Min novell ”Den gröna lyktan” har just publicerats i nätmagasinet Opulens. Klicka här eller på bilden om du vill läsa den. Berättelsen består av kapitel 15 och 16 i min roman Skuggspelsfigurer. Stort tack till redaktör Carolina Thelin och Opulens.
Nu skriver jag alltså på ett nytt manus: en roman som utspelar sig i förfluten tid. Både litterärt och underhållande hoppas jag att det blir.
Jag planerar att bli färdig med min roman Skuggporträtt senast i mars; det borde jag förhoppningsvis bli. Givetvis koncentrerar jag mig helt och fullt på slutredigeringen just nu. Jag har ändå börjat fundera lite på nästa bokprojekt även om jag inte tänker ta tag i det förrän Skuggporträtt ska sändas till förlagen.
I ett tidigare inlägg berättade jag att jag tänkte mig en romantrilogi där karaktärerna ur Skuggporträtt skulle figurera. Men nu känner jag att det räcker så gott med en bok om dessa personer. Jag är inte alls trött på dem, tvärtom; jag tycker däremot att deras historia är berättad och avslutad. Hädanefter får de karaktärerna klara sig själva. Fast det är möjligt att de skymtar förbi som bipersoner i framtida berättelser.
Hur ser nästa projekt ut? Jo, jag ska skriva en bok med sammanlänkade noveller – denna skönlitterära form är ju nära besläktad med romanformen. Viktigt är att varje berättelse ska baseras på ett fotografi av Alfred Dahlgren. Jag tänker mig att de utvalda fotografierna – de är tack och lov fria från upphovsrättsliga restriktioner – ska inleda novellerna i boken. Både bilder och texter. Tid: 1901 och 1902. Plats: Uppsala. Röd tråd ska finnas, men eftersom det rör sig om enskilda berättelser är boken inte uppbyggd som en roman. Berättarstilen är impressionistisk. Så klart.
Att skriva Skuggporträtt har varit mycket givande. Det var nära att det blev en novellsamling eller en bok med sammanhängande noveller. I slutändan blev det en roman, vilket passade bäst i det fallet. Nu när den snart är färdigskriven längtar jag dock efter novellens korta format. Jag vill fortsätta skriva om Uppsala kring sekelskiftet och använda mig av Dahlgrens bilder. Denna gång blir hans fotografiers närvaro ännu påtagligare än förut. De är så fantasieggande; jag börjar alltid tänka ut historier då jag betraktar dem.
Intressant låter det onekligen. Fast jag tänker som sagt inte sätta i gång med nästa bokprojekt riktigt ännu. Jag återkommer senare med en mer detaljerad beskrivning av det. Men de flesta inlägg framöver kommer att handla om romanen Skuggporträtt.
I mitt förra inlägg nämnde jag bland annat att mina noveller är fritt inspirerade av privatannonser från Upsala Nya Tidning – det var ju inget nytt – och andra av gamla fotografier – det var däremot något nytt. Jag har nu kommit fram till att det vore ologiskt att tala om ”fotografinoveller”; jag ska förklara varför i nästa stycke. Dessutom skulle samlingen kännas mindre enhetlig om endast hälften av berättelserna ackompanjerades av citat. Hädanefter gäller följande upplägg: en del berättelser är inspirerade av privatannonser från UNT och andra av skönlitterära citat. Vilken sorts skönlitterära citat? Jo, sådana som ingår i verk som huvudkaraktärerna kan tänkas läsa. Jag ska främst rikta in mig på verk skrivna mellan 1860 och 1902.
Alla berättelser i denna novellsamling, självklart även de som baseras på annonser, kan paras ihop med specifika sekelskiftesbilder som föreställer de platser jag skildrar. Fotografierna skulle inte finnas med i den färdiga boken; läsaren skulle därför inte veta hur de såg ut. Visserligen är de gamla bilderna en viktig inspirationskälla, men det finns så många andra. Bakom varje novell finns mängder med inspirationskällor, medvetna och omedvetna. Jag har valt att presentera en sådan: det utvalda citatet.
Så varje novell inleds antingen med en privatannons eller med ett kort utdrag ur en relevant roman, berättelse eller litterär skiss – det är inte svårt att förstå varför dåtidens människor föredrog det snitsiga skizz. Citatet ramar in berättelsen och vävs in i handlingen. Till exempel kan en huvudkaraktär svara på en tidningsannons och till sin bestörtning upptäcka att annonsören är en person som har orsakat förtret i det förflutna. En annan huvudkaraktär kanske drar en parallell mellan ett litterärt citat och sin egen ödesdigra situation. Jag spånar bara … De där exemplen är inte hämtade ur färdiga eller planerade noveller.
