Jenny Enochsson

Kategori: Skrivande

  • Friare skrivande

    Foto: Jenny Enochsson

    Nu efter flytten kommer jag att fördjupa mig i mitt romanmanus igen. Tack och lov. Jag och min man är äntligen tillbaka i Gamla Uppsala. Här finns vår favoritnatur. Vi bodde i dessa trakter förut. Sedan flyttade vi till andra sidan Uppsala och ångrade oss genast. Jag tror inte på någon gud, men jag känner en andlig koppling till Gamla Uppsalas natur och den rymmer en intensiv frihetskänsla. Så har det varit sedan jag började promenera här som femtonåring. Detta har jag inte upplevt någon annanstans. Dagens inlägg handlar om frihet, mer specifikt om det friare skrivandet som jag hädanefter tänker satsa på.

    Platsen och miljön är för mig lika viktiga som karaktärerna när jag skriver romaner eller noveller. Mitt förra manus utspelade sig i Uppsala och det kändes begränsande. Att behöva hålla sig till stadens geografi hämmade flödet och bidrog till att romanfigurerna ibland rörde sig lite mekaniskt. Romanen jag skriver på nu äger rum i mitt fiktiva Tuvåker och det känns frigörande. En liten ort med riklig natur strax utanför Uppsala. Orten är väl etablerad i min skalle eftersom jag uppfann den för fjorton år sedan. Flera längre och kortare berättelser utspelar sig där. Tuvåker har drag av Gamla Uppsala och närliggande områden, fast olikheterna är ändå stora. I Tuvåker finns ju större skogar och ännu mer natur. Likheten handlar snarare om platsens känsla och själ.

    Skrivandet är ett grundläggande behov för mig. Detta går hand i hand med behovet av frihet. Jag är noga med att vara språkligt korrekt i mina manus. Däremot har jag aldrig följt mallar eller regler för hur en roman eller novell ska skrivas. Ändå har jag periodvis sneglat på sådana, särskilt efter refusering. Anledningarna till att manus antas eller refuseras är många, men jag tror att det ytterst sällan har med ”reglerna” att göra. Nu pratar jag alltså om litterära berättelser, inte om genrelitteratur. Massvis med utgivna författare säger att de skriver intuitivt och inte efter mall eller liknande. De har berättarstrukturen i ryggmärgen. Det har nästan alla som läser mycket skönlitteratur. Redan när man som barn kommer i kontakt med sagan lär man sig vad inledning, mitt och avslutning är för något. Man bör givetvis ha koll på kompositionen.

    Själv har jag en tendens att vara perfektionistisk och överdrivet självkritisk i det skönlitterära skrivandet, i alla fall då jag redigerar. Det är något jag försöker sluta med. Perfektionism och överdriven självkritik hämmar kreativiteten. Jag tycker att det fria skrivandet ska gälla i hela processen, även i redigeringsstadiet. Att vara noggrann och göra sitt yttersta är förstås nödvändigt och väsentligt. Det ligger i min natur. Jag tror inte på halvmesyr. Men när prestationstänkandet går till överdrift är det lätt att stirra sig blind på texten och då hakar det liksom upp sig. Resultatet blir inte bättre av sådana saker.

    Enligt mig är det viktigaste med skönlitteraturen att den lever. Om den ska kunna leva och andas måste den få luft och inte kvävas under alltför sträng disciplin. Lösningen tror jag är att skriva mer med intuitionen än med intellektet. Det har jag väl för det mesta också gjort, fast jag tänker göra det ännu mer än förut.

    Ett friare skrivande alltså!

  • Sekelskiftesdialog

    Foto: Jenny Enochsson

    Ett par personer har frågat mig om det inte är svårt att återskapa 1902 års talspråk. I detta blogginlägg ska jag därför reflektera kring det här med att skriva sekelskiftesdialog.

