilket hemskt jobb) till reseskildrare.

    Min huvudkaraktär – en ung borgarkvinna – bor alltså på Övre Slottsgatan. Jag har hittat flera bilder som föreställer gatan i början av nittonhundratalet; de flesta foton är tagna av Alfred Dahlgren. Det är en fördel att området har bevarats och vårdats väl. När man går där i dag är det lätt att tänka sig sekelskiftesmänniskorna traska över kullerstenen och ljudet av en droska, skrålande fyllesång, lukten från skorstenarna. Sådant som hör till min huvudkaraktärs vardag.

    Övre Slottsgatan och S:t Johannesgatan 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Jag har faktiskt bott sex, sju månader i det vänstra huset på fotot ovan. Det var 1999: hundratre år efter året jag skriver om och ett annat sekelskifte. Senare samma år skulle jag träffa min nuvarande man. Jag var tjugotre år när jag hyrde rummet. Hyresvärdinnan var en äldre änka. Det var inte så gammaldags som det kanske låter. Med tanke på att damen var ungefär åttiofem 1999 kan hon ju inte vara vid liv i dag. Jag trivdes rätt bra i hyresrummet, men var ändå medveten om att det var en tillfällig mellanlandning innan jag skulle plugga i Brighton. En annan person som har bott i huset: Gustaf Fröding. Fastigheten ser ganska sjabbig ut på bilden. I dag är den elegantare och det var den även då jag bodde där.

  • Uppsala

    Svandammen och slottet, 1890-tal (Wikimedia Commons).

    I mitt förra inlägg nämnde jag hur roligt det har varit att läsa Upsala Nya Tidning från 1898. De gamla tidningarna ger en levande inblick i det förflutna. Min bild av staden och människorna vid slutet av artonhundratalet börjar bli klarare. Så jag har faktiskt beslutat mig för att skriva om Uppsala i stället för Tuvåker.

    Detta är inte enbart tidningarnas förtjänst. Nej, jag märker också att min berättelse passar bättre i en stad än i en ”håla”. Mitt fiktiva Tuvåker är inte större än dagens Storvreta och då kan man ju tänka sig hur liten orten måste ha varit anno 1898. Ett tag funderade jag helt fräckt på att göra Tuvåker en aning större; jag övergav den tanken snabbt. Det verkar ologiskt att så pass mycket skulle kunna pågå i den orten, en plats som är en ändstation och utan anknytning till havet eller en större sjö.

    Så jag fortsätter att göra efterforskningar om den tidens Uppsala genom att studera gamla tidningar och foton, läsa relevant litteratur, besöka historiska platser och liknande. Upplandsmuseet har svarat utförligt på ett par frågor jag hade; jag är tacksam för det. Och det är en klar fördel att jag känner denna stad så väl. Jag har ju trots allt bott här sedan 1988, även om jag också bott något halvår i Stockholm och tre, fyra månader i Brighton.

    Min huvudkaraktär är en ung kvinna ur den lite lägre borgarklassen. Med lägre menar jag att de inte har möjlighet att rulla sig i pengar i hennes hem. Hon och några andra av karaktärerna är fritänkande och konstnärligt lagda borgare som ändå tvingas hålla en fasad utåt. De flesta böcker om Uppsala verkar handla om studentlivet, men inte min.

    Det är oerhört spännande att ägna sig åt bokresearch om fin de siècle, i synnerhet nu när jag utforskar en verklig plats.

  • Efterforskning

    © Jenny Enochsson

    Detta inlägg handlar om efterforskning. Eftersom min planerade bok utspelar sig år 1898 är jag tvungen att ägna mig åt bokresearch, parallellt med skrivandet. Jag visste ganska mycket om fin de siècle innan jag började med detta. Men jag behöver lära mig ännu mer. Jag föredrar förstås själva romanskrivandet, fast det är ändå spännande att få sätta sig in i en svunnen tid.

    De senaste två veckorna har jag bland annat grävt i Upsala Nya Tidnings digitala arkiv och läst tidningar från 1898. Trots att jag skriver om mitt fiktiva Tuvåker, och alltså inte om Uppsala, känns de gamla tidningarna relevanta. Artiklarna, notiserna och annonserna innehåller mängder med detaljer; både de väsentliga och de triviala detaljerna är intressanta. Man får reda på människors – rättare sagt vissa människors – attityder, var man kan köpa en velociped eller en pincené och en massa annat. Nyhetsskildringarna är minst sagt färgstarka och inte särskilt objektiva. Jag har läst högt ur tidningen för min make; vi har skrattat mycket.  

    Både fakta och fiktion fungerar som researchmaterial; jag studerar artiklar, faktaböcker, biografier, foton, dagböcker, brev, romaner, noveller, pjäser. Ja, allt möjligt. Det viktigaste är att materialet är från, eller utspelar sig, åren före sekelskiftet 1900 och helst i Sverige. Riktigt fascinerande läsning. Så länge jag kan minnas har jag varit intresserad av historia.

    Jag påstår inte att all information är relevant för min roman. Inte alls. Tanken är ju inte att redovisa vad jag har lärt mig. Tanken är i stället att skriva en koncis roman med hjälp av min livliga fantasi. Orsaken till att jag ägnar mig åt efterforskningar är att jag vill få en tydligare bild av fin de siècle. Och, ja, den blir allt tydligare. Tack vare den bilden kan jag förhoppningsvis skriva en roman som är levande och trovärdig.