Sisleys målning känns passande nu när grönskan och solen är klarvakna och spänner musklerna. Vyn är nog fransk, men jag kommer ändå att tänka på Fyrisåns lummiga stränder i Sunnersta. Vissa målningar, som Sisleys ovan, är fantasieggande; nya novellidéer föds då man betraktar dem. Det här inlägget handlar delvis om detta, men det rör sig i stället om gamla fotografier. Mer om den saken snart …
Under skrivandets gång blir det ju nödvändigt att justera vissa detaljer. Det ingår i skrivprocessen. Här syftar jag främst på novellsamlingens utformning och inte på själva novellerna. Fast för mig är det självklart att berättelsen växer fram organiskt och att den skissartade planeringen inte är huggen i sten. Varje novell har som sagt sina behov och egenheter och dessa upptäcker jag medan jag skriver; det känns som om det är berättelserna och karaktärerna, och inte jag, som styr. Nedan ska jag redogöra för vilka små ändringar som blir nödvändiga.
Nu kommer vissa noveller att vara inspirerade av privatannonser från UNT och andra av Uppsalafotografier från sekelskiftet. Tidigare skulle ju alla berättelser baseras på privatannonser. Varför tillåter jag den lilla förändringen? Jo, därför att jag inte vill känna mig begränsad. Det har nämligen visat sig att annonsen som skulle ackompanjera min senaste novell inte passade i sammanhanget; jag försökte använda andra tidningscitat, men det kändes minst sagt omotiverat och krystat. Däremot har jag ett specifikt fotografi från sekelskiftets Uppsala i åtanke. Jag har kommit fram till att den bilden ska få ange tonen i den senaste novellen, som nu utvecklas obehindrat. Min gissning – jag understryker att det bara är en gissning – är att ungefär femtio procent av berättelserna kommer att vara inspirerade av privatannonser och femtio procent av fotografier. (Fast bakom varje novell finns givetvis en mängd andra inspirationskällor.) Vissa berättelser inleds alltså med annonscitat, men jag kommer knappast att ha med Uppsalafotografierna i boken. Detta bidrar till variation, vilket betyder fler överraskningar för dig som läsare – ja, jag hoppas i varje fall att du kommer att läsa den framtida boken.
Som jag har nämnt tidigare kommer en del noveller att vara långa och andra korta. Det gäller forfarande, fast jag tror inte längre att skillnaderna kommer att vara avsevärda. Nej, jag misstänker att den kortaste blir tvåtusen och den längsta sextusen ord. Sifforna är naturligtvis ungefärliga. Inget onödigt eller överflödigt får finnas med i samlingen. Koncist är ju mitt ledord då jag komponerar berättelser.
Det som främst förenar novellerna är följande: de är personporträtt, utspelar sig under högst en dag i Uppsala 1902 och dessutom handlar det om avgörande situationer. Det kommer att finnas båda vardagliga och existentiella inslag.
Som du nog vet – i varje fall om du brukar besöka denna blogg – är berättelserna i min kommande novellsamling fritt inspirerade av privatannonser från 1902 års Upsala Nya Tidning. I detta inlägg ska jag ge exempel på hur sådana kan se ut. Observera att jag inte använder annonserna nedan i min bok. Vilka privatannonser jag har använt i min samling blir förstås en överraskning!
Här följer alltså ett urval som återges ordagrant:
”En guldboett till ett damur förlorades i lördags afton under gående Vaksalagatan–Drottninggatan–Trädgårdsgatan n:r 12. Anmälan torde ske å Hushållsskolan vid Stora Torget.” (7 januari 1902, s. 3, Upsala Nya Tidning)
”200 kr. önskas låna genast på 6 mån mot säkerhet. Svar motses tacksamt till ”Redbar” U. N. T:s kontor.” (25 februari 1902, s. 3, Upsala Nya Tidning)
”En boa af äkta skinn upphittades å Drottninggatan den 1 Maj och kan återfås mot ersättning Ofre Slottsg. 14 J. A. Fällt.” (22 maj 1902, s. 4, Upsala Nya Tidning)
”En ordentlig jungfru kunnig i matlagning samt en snäll och pålitlig för barn få genast plats Skolgatan 8, Fru Hedberg.” (11 juni 1902, s. 3, Upsala Nya Tidning)
”Studentska kan få god inackordering hos fru Malla Grönlund, Kungsgatan 37, t. v. 3 tr.” (30 augusti 1902, s. 3, Upsala Nya Tidning)
”Ett vackert välmöbleradt enkelrum finnes att hyra för en i allo ordentlig student eller ungkarl, Dragarbrunsg. 40. Värden.” (3 september 1902, s. 3, Upsala Nya Tidning)
”En liten penningsumma jämte en nyckelknippa är upphittad vid Järnvägsesplanaden och kan af rätta egaren återfås i butiken, Kungsängsg. 45.” (13 oktober 1902, s. 3, Upsala Nya Tidning)
”Den som i går (den 7) i domkyrkan fick af misstag vilse mössa, torde godhetsfullt göra ombyts hos murare Olsson, Storgat. 10.” (8 december, s. 3, Upsala Nya Tidning)
Källor: Upsala Nya Tidnings arkiv samt Svenska dagstidningar, KB
Monets målning är som hämtad ur en novell av Maupassant. Att kvinnan egentligen är Madame Monet och pojken parets son känner jag till, men ändå … Vad jag beundrar Maupassant och Monet! När det gäller skönlitteratur är jag särskilt förtjust i karaktärer, stämning och stil. Dessa tre finns också i målningen.