    Min berättarstil är som sagt impressionistisk. Karaktärerna levandegörs främst genom deras tal, kroppsspråk och handlingar. Beskrivningar, inre monologer och analyser är däremot få och kortfattade. Ja, det finns ett släktskap med dramat. Alltså består en ganska stor del av min kommande roman Skuggporträtt av dialog.

    Är det svårt att skriva sekelskiftesdialog? Mitt svar: både ja och nej. Att skriva en roman är överlag en stor utmaning och det krävs både flit och slit. Jag vågar faktiskt påstå att jag har funnit en passande språkdräkt. Jag har ju läst och läser fortfarande massor med skönlitteratur, brev, dagböcker, tidningsartiklar och annat från sena artonhundratalet samt tidiga nittonhundratalet. Detta har gett mig en känsla för tidsandan, inräknat talspråket.

    Vissa texter framstår som mer talspråksnära än andra; jag tror att det framför allt gäller informella brev och dagböcker. Även en del realistiska författares skönlitterära repliker känns verklighetsnära. Som Bangs och Tjechovs (då tänker jag mer på Tjechovs noveller än pjäser). Sedan har nog Bangs danska talspråk mer gemensamt med det svenska än Tjechovs ryska. Söderbergs dialog upplever jag som mindre vardaglig och mer litterär. Å andra sidan har jag lagt märke till att somliga av hans karaktärer uttrycker sig ungefär som brevskrivaren Söderberg. Fast Hjalle var förstås en osedvanligt vältalig person.

    Sysslomansgatan och S:t Johannesgatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Till syvende och sist handlar det om vem som talar och hur just den personen talar. Min huvudkaraktär och de flesta andra figurer i Skuggporträtt tillhör en bildad och litterärt bevandrad borgarklass. Därför uttrycker de sig hyfsat korrekt även i informella sammanhang. Deras talspråk ligger ganska nära skriftspråket, men även dessa litterärt bevandrade karaktärer svär ibland och använder interjektioner, till exempel herregud och bevars. I min roman finns också människor ur arbetarklassen samt ett par obildade borgare och det har varit en större utmaning att återge deras repliker. Givetvis varierar talspråket inom en och samma socialgrupp. I första hand rör det sig om individer, inte om samhällsrepresentanter. Flera olika faktorer spelar in när en individs språk formas. Men det är en annan historia …

    Rätt ofta hör jag personer säga att talspråket kring sekelskiftet var stolpigt och väldigt olikt vårt samtida talspråk. Själv anser jag att detta är en klar överdrift. I mina ögon är skillnaden inte särskilt stor. Dessutom innehåller en stor mängd brev och dagböcker och viss skönlitterär dialog oräkneliga exempel på hur otvunget sekelskiftesmänniskorna kunde uttrycka sig. Återigen handlar det om vem som pratar och vilken situation som åsyftas. Men mitt eget talspråk är knappast hypermodernt och det är väl en av orsakerna till att jag inte upplever ”det gamla” som främmande.

    Sekelskiftesdialogen i Skuggporträtt är trots allt skönlitteratur; tanken är inte att till varje pris försöka visa hur folk verkligen talade på den tiden. Visst måste replikerna kännas trovärdiga och historiskt korrekta, men de får inte likna oredigerad transkription från 1902 – eller snarare hur man tänker sig att oredigerad transkription från 1902 ser ut. Eftersom jag skriver för en modern publik måste jag anpassa talet så att det inte blir för tidstypiskt. Jag följer helt enkelt min egen språkkänsla och hoppas att läsaren också ska finna min sekelskiftesdialog trovärdig.

  • Miljöbeskrivning

    ”Le jardin potager, Yerres” (cirka 1876) av Gustave Caillebotte (Wikimedia Commons).

