Jag har just ändrat bloggens tema. Den här looken känns enligt mig enklare, renare och skönare att vila ögonen på. Bjäfs och plottrighet är inte min grej. Inte för att den förra bloggstilen var överlastad, men den var ändå för krusidullig. Nu kommer bilderna i inläggen fram bättre också.
Mitt behov av att rensa bort det överflödiga gäller inte bara här på hemsidan. Jag vill ha så lite saker som möjligt eftersom det ger andrum och perspektiv. Prylar tynger ned. Samma med skrivandet. Inget blomsterspråk eller överflöd. Jag strävar efter att skala bort det oväsentliga så att kärnan kommer fram. Det skenbart enkla.
Rödhaken är min skrivarbloggs ikon och maskot. Min favoritfågel och favoritsångare. Att få ögonkontakt med en rödhake under promenaderna känns alltid speciellt.
Nu efter flytten kommer jag att fördjupa mig i mitt romanmanus igen. Tack och lov. Jag och min man är äntligen tillbaka i Gamla Uppsala. Här finns vår favoritnatur. Vi bodde i dessa trakter förut. Sedan flyttade vi till andra sidan Uppsala och ångrade oss genast. Jag tror inte på någon gud, men jag känner en andlig koppling till Gamla Uppsalas natur och den rymmer en intensiv frihetskänsla. Så har det varit sedan jag började promenera här som femtonåring. Detta har jag inte upplevt någon annanstans. Dagens inlägg handlar om frihet, mer specifikt om det friare skrivandet som jag hädanefter tänker satsa på.
Platsen och miljön är för mig lika viktiga som karaktärerna när jag skriver romaner eller noveller. Mitt förra manus utspelade sig i Uppsala och det kändes begränsande. Att behöva hålla sig till stadens geografi hämmade flödet och bidrog till att romanfigurerna ibland rörde sig lite mekaniskt. Romanen jag skriver på nu äger rum i mitt fiktiva Tuvåker och det känns frigörande. En liten ort med riklig natur strax utanför Uppsala. Orten är väl etablerad i min skalle eftersom jag uppfann den för fjorton år sedan. Flera längre och kortare berättelser utspelar sig där. Tuvåker har drag av Gamla Uppsala och närliggande områden, fast olikheterna är ändå stora. I Tuvåker finns ju större skogar och ännu mer natur. Likheten handlar snarare om platsens känsla och själ.
Skrivandet är ett grundläggande behov för mig. Detta går hand i hand med behovet av frihet. Jag är noga med att vara språkligt korrekt i mina manus. Däremot har jag aldrig följt mallar eller regler för hur en roman eller novell ska skrivas. Ändå har jag periodvis sneglat på sådana, särskilt efter refusering. Anledningarna till att manus antas eller refuseras är många, men jag tror att det ytterst sällan har med ”reglerna” att göra. Nu pratar jag alltså om litterära berättelser, inte om genrelitteratur. Massvis med utgivna författare säger att de skriver intuitivt och inte efter mall eller liknande. De har berättarstrukturen i ryggmärgen. Det har nästan alla som läser mycket skönlitteratur. Redan när man som barn kommer i kontakt med sagan lär man sig vad inledning, mitt och avslutning är för något. Man bör givetvis ha koll på kompositionen.
Själv har jag en tendens att vara perfektionistisk och överdrivet självkritisk i det skönlitterära skrivandet, i alla fall då jag redigerar. Det är något jag försöker sluta med. Perfektionism och överdriven självkritik hämmar kreativiteten. Jag tycker att det fria skrivandet ska gälla i hela processen, även i redigeringsstadiet. Att vara noggrann och göra sitt yttersta är förstås nödvändigt och väsentligt. Det ligger i min natur. Jag tror inte på halvmesyr. Men när prestationstänkandet går till överdrift är det lätt att stirra sig blind på texten och då hakar det liksom upp sig. Resultatet blir inte bättre av sådana saker.
Enligt mig är det viktigaste med skönlitteraturen att den lever. Om den ska kunna leva och andas måste den få luft och inte kvävas under alltför sträng disciplin. Lösningen tror jag är att skriva mer med intuitionen än med intellektet. Det har jag väl för det mesta också gjort, fast jag tänker göra det ännu mer än förut.
I dag ska jag skriva ett litet inlägg som handlar om omarbetningen av min roman Skuggspelsfigurer – den förra versionen hette Skuggporträtt. Jag utvecklar just nu manuset. Tanken är förstås att öka mina chanser att bli utgiven.
Det här med antal ord eller boksidor är inte helt irrelevant. När jag jämför med romaner som har publicerats de senaste åren framstår mitt manus som lite för kort. Jag har nog varit för nitisk i min strävan efter att sålla bort och förtäta. Därför utvecklar jag nu vissa partier, exempelvis de sagoaktiga. Det kommer fortfarande att vara sparsmakat och det får inte finnas något överflödigt, men det behövs ändå viss fördjupning. Jag märker att det blir mer färg, lukt, smak och känsla då sidantalet ökar. Någon tegelsten skriver jag dock inte. Min bok kommer att vara relativt kort, fast ingen kortroman. Tvåhundra boksidor ungefär.
Som sagt får de sagoaktiga inslagen ännu mer utrymme än förr. Jag läser om klassiska sagor. Framför allt av bröderna Grimm och H. C. Andersen. Även deras okändare alster. Ja, egentligen är det ju inte bröderna Grimms verk utan urgamla folksagor som de har bearbetat. Hur som helst är de sagoaktiga inslagen i Skuggspelsfigurer inte overkliga. Det handlar snarare om stämning och att lyfta fram fler nyanser av verkligheten. Att låta fantasin få friare spelrum känns behövligt. Förhoppningsvis blir det mer spännande läsning också.