Detta inlägg handlar om karaktärer i mina noveller. Jag tänker inte redan nu gå in på detaljer som rör innehållet i min kommande samling; en ny bok bör ju bjuda på överraskningar. Det finns så mycket att säga om just karaktärer; jag kommer bara att beröra en liten del av ämnet här. Antagligen återkommer jag till ämnet längre fram.
Dahlgrens fotografi ovan är verkligen suggestivt. En ögonblicksbild med frysta rörelser … Modellerna på Monets målning är alltså kända, men det finns inga uppgifter om kvinnorna och männen på Dahlgrens fotografi. De fyra personerna – fem, om man räknar med telningen – skulle också kunna figurera i skönlitterära berättelser. Kanske kommer jag att ha någon eller några av dem i åtanke då jag skriver nya noveller. Vem vet. Jag samlar ständigt på intryck och stämningar från alla håll och kanter; vissa gånger sker det medvetet och andra gånger intuitivt.
Det låter motsägelsefullt, men jag betraktar inte novellens begränsade utrymme som en begränsning. Min fascination för det lilla formatet finner ju inga gränser. Strävan efter kärnfullhet, att nå fram till berättelsens och huvudkaraktärens kärna, ingår i mitt skrivarkall. Det är välgörande att sålla bort onödigt skräp. Eftersom den stränga novellformen inte tillåter långa karaktärsbeskrivningar – den tillåter ju inte någon form av mångordighet – kan man aldrig ta genvägar eller fylla ut tomrum med ”charmigt svammel”. Nej, jag måste lära känna mina karaktärer på djupet om jag ska kunna välja ut och lyfta fram deras viktigaste personlighetsdrag. Dessutom ska dragen framställas på ett subtilt sätt så att läsaren får möjlighet att bilda sin egen uppfattning om personen. Denna utmaning och balansgång är en del av tjusningen. När det gäller vissa saker, i synnerhet skrivandet, är jag nitisk av mig. Det är väl en av orsakerna till att jag älskar det minutiösa karvandet fastän det emellanåt leder till frustration. Alla har vi våra egenheter …
Min avsikt är att skapa runda novellkaraktärer. Om de är sympatiska eller osympatiska bryr jag mig mindre om. Det väsentliga är att de känns trovärdiga och realistiska. Jag tål inte genomgoda eller genomonda karaktärer. De som insisterar på att dela upp världen i svart och vitt tycker säkert att den förenklade världsbilden skänker trygghet. Själv har jag aldrig kunnat acceptera förenklingar. Jag tror att samspelet mellan mörkt och ljust pågår ständigt och att nyanserna är otaliga. En av uppgifterna när jag utvecklar karaktärerna i mina noveller blir därför att hitta det otrevliga i det trevliga och tvärtom. Karaktärernas svagheter är över lag intressantare att undersöka än styrkorna. Det mänskliga, inte det övermänskliga. Och ganska ofta visar det sig att styrkan är en illusion och att svagheten rymmer något sprödstarkt som inte låter sig kuvas.
Jag har just insett att mina noveller – både de färdigskrivna och de planerade – framför allt är personporträtt. Nu ska jag beskriva och utveckla vad jag menar med det.