    Caillebottes målning ovan känns passande i sammanhanget; en mängd scener skulle kunna utspela sig i denna köksträdgård. Flera intressanta detaljer framträder i morgonljuset eller döljer sig bakom det kvardröjande diset. Jag tror i varje fall att det är morgon. Här är en annan, lika vacker, version där det ser ut att vara seneftermiddag eller tidig kväll. Bägge versionerna av köksträdgården är så levande att de nästan påminner om karaktärer i en berättelse. Kulisser är de inte.

    I det här inlägget ska jag alltså reflektera lite över miljöbeskrivningar. Inomhus och utomhus. Föremål, inslag, detaljer. Här följer ett relevant citat:

    ”De sér og viser os kun de døde Genstande, som spiller med, som griber ind i den bevægede Menneske -Handlen.” (Herman Bang, Under aaget)

    Bang syftar alltså på berättelser där bara de döda föremål som spelar med och griper in i människans handlingsvärld visas. Att han föredrog detta är känt. Den mänskliga handlingsvärlden är rörlig, inte statisk. Romanen eller novellen blir mer levande då dödköttet, det överflödiga och ovidkommande, avlägsnas. Herman Bang är för övrigt en av mina absoluta favoriter. Jag läser Bang på danska nu; jag har slukat nästan allt som finns av honom på svenska.

    Genom åren har jag blivit sparsammare och sparsammare med miljöbeskrivningar och andra sorters beskrivningar. Det gäller minst sagt min kommande roman Skuggporträtt. Jag satsar i stället på ögonblicksbilder. Så har det inte alltid varit … Jag läser sällan mina gamla alster. Men för ett tag sedan gjorde jag hur som helst det. Fy, vad jag skämdes då jag såg miljöskildringarna. Alldeles för många adjektiv och adverb och krystade liknelser som förstör flytet i texten. Jag måste skratta åt eländet. Ja, ja. Tack och lov undviker jag de fällorna numera.

    När jag läser vissa författares romaner och noveller ser jag rummen och landskapen, de naturliga eller urbana, tydligt framför mig. Vad har dessa böcker gemensamt, förutom att jag skulle ge dem fem av fem poäng? Jo, miljöskildringarna är få och väl valda och mer eller mindre objektivt återgivna. Jag har märkt att de inre bilderna ofta blir grumligare då jag läser böcker med för många beskrivningar och personligt återgivna inslag, exempelvis boklövsgrön eller kaffesumpsbrun. Det finns givetvis undantag. Så är det ju alltid.

  • Berättarstil

    ”Chemin montant” (1881) av Gustave Caillebotte (Wikimedia Commons).

    Caillebottes livfulla målning visar en herre och en dam som flanerar i närheten av en villa i Normandie en solig sommardag. Just nu är det lika soligt, och på vissa ställen nästan lika lummigt, i Uppsala.

    Jag har länge fått höra att min berättarstil är impressionistisk och sparsmakad. Nu när jag arbetar med min kommande bok Skuggporträtt, om Uppsala 1902, märker jag att det impressionistiska och sparsmakade har blivit ännu påtagligare. Så jag ska skriva ett litet inlägg om min berättarstil.

    Intryck och ögonblicksbilder som har betydelse för scenerna och karaktärerna är viktiga. Jag fokuserar på detaljer och stämningar. Till exempel kan en person påverkas av hur ljuset faller vid ett särskilt tillfälle. Ett oväntat ljud utanför fönstret – kanske hästhovar och en pisksnärt – avbryter tillfälligt samtalet i rummet. Doften av kaffe får en person att bli på bättre humör och ta ett impulsivt beslut. Intrycken och ögonblicksbilderna är koncisa; jag undviker långa miljöbeskrivningar, ja, långa beskrivningar eller associationer över huvud taget.

    Ett tag tyckte jag att det var intressant att skildra karaktärernas tankar genom inre monolog och det blev lätt för mycket av den varan. Jag har fortfarande med en del inre monolog, men betydligt mindre än förut. Numera låter jag hellre personernas tankar och känslor komma fram i deras tal, handlingar och beteende. Ibland även i anteckningar och brev. Och det är viktigt att inte avslöja för mycket. Inte sällan säger karaktärerna en sak, men menar något helt annat. Läsaren får vara med och tolka. Det rör sig ju om show, don’t tell. Själv står jag inte ut med förutsägbara berättelser.

