”La Femme à l’ombrelle/La Promenade” (1875) av Claude Monet (Wikimedia Commons).

Monets målning är som hämtad ur en novell av Maupassant. Att kvinnan egentligen är Madame Monet och pojken parets son känner jag till, men ändå … Vad jag beundrar Maupassant och Monet! När det gäller skönlitteratur är jag särskilt förtjust i karaktärer, stämning och stil. Dessa tre finns också i målningen.

Detta inlägg handlar om karaktärer i mina noveller. Jag tänker inte redan nu gå in på detaljer som rör innehållet i min kommande samling; en ny bok bör ju bjuda på överraskningar. Det finns så mycket att säga om just karaktärer; jag kommer bara att beröra en liten del av ämnet här. Antagligen återkommer jag till ämnet längre fram.

S:t Olofsgatan och S:t Larsgatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

Dahlgrens fotografi ovan är verkligen suggestivt. En ögonblicksbild med frysta rörelser … Modellerna på Monets målning är alltså kända, men det finns inga uppgifter om kvinnorna och männen på Dahlgrens fotografi. De fyra personerna – fem, om man räknar med telningen – skulle också kunna figurera i skönlitterära berättelser. Kanske kommer jag att ha någon eller några av dem i åtanke då jag skriver nya noveller. Vem vet. Jag samlar ständigt på intryck och stämningar från alla håll och kanter; vissa gånger sker det medvetet och andra gånger intuitivt.

Det låter motsägelsefullt, men jag betraktar inte novellens begränsade utrymme som en begränsning. Min fascination för det lilla formatet finner ju inga gränser. Strävan efter kärnfullhet, att nå fram till berättelsens och huvudkaraktärens kärna, ingår i mitt skrivarkall. Det är välgörande att sålla bort onödigt skräp. Eftersom den stränga novellformen inte tillåter långa karaktärsbeskrivningar – den tillåter ju inte någon form av mångordighet – kan man aldrig ta genvägar eller fylla ut tomrum med ”charmigt svammel”. Nej, jag måste lära känna mina karaktärer på djupet om jag ska kunna välja ut och lyfta fram deras viktigaste personlighetsdrag. Dessutom ska dragen framställas på ett subtilt sätt så att läsaren får möjlighet att bilda sin egen uppfattning om personen. Denna utmaning och balansgång är en del av tjusningen. När det gäller vissa saker, i synnerhet skrivandet, är jag nitisk av mig. Det är väl en av orsakerna till att jag älskar det minutiösa karvandet fastän det emellanåt leder till frustration. Alla har vi våra egenheter …

Min avsikt är att skapa runda novellkaraktärer. Om de är sympatiska eller osympatiska bryr jag mig mindre om. Det väsentliga är att de känns trovärdiga och realistiska. Jag tål inte genomgoda eller genomonda karaktärer. De som insisterar på att dela upp världen i svart och vitt tycker säkert att den förenklade världsbilden skänker trygghet. Själv har jag aldrig kunnat acceptera förenklingar. Jag tror att samspelet mellan mörkt och ljust pågår ständigt och att nyanserna är otaliga. En av uppgifterna när jag utvecklar karaktärerna i mina noveller blir därför att hitta det otrevliga i det trevliga och tvärtom. Karaktärernas svagheter är över lag intressantare att undersöka än styrkorna. Det mänskliga, inte det övermänskliga. Och ganska ofta visar det sig att styrkan är en illusion och att svagheten rymmer något sprödstarkt som inte låter sig kuvas.