I min novellsamling släpps tolv olika personligheter/huvudkaraktärer ut ”på grönbete”. Jag tror i varje fall att det blir tolv stycken, fast helt säker är jag ännu inte. De stackars personerna har inte lång tid på sig att göra avtryck: högst en dag, oftast bara några timmar. (Jag återkommer till detta längre ned.) Gestaltningen av karaktärer är den sedvanliga: att visa hur de tänker, reagerar, handlar och så vidare. Karaktärsporträtt ingår givetvis i de flesta skönlitterära berättelser, men i vissa fall, som i detta, är porträtten viktigare än själva handlingen och huvudkonflikten. Tillbakablickar vävs in i novellernas nutid, alltså 1902; personens bakgrundshistoria kan delvis förklara varför hon eller han reagerar och agerar på ett visst sätt. I en novell måste tillbakablickarna vara korta och i en novellett ännu kortare. Jag brukar välja ut ett begränsat antal detaljer och låta dessa representera något större.
Naturligtvis innehåller mina berättelser yttre intriger, men de är underordnade intrigerna som äger rum inom karaktärerna. Alltså mer psykologi och mindre action. De som gillar snaskiga sensationer eller hisnande äventyr skulle nog finna mina berättelser trista. Personligen blir jag uttråkad av action. I stället älskar jag att läsa tänkvärda, gripande böcker som skildrar det som pågår inom en människa och där författaren har ägnat mycket tid åt de tre s-en: språk, stil, stämning. Sentimentalitet, klyschor och pekpinnar är jag däremot allergisk emot. Min avsikt är att skriva den sortens böcker jag själv vill läsa. Om min novellsamling om sekelskiftets Uppsala blir ett sådant alster återstår att se … Jag hoppas förstås att den blir det. Man strävar ju alltid efter att bli bättre; man vill bli så bra som möjligt. Så jag är väl lite av en tävlingsmänniska trots att jag inte tycker om sport. Ja, jag vet, det där var en utvikning. Tillbaka till ämnet.
Varför får mina tolv huvudkaraktärer inte stå i rampljuset mer än en dag? Ett tag tänkte jag att vissa längre berättelser – samlingen ska innehålla noveller av olika längd – skulle sträcka sig över några dagar. Sedan kom jag fram till är det blir snärtigare med en snävare tidsgräns. Jag vill fokusera på specifika händelser som utmynnar i avgörande ögonblick där huvudkaraktären inser eller kommer fram till något väsentligt. Ibland leder insikten till förändring och andra gånger sjabblar personerna bort möjligheterna som insikten för med sig. Somliga utvecklas medan andra fortsätter att ställa till det för sig. Kanske bör jag tillägga att jag föredrar öppna slut. Den som gillar sagans tillrättalagda slut lär bli besviken. För övrigt känns det logiskt att låta handlingen utspela sig just den dag då privatannonsen visades i 1902 års Upsala Nya Tidning.
Eftersom novellerna är fritt inspirerade av äkta privatannonser skulle läsaren möjligen kunna tro att mina karaktärer har funnits på riktigt. Men personerna är helt och hållet påhittade. Däremot vill jag skapa en illusion av att det rör sig om verkliga människor; det vill jag förstås alltid när jag skriver noveller.
Detta inlägg handlar alltså om språkdräkten, närmare bestämt om min strävan efter att skräddarsy en sådan åt mina noveller. Som jag tidigare har nämnt är språket och stilen lika viktiga som innehållet då jag skriver (och läser) skönlitterära texter. Jag vill att det ska finnas en sekelskiftesstämning över mina noveller om Uppsala år 1902. Om jag lyckas frambesvärja den stämningen får läsarna avgöra när de – jag hoppas att du blir en av dem – läser den färdiga boken. Det kommer att dröja innan den är färdigskriven …
Att dialogen ska upplevas som autentisk, utan att kännas stereotypisk eller alltför naturtrogen, är viktigt. Fast jag tycker att det gäller hela berättelsen, inte enbart replikerna. Det betyder inte att jag skulle få för mig att förespråka återinförandet av ålderdomlig stavning, exempelvis hvarför, afsked och sjelf. Jag tror över huvud taget inte på att härma de gamla källornas språk. Nej, det handlar snarare om att på olika sätt försöka frambesvärja sekelskiftesatmosfären. Du kan läsa ett äldre inlägg om mitt förhållande till stämning här.
Språkdräkten är en stämningsskapande ingrediens; åtskilliga ingredienser ingår i den speciella brygden. Vissa ord och uttryck bör undvikas. Tänk om man plötsligt skulle stöta på sentida slang eller nyord, till exempel spoilervarning eller preppare, i en berättelse som utspelade sig i det förflutna. Rätt bisarrt, inte sant? Språkliga anakronismer – även sociala, kulturella och andra sorters anakronismer – minskar trovärdigheten.