    Min berättarstil är avskalad utan att vara karg. Inte riktigt minimalisk, fast nästan. Berättelsen väcks inte till liv förrän jag har avlägsnat allt onödigt bråte. Detta tänkande passar novellformen; min roman består ju av sammanlänkade noveller.

  • Stämning och impressionism

    Foto: Jenny Enochsson

    När jag läser och skriver skönlitteratur bryr jag mig framför allt om de tre s-en: språk, stil och stämning. Ja, att berättelsens innehåll är tänkvärt och gripande är förstås också väldigt viktigt. Men stilen, hur något sägs, avgör hur jag i slutändan uppfattar ett verk. Jag har tidigare postat inlägg om både stämning och impressionism; det finns så mycket att säga om dessa ämnen och därför blir det ännu ett inlägg. Och jag lär skriva fler i framtiden.

    Min roman är en realistisk berättelse med impressionistiska inslag; denna kombination återfinns hos flera av mina andra alster, fast på ett annat sätt. Det faller sig liksom naturligt; jag har inte bestämt i förväg att jag ska skriva på det viset. Betraktarens, i detta fall huvudkaraktärens, subjektiva intryck står i fokus. Tid och rum är begränsade. Tack vare det koncentrerade formatet är det möjligt att skapa en levande scen. Fast det är en riktig utmaning. Först måste ju allt överflöd strykas. Sedan är det möjligt att nå fram till själva kärnan. Inte förrän kärnan är synlig – ordet förnimbar passar egentligen bättre i sammanhanget – framträder stämningen. Det är en balansgång.

    Stämningen hänger alltså samman med impressionismen i min roman och i flera tidigare berättelser. Det handlar om hur sinnena, känslorna och tankarna påverkas av intrycken. Då den blå skymningsskuggan sänker sig över ett kvarter känner sig kanske min huvudkaraktär introspektiv. Möjligtvis väcks associationer till Eugène Janssons blåmålningar, som min huvudperson nyligen beundrade på en konstutställning. Fler intryck skapar stämning och har betydelse för händelseförloppet. Doften av kyla. Frosten som skimrar i gatlyktans sken. Månen och stjärnorna känns påtagligare än vanligt. En flaska krossas. En hund börjar skälla. Prasslet av kjolar och ljudet av en dörr som öppnas då en ”allmän flicka” går in på ett hotell.

    Ett verkligt exempel: det mogna solskenet en decemberdag på Östra Ågatan (se bilden). Trots iskylan kunde jag inte låta bli att ta av mig vanten och fotografera. Därefter kom jag att tänka på att jag skulle skriva ett blogginlägg om stämning och impressionism och infoga fotografiet.

  • Karaktärer i noveller

    ”La Femme à l’ombrelle/La Promenade” (1875) av Claude Monet (Wikimedia Commons).

    Monets målning är som hämtad ur en novell av Maupassant. Att kvinnan egentligen är Madame Monet och pojken parets son känner jag till, men ändå … Vad jag beundrar Maupassant och Monet! När det gäller skönlitteratur är jag särskilt förtjust i karaktärer, stämning och stil. Dessa tre finns också i målningen.

    Detta inlägg handlar om karaktärer i mina noveller. Jag tänker inte redan nu gå in på detaljer som rör innehållet i min kommande samling; en ny bok bör ju bjuda på överraskningar. Det finns så mycket att säga om just karaktärer; jag kommer bara att beröra en liten del av ämnet här. Antagligen återkommer jag till ämnet längre fram.

