Citat

I mitt förra inlägg nämnde jag bland annat att mina noveller är fritt inspirerade av privatannonser från Upsala Nya Tidning – det var ju inget nytt – och andra av gamla fotografier – det var däremot något nytt. Jag har nu kommit fram till att det vore ologiskt att tala om ”fotografinoveller”; jag ska förklara varför i nästa stycke. Dessutom skulle samlingen kännas mindre enhetlig om endast hälften av berättelserna ackompanjerades av citat. Hädanefter gäller följande upplägg: en del berättelser är inspirerade av privatannonser från UNT och andra av skönlitterära citat. Vilken sorts skönlitterära citat? Jo, sådana som ingår i verk som huvudkaraktärerna kan tänkas läsa. Jag ska främst rikta in mig på verk skrivna mellan 1860 och 1902.

Alla berättelser i denna novellsamling, självklart även de som baseras på annonser, kan paras ihop med specifika sekelskiftsbilder som föreställer de platser jag skildrar. Fotografierna skulle inte finnas med i den färdiga boken; läsaren skulle därför inte veta hur de såg ut. Visserligen är de gamla bilderna en viktig inspirationskälla, men det finns så många andra. Bakom varje novell finns mängder med inspirationskällor, medvetna och omedvetna. Jag har valt att presentera en sådan: det utvalda citatet.

Så varje novell inleds antingen med en privatannons eller med ett kort utdrag ur en relevant roman, berättelse eller litterär skiss – det är inte svårt att förstå varför dåtidens människor föredrog det snitsiga skizz. Citatet ramar in berättelsen och vävs in i handlingen. Till exempel kan en huvudkaraktär svara på en tidningsannons och till sin bestörtning upptäcka att annonsören är en person som har orsakat förtret i det förflutna. En annan huvudkaraktär kanske drar en parallell mellan ett litterärt citat och sin egen ödesdigra situation. Jag spånar bara … De där exemplen är inte hämtade ur färdiga eller planerade noveller.