Själv använder jag sällan de senaste nyorden, inte ens i talspråket. Jag tycker därför att det skulle vara oerhört svårt att skriva en samtidsberättelse som innehåller ungdomlig dialog. Mitt eget språk är varken ålderdomligt eller stolpigt, men en del ord och uttryck som jag använder dagligdags skulle nog uppfattas som mossiga av yngre personer. Kanske också av somliga individer i min egen ålder (jag är född 1976). Så har det faktiskt varit sedan jag var i tidiga tjugoårsåldern. Jag har aldrig upplevt detta som besvärande på något vis.
Känslan för det svenska språket vid sekelskiftet blir naturligtvis starkare när man läser böcker, brev, tidningar och annat från den tiden. För mig är skönlitteraturen den viktigaste källan. Min litterära favoritepok: sena artonhundratalet och tidiga nittonhundratalet. Jag har alltså haft nytta av denna förkärlek under mina efterforskningar. (Jo, jag läser även moderna böcker, om någon undrar …) Litteraturbanken är en riktig guldgruva vare sig man gör efterforskningar eller inte! Jag laddar regelbundet ned svenska pärlor – både kända och bortglömda – från deras hemsida. Helt gratis. Om du inte redan har upptäckt Litteraturbankens epubfiler hittar du dem här. Samtliga författare finner man under fliken ”Välj författare”.
Denna gång blir det bara ett kortare inlägg. Jag är nämligen så inne i novellskrivandet att ett längre blogginlägg skulle kännas som en alltför stor distraktion just nu. Nästa gång blir det förhoppningvis en lite längre bloggtext, men jag kommer att vara uppslukad av novellskrivandet då med. Jag hade lust att posta det här fotot; det är endast ett par dagar gammalt.
På fotot ser man en liten del av stadsdelen Fjärdingen, närmare bestämt Svartmangatan som leder fram till Övre Slottsgatan. Jag har tidigare skrivit om Övre Slottsgatan där jag också bodde en kortare tid som tjugotvååring. De bevarade kvarteren i Fjärdingen har verkligen själ; det vilar en tidlös stämning över dem. Jag har lärt mig mycket om sena artonhundratalets och tidiga nittonhundratalets Fjärdingen (och andra delar av Uppsala) bland annat genom att läsa Lars Lamberts fotografiska verk: 1800-talets Uppsala i Ostis bilder samt Uppsala kring 1900 : staden och människorna i Alfred Dahlgrens bilder. Där kan man både läsa om människor och platser. Jag har hyllat dessa böcker förut.
Jag brukar promenera i Uppsalas äldre områden, inte minst i Fjärdingen, och tänka mig hur specifika scener ur mina noveller utspelar sig där.
Tillbaka till novellskrivandet …
Min novellsamling ska som sagt innehålla både korta och långa berättelser; jag nämnde detta i mitt förra blogginlägg. Den varierande längden skapar rytm och motverkar monotoni. I det här inlägget ska jag fokusera på bokens innehåll – novellerna och novelletterna – utan att gå in på detaljer som rör handling, karaktärer eller liknande. Jag tror inte på att avslöja för mycket i förväg. Personligen föredrar jag att få upptäcka sådant själv när jag läser en ny bok; det är en viktig del av själva läsupplevelsen.
Eftersom vissa av mina berättelser ska vara långa funderade jag tidigare på att skära ned på antalet. Men nu är jag helt inställd på att satsa på det ursprungliga antalet: tolv stycken, en för varje månad. Det kommer att finnas långa och medellånga noveller och dessutom riktigt korta, alltså novelletter. Hur tunn eller tjock blir boken? Svårt att säga i det här stadiet. Fast med tanke på att jag strävar efter och föredrar det koncisa är det osannolikt att det skulle röra sig om mer än tvåhundra sidor.
Jag har ju valt ut tolv UNT-annonser (idel privatannonser från 1902) och utgår från dessa då jag skriver. Somliga annonser får mig att vilja komponera kortare noveller och andra längre. Det får aldrig finnas överflödiga meningar eller ord i mina noveller, men ibland behövs några extra sidor. Förra berättelsen jag skrev – den är medellång – innehåller ett ganska ingående karaktärsporträtt – det porträttet känns väsentligt i sammanhanget – och krävde därför mer utrymme. Texten jag arbetar med just nu är däremot åt det satiriska hållet, även om där också finns existentiella inslag, och då framstår den snärtiga novellettformen som passande. För övrigt kommer novellerna att bestå av två eller flera scener. Jag funderade ett tag på att göra samma sak med de korta texterna. Sedan kom jag fram till att det är onödigt; varje novellett kommer med andra ord att bestå av en enda scen.
Jenny Enochsson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.