    S:t Olofsgatan och S:t Larsgatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Dahlgrens fotografi ovan är verkligen suggestivt. En ögonblicksbild med frysta rörelser … Modellerna på Monets målning är alltså kända, men det finns inga uppgifter om kvinnorna och männen på Dahlgrens fotografi. De fyra personerna – fem, om man räknar med telningen – skulle också kunna figurera i skönlitterära berättelser. Kanske kommer jag att ha någon eller några av dem i åtanke då jag skriver nya noveller. Vem vet. Jag samlar ständigt på intryck och stämningar från alla håll och kanter; vissa gånger sker det medvetet och andra gånger intuitivt.

    Det låter motsägelsefullt, men jag betraktar inte novellens begränsade utrymme som en begränsning. Min fascination för det lilla formatet finner ju inga gränser. Strävan efter kärnfullhet, att nå fram till berättelsens och huvudkaraktärens kärna, ingår i mitt skrivarkall. Det är välgörande att sålla bort onödigt skräp. Eftersom den stränga novellformen inte tillåter långa karaktärsbeskrivningar – den tillåter ju inte någon form av mångordighet – kan man aldrig ta genvägar eller fylla ut tomrum med ”charmigt svammel”. Nej, jag måste lära känna mina karaktärer på djupet om jag ska kunna välja ut och lyfta fram deras viktigaste personlighetsdrag. Dessutom ska dragen framställas på ett subtilt sätt så att läsaren får möjlighet att bilda sin egen uppfattning om personen. Denna utmaning och balansgång är en del av tjusningen. När det gäller vissa saker, i synnerhet skrivandet, är jag nitisk av mig. Det är väl en av orsakerna till att jag älskar det minutiösa karvandet fastän det emellanåt leder till frustration. Alla har vi våra egenheter …

    Min avsikt är att skapa runda novellkaraktärer. Om de är sympatiska eller osympatiska bryr jag mig mindre om. Det väsentliga är att de känns trovärdiga och realistiska. Jag tål inte genomgoda eller genomonda karaktärer. De som insisterar på att dela upp världen i svart och vitt tycker säkert att den förenklade världsbilden skänker trygghet. Själv har jag aldrig kunnat acceptera förenklingar. Jag tror att samspelet mellan mörkt och ljust pågår ständigt och att nyanserna är otaliga. En av uppgifterna när jag utvecklar karaktärerna i mina noveller blir därför att hitta det otrevliga i det trevliga och tvärtom. Karaktärernas svagheter är över lag intressantare att undersöka än styrkorna. Det mänskliga, inte det övermänskliga. Och ganska ofta visar det sig att styrkan är en illusion och att svagheten rymmer något sprödstarkt som inte låter sig kuvas.

  • Porträtt

    Foto: Jenny Enochsson

    Jag har just insett att mina noveller – både de färdigskrivna och de planerade – framför allt är personporträtt. Nu ska jag beskriva och utveckla vad jag menar med det.

    I min novellsamling släpps tolv olika personligheter/huvudkaraktärer ut ”på grönbete”. Jag tror i varje fall att det blir tolv stycken, fast helt säker är jag ännu inte. De stackars personerna har inte lång tid på sig att göra avtryck: högst en dag, oftast bara några timmar. (Jag återkommer till detta längre ned.) Gestaltningen av karaktärer är den sedvanliga: att visa hur de tänker, reagerar, handlar och så vidare. Karaktärsporträtt ingår givetvis i de flesta skönlitterära berättelser, men i vissa fall, som i detta, är porträtten viktigare än själva handlingen och huvudkonflikten. Tillbakablickar vävs in i novellernas nutid, alltså 1902; personens bakgrundshistoria kan delvis förklara varför hon eller han reagerar och agerar på ett visst sätt. I en novell måste tillbakablickarna vara korta och i en novellett ännu kortare. Jag brukar välja ut ett begränsat antal detaljer och låta dessa representera något större.

