Ovanför Fyrisån och grässlänten syns början av Flusterpromenaden. Huvudkaraktären i min dagboksroman brukar promenera där, i likhet med många andra Uppsalabor, dåtida och nutida. På hans tid tog promenadstråket slut vid Kap, ungefär vid Studenternas idrottsplats (om du känner till Uppsala). Fast detta inlägg handlar inte om den anrika oasen. Nej, det handlar om en viss form, nämligen dagboksromanen. I mitt förra inlägg berättade jag om nödvändigheten för mig att satsa på en roman i stället för en novellsamling. Jag kan lyckligtvis använda novellerna jag redan har hunnit skriva och göra om dem till passande avsnitt.
Lite kort om denna tragikomiska boks innehåll. Platsen är förstås Uppsala och året 1902. Privatannonser från UNT har sin speciella funktion i berättelsen. Huvudkaraktären/dagboksskrivaren är en ung man ur borgarklassen – han befinner sig ungefär i mitten av den borgerliga hierarkiskalan. Han skriver om dagens händelser, reflekterar och blickar tillbaka; hans tankar har en tendens att sväva i väg till ett komplicerat kärleksförhållande och sin skrivlust. Jag har skapat ett antal karaktärer – män, kvinnor i olika åldrar och ett par barn – som kommer att befolka dagboksskrivarens berättelse. Mer än så säger jag inte … Jag anser ju att en ny bok bör innehålla överraskningar.
Varför just en dagboksroman? Jag är förtjust i nästan alla slags romanformer, men just dagboken känns passande för detta projekt; man får följa en sekelskiftsperson på väldigt nära håll och därför krymper det upplevda avståndet mellan nutid och svunnen tid. Så vitt jag vet är dagboken den intimaste skrift som finns. Det är ju inte meningen att andra ska läsa den. Händelser, situationer och tillstånd skildras helt och hållet ur dagboksskrivarens subjektiva perspektiv. En sådan berättare är sällan helt pålitlig.
Det är en spännande utmaning att härma en verklig dagbok, att skapa en illusion av äkthet. Minst sagt. Om man skriver skönlitteratur är det naturligtvis viktigt att eftersträva trovärdighet. Det går inte att överdriva trovärdighetens betydelse när det gäller just dagboksromanen; den ska finnas där fastän berättarpersonen ofta är opålitlig. Även denna romanform är en berättelse med struktur, dramatisk kurva och liknande, men konstruktionen får inte kännas konstruerad. Att det är den egentliga författaren och inte den fiktiva dagboksskrivaren som håller i trådarna får inte heller märkas. Fascinerande!
Så nu har jag läst och läser dagboksromaner, verkliga dagböcker samt brev – jag tycker att brev kan ses som en besläktad kategori – från slutet av artonhundratalet och tidiga nittonhundratalet. Vissa böcker har getts ut senare, men handlar om den period jag utforskar. Klassiska dagboksromaner från denna tid är exempelvis: Hjalmar Söderbergs Doktor Glas (jag har läst den och Söderbergs andra verk massor med gånger, men tröttnar aldrig) och Sigrid Undsets Fru Marta Oulie. Nutida exempel: Ida Jessens En ny tid och Doktor Bagges anagram. Äkta vara: Victoria Benedictssons dagböcker, George Sands och Gustave Flauberts korrespondens. Ja, några utvalda exempel från den långa listan.
Jenny Enochsson 