”Le repos au bord du ruisseau. Lisière de bois” (1878) av Alfred Sisley (Wikimedia Commons).

Sisleys målning känns passande nu när grönskan och solen är klarvakna och spänner musklerna. Vyn är nog fransk, men jag kommer ändå att tänka på Fyrisåns lummiga stränder i Sunnersta. Vissa målningar, som Sisleys ovan, är fantasieggande; nya novellidéer föds då man betraktar dem. Det här inlägget handlar delvis om detta, men det rör sig i stället om gamla fotografier. Mer om den saken snart …

Under skrivandets gång blir det ju nödvändigt att justera vissa detaljer. Det ingår i skrivprocessen. Här syftar jag främst på novellsamlingens utformning och inte på själva novellerna. Fast för mig är det självklart att berättelsen växer fram organiskt och att den skissartade planeringen inte är huggen i sten. Varje novell har som sagt sina behov och egenheter och dessa upptäcker jag medan jag skriver; det känns som om det är berättelserna och karaktärerna, och inte jag, som styr. Nedan ska jag redogöra för vilka små ändringar som blir nödvändiga.

Nu kommer vissa noveller att vara inspirerade av privatannonser från UNT och andra av Uppsalafotografier från sekelskiftet. Tidigare skulle ju alla berättelser baseras på privatannonser. Varför tillåter jag den lilla förändringen? Jo, därför att jag inte vill känna mig begränsad. Det har nämligen visat sig att annonsen som skulle ackompanjera min senaste novell inte passade i sammanhanget; jag försökte använda andra tidningscitat, men det kändes minst sagt omotiverat och krystat. Däremot har jag ett specifikt fotografi från sekelskiftets Uppsala i åtanke. Jag har kommit fram till att den bilden ska få ange tonen i den senaste novellen, som nu utvecklas obehindrat. Min gissning – jag understryker att det bara är en gissning – är att ungefär femtio procent av berättelserna kommer att vara inspirerade av privatannonser och femtio procent av fotografier. (Fast bakom varje novell finns givetvis en mängd andra inspirationskällor.) Vissa berättelser inleds alltså med annonscitat, men jag kommer knappast att ha med Uppsalafotografierna i boken. Detta bidrar till variation, vilket betyder fler överraskningar för dig som läsare – ja, jag hoppas i varje fall att du kommer att läsa den framtida boken.

Som jag har nämnt tidigare kommer en del noveller att vara långa och andra korta. Det gäller forfarande, fast jag tror inte längre att skillnaderna kommer att vara avsevärda. Nej, jag misstänker att den kortaste blir tvåtusen och den längsta sextusen ord. Sifforna är naturligtvis ungefärliga. Inget onödigt eller överflödigt får finnas med i samlingen. Koncist och kristalliskt är ju mina ledord då jag komponerar berättelser.

Det som främst förenar novellerna är följande: de är personporträtt, utspelar sig under högst en dag i Uppsala 1902 och dessutom handlar det om avgörande situationer. Det kommer att finnas båda vardagliga och existentiella inslag.