    Naturligtvis innehåller mina berättelser yttre intriger, men de är underordnade intrigerna som äger rum inom karaktärerna. Alltså mer psykologi och mindre action. De som gillar snaskiga sensationer eller hisnande äventyr skulle nog finna mina berättelser trista. Personligen blir jag uttråkad av action. I stället älskar jag att läsa tänkvärda, gripande böcker som skildrar det som pågår inom en människa och där författaren har ägnat mycket tid åt de tre s-en: språk, stil, stämning. Sentimentalitet, klyschor och pekpinnar är jag däremot allergisk emot. Min avsikt är att skriva den sortens böcker jag själv vill läsa. Om min novellsamling om sekelskiftets Uppsala blir ett sådant alster återstår att se … Jag hoppas förstås att den blir det. Man strävar ju alltid efter att bli bättre; man vill bli så bra som möjligt. Så jag är väl lite av en tävlingsmänniska trots att jag inte tycker om sport. Ja, jag vet, det där var en utvikning. Tillbaka till ämnet.

    Varför får mina tolv huvudkaraktärer inte stå i rampljuset mer än en dag? Ett tag tänkte jag att vissa längre berättelser – samlingen ska innehålla noveller av olika längd – skulle sträcka sig över några dagar. Sedan kom jag fram till är det blir snärtigare med en snävare tidsgräns. Jag vill fokusera på specifika händelser som utmynnar i avgörande ögonblick där huvudkaraktären inser eller kommer fram till något väsentligt. Ibland leder insikten till förändring och andra gånger sjabblar personerna bort möjligheterna som insikten för med sig. Somliga utvecklas medan andra fortsätter att ställa till det för sig. Kanske bör jag tillägga att jag föredrar öppna slut. Den som gillar sagans tillrättalagda slut lär bli besviken. För övrigt känns det logiskt att låta handlingen utspela sig just den dag då privatannonsen visades i 1902 års Upsala Nya Tidning.

    Eftersom novellerna är fritt inspirerade av äkta privatannonser skulle läsaren möjligen kunna tro att mina karaktärer har funnits på riktigt. Men personerna är helt och hållet påhittade. Däremot vill jag skapa en illusion av att det rör sig om verkliga människor; det vill jag förstås alltid när jag skriver noveller.

  • Språkdräkt

    Foto: Jenny Enochsson

    Detta inlägg handlar alltså om språkdräkten, närmare bestämt om min strävan efter att skräddarsy en sådan åt mina noveller. Som jag tidigare har nämnt är språket och stilen lika viktiga som innehållet då jag skriver (och läser) skönlitterära texter. Jag vill att det ska finnas en sekelskiftesstämning över mina noveller om Uppsala år 1902. Om jag lyckas frambesvärja den stämningen får läsarna avgöra när de – jag hoppas att du blir en av dem – läser den färdiga boken. Det kommer att dröja innan den är färdigskriven …

    Att dialogen ska upplevas som autentisk, utan att kännas stereotypisk eller alltför naturtrogen, är viktigt. Fast jag tycker att det gäller hela berättelsen, inte enbart replikerna. Det betyder inte att jag skulle få för mig att förespråka återinförandet av ålderdomlig stavning, exempelvis hvarför, afsked och sjelf. Jag tror över huvud taget inte på att härma de gamla källornas språk. Nej, det handlar snarare om att på olika sätt försöka frambesvärja sekelskiftesatmosfären. Du kan läsa ett äldre inlägg om mitt förhållande till stämning här.

    Språkdräkten är en stämningsskapande ingrediens; åtskilliga ingredienser ingår i den speciella brygden. Vissa ord och uttryck bör undvikas. Tänk om man plötsligt skulle stöta på sentida slang eller nyord, till exempel spoilervarning eller preppare, i en berättelse som utspelade sig i det förflutna. Rätt bisarrt, inte sant? Språkliga anakronismer – även sociala, kulturella och andra sorters anakronismer – minskar trovärdigheten.

    Själv använder jag sällan de senaste nyorden, inte ens i talspråket. Jag tycker därför att det skulle vara oerhört svårt att skriva en samtidsberättelse som innehåller ungdomlig dialog. Mitt eget språk är varken ålderdomligt eller stolpigt, men en del ord och uttryck som jag använder dagligdags skulle nog uppfattas som mossiga av yngre personer. Kanske också av somliga individer i min egen ålder (jag är född 1976). Så har det faktiskt varit sedan jag var i tidiga tjugoårsåldern. Jag har aldrig upplevt detta som besvärande på något vis.

    Känslan för det svenska språket vid sekelskiftet blir naturligtvis starkare när man läser böcker, brev, tidningar och annat från den tiden. För mig är skönlitteraturen den viktigaste källan. Min litterära favoritepok: sena artonhundratalet och tidiga nittonhundratalet. Jag har alltså haft nytta av denna förkärlek under mina efterforskningar. (Jo, jag läser även moderna böcker, om någon undrar …) Litteraturbanken är en riktig guldgruva vare sig man gör efterforskningar eller inte! Jag laddar regelbundet ned svenska pärlor – både kända och bortglömda – från deras hemsida. Helt gratis. Om du inte redan har upptäckt Litteraturbankens epubfiler hittar du dem här. Samtliga författare finner man under fliken ”Välj författare”.

  • Om ”Hotelldirektör Holmberg”

    Min novell i antologin Masken rämnar heter ”Hotelldirektör Holmberg”. Om du inte har läst den kan jag nämna att det rör sig om en uppgörelse mellan receptionisten Börje och hotelldirektören Roland. Pyrande rosenträ, en dikt och ett absurt kontrakt står i fokus. Berättelsen skildras ur ryggradslöse Börjes ögon. Ändå kommer denna reflektion uteslutande att handla om Roland.

    När jag skrev ”Hotelldirektör Holmberg” var jag inställd på att ta ut svängarna mer än vanligt. Mina noveller brukar annars vara mer realistiska/naturalistiska även om de ofta innehåller smått absurda inslag. Berättelsen om Roland och Börje är minst sagt surrealistisk. Fast det bör tilläggas att den inte är övernaturlig. Detta skulle faktiskt kunna hända på riktigt; maktmissbruk är ju en absurd sak.

    Roland är en artig, manipulativ människa med makaber humor. Vissa läsare tycker säkert att han är hemsk; det gör inte jag. Han beter sig förstås illa, men han har också charm. Det var så oerhört roligt att skapa denna sofistikerade, mystiskt tjusande karaktär. Han får mig att skratta. Däremot är jag glad för att han är en litterär karaktär och inte en verklig person.

    Det råder inget tvivel om att Roland spelar ett farligt spel, inte minst när han lägger fram sin dikt ”Pyrande rosenträ” där både han och receptionisten figurerar. I dikten nämns kontraktet: ”delägare av hotellet … på det villkoret att … / tillbringar ett dygn i foajéakvariet”. Tidigare har han fått stackars Börje att utföra uppgifter som knappast hör till en hotellreceptionists sysslor. (Blockcitat ska ju inte kursiveras, men nu gör jag det ändå eftersom det är krångligt att förminska text och göra indrag i WordPress.)

    Som att lägga Rolands antika pistoler i en cirkel på biljardbordet, packa ned dem i en kartong, bära upp den på vinden och upprepa samma procedur fyra gånger under samma eftermiddag. Som att gå runt i foajén och korridorerna iklädd en gammal redingot, ringa i en liten mässingsklocka och bjuda gästerna på marsipangrisar ur ett plommonstop. Börje utförde dessa sysslor med surmulen uppsyn; han hoppades att hotelldirektören skulle uppfatta minen som en slags protest.

    Receptionisten vill lära sig säga ifrån, samtidigt som ”en del av honom längtade efter att lyda hotelldirektören och stå i hans skugga”. Han är uppenbarligen fascinerad av den demoniske mannen:

    Var han på väg att sälja sin själ till Roland och hotellet? I så fall skulle ju Roland spela rollen som hin håle. Fastän Börje varken var religiös eller vidskeplig – i hans ögon var det samma sak – tyckte han att det var något oförklarligt med hotelldirektören. Han kunde inte förneka att oron var blandad med spänning. Han kom att tänka på Robert Johnsons ”Cross Road Blues” och på en teaterpjäs de hade läst i skolan. Vad var det pjäsen hette? Jo, nu mindes han att det var Faust av Goethe.

    Till skillnad från Börje uppfattar jag inte hotelldirektören som outgrundlig. Jag är mer skeptiskt lagd. Visst är Roland en sorts marionettmästare, men det finns gott om manipulativa människor i världen. Är han så farlig som Börje misstänker? Nej, inte riktigt. Att driva hotell är egentligen inte Rolands grej. Han känner sig understimulerad; han roar sig med att mobba Börje. Om herr Holmberg i stället hade varit regissör skulle han ha kunnat använda sin kreativa förmåga på ett betydligt vettigare vis.

  • Varför skriver du?

    ”Dans les vignes à Louveciennes” (1874) av Alfred Sisley (Wikimedia Commons).

    Varför skriver du?

    Irländaren John McGahern (1934–2006) sa så här:

    “My only concern is that I get the sentence right and describe my world clearly and deeply.” (John McGahern, Goodreads Quotes)

    Träffsäkert och sant. Här finns inga storvulna tankar om att förändra världen eller lära ”kreti och pleti” hur saker och ting egentligen är. Nej, det handlar i stället om att formulera sig väl och beskriva världen – världen enligt författaren – klart och djupsinnigt. McGahern utförde detta med bravur! Och trots att det knappast var avsiktligt bidrog förmodligen hans verk till att göra Irland lite öppnare och tolerantare. (Läs mer om McGahern i denna artikel i The Irish Times.)

    Varför skriver jag? Det ska jag försöka förklara.

    Skrivandet är mitt kall; det är ett behov jag inte kan bortse från. Min fantasi är väldigt livlig; den måste få sträcka ut vingarna dagligen, annars blir den liksom sur. Jag har alltid haft behov av att berätta historier, iaktta och ställa frågor. Det är en absurd värld vi lever i och ett sätt att göra den någorlunda begriplig är att skriva skönlitteratur, eller syssla med annan konstnärlig verksamhet. Ibland är det bäst att låta vissa obegripligheter förbli mysterium. Jag ställer frågor, men jag är inte ute efter att leverera svar eller så kallade sanningar. Kärleken till skrivandet hänger dessutom samman med kärleken till läsandet; de är beroende av varandra.

    Jag har inget behov av att skriva navelskådande självbetraktelser. Sådant sysslade jag förstås med i tonåren och slutade tack och lov med det i tidiga tjugoårsåldern. Nej, jag utforskar hellre världen – världen enligt mig – genom att sätta mig in i mina fiktiva karaktärers känsloliv, själsliv och intellekt. Fastän jag sällan skriver om mig själv finns inslag av mitt jag i samtliga karaktärer. Det gäller till och med de personer jag inte alls liknar. De är ju mina skapelser även om de är egensinniga och ständigt överraskar mig när jag skriver om dem.

    För mig är språket och stilen lika viktiga som innehållet då jag komponerar romaner och noveller. Det har jag nämnt i tidigare inlägg. Jag vrider och vänder på varje mening. En utmaning: entusiasm varvas med frustration. Jag vill skriva enkelt, koncist, stämingsfullt. Jag försöker stryka allt onödigt och på så vis nå fram till kärnan. Det sublima och subtila är att föredra framför det uppenbara. Jag räknar med att läsaren drar sina egna slutsatser. Pekpinnar och sensmoraler undviker jag helt.