Eftersom boken får fler sidor ska jag ha fler kapitel. Jag har ganska korta scener och kapitel även om längden varierar. Det blir mer rytm när meningar, stycken, scener och kapitel är olika långa.
Dags för ett nytt inlägg. I förra inlägget skrev jag lite om omarbetningen av mitt manus. Jag har ägnat mig flitigt åt detta. En av förändringarna är att romanen blir mer sagoaktig.
Vad menar jag då med sagoaktig? Det har främst med stämningen och känslan att göra. En viss mystik, en sorts skevhet, absurda och surrealistiska inslag. Naturens roll blir mer framträdande, vare sig det rör sig om en skog eller ett grönområde. Jag skrev länge sagoaktig skönlitteratur, men kom sedan bort från det. Nu har jag återvänt till det sagoaktiga och det känns helt rätt. Jag skriver inte fantasy eller liknande. Nej, berättelserna är inte overkliga. Däremot tänjs verklighetens gränser. Det är en sådan frihet att skriva på det viset.
Marie Hermanson är en författare som jag gillar och hennes böcker är ju ofta sagoaktiga. Herman Bang och Hjalmar Söderberg – mina absoluta favoriter – anses vara påverkade av H. C. Andersens stil. Även om Bang inte var något Andersenfan.
Jag har döpt om Skuggporträtt till Skuggspelsfigurer. Den nya titeln är mer passande eftersom de flesta karaktärer av olika anledningar tvingas spela teater, förställa sig och bära mask. Skuggspel, siluetter och marionetter förekommer. Alltså sagoaktigt men inte direkt orealistiskt. Berättelsen äger fortfarande rum i Uppsala år 1902 och jag försöker undvika anakronismer. Det sagoaktiga återfinns också i gestaltningen och som sagt stämningar.
Skuggspelsfigurer utspelar sig inomhus, på stadens bakgårdar, gator, torg och grönområden. Däremot inte i vild natur. Jag vill skriva om en mer naturnära omgivning nästa gång. Därför ämnar jag återvända till mitt fiktiva Tuvåker då jag är färdig med omarbetningen. Men en sak i taget.
Jag vet inte när jag blir färdig med omarbetningen; det ska nog inte ta särskilt lång tid. Jag har hunnit ganska långt redan. Skuggspelsfigurer blir mer tillgänglig än Skuggporträtt, kanske först och främst på grund av att huvudpersonens tankar får större plats. Nu upptäcker jag också att omarbetningen blir bättre. Framför allt tack vare det sagoaktiga. Jag hoppas att något förlag ska nappa den här gången. Annars blir det egenutgivning. Två förlag har visserligen inte svarat ännu, fast det tänker jag inte på längre. Det känns som yesterday’s news vid det här laget.
Ett par personer har frågat mig om det inte är svårt att återskapa 1902 års talspråk. I detta blogginlägg ska jag därför reflektera kring det här med att skriva sekelskiftesdialog.
Min berättarstil är som sagt impressionistisk. Karaktärerna levandegörs främst genom deras tal, kroppsspråk och handlingar. Beskrivningar, inre monologer och analyser är däremot få och kortfattade. Ja, det finns ett släktskap med dramat. Alltså består en ganska stor del av min kommande roman Skuggporträtt av dialog.
Är det svårt att skriva sekelskiftesdialog? Mitt svar: både ja och nej. Att skriva en roman är överlag en stor utmaning och det krävs både flit och slit. Jag vågar faktiskt påstå att jag har funnit en passande språkdräkt. Jag har ju läst och läser fortfarande massor med skönlitteratur, brev, dagböcker, tidningsartiklar och annat från sena artonhundratalet samt tidiga nittonhundratalet. Detta har gett mig en känsla för tidsandan, inräknat talspråket.
Vissa texter framstår som mer talspråksnära än andra; jag tror att det framför allt gäller informella brev och dagböcker. Även en del realistiska författares skönlitterära repliker känns verklighetsnära. Som Bangs och Tjechovs (då tänker jag mer på Tjechovs noveller än pjäser). Sedan har nog Bangs danska talspråk mer gemensamt med det svenska än Tjechovs ryska. Söderbergs dialog upplever jag som mindre vardaglig och mer litterär. Å andra sidan har jag lagt märke till att somliga av hans karaktärer uttrycker sig ungefär som brevskrivaren Söderberg. Fast Hjalle var förstås en osedvanligt vältalig person.
Sysslomansgatan och S:t Johannesgatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).
Till syvende och sist handlar det om vem som talar och hur just den personen talar. Min huvudkaraktär och de flesta andra figurer i Skuggporträtt tillhör en bildad och litterärt bevandrad borgarklass. Därför uttrycker de sig hyfsat korrekt även i informella sammanhang. Deras talspråk ligger ganska nära skriftspråket, men även dessa litterärt bevandrade karaktärer svär ibland och använder interjektioner, till exempel herregud och bevars. I min roman finns också människor ur arbetarklassen samt ett par obildade borgare och det har varit en större utmaning att återge deras repliker. Givetvis varierar talspråket inom en och samma socialgrupp. I första hand rör det sig om individer, inte om samhällsrepresentanter. Flera olika faktorer spelar in när en individs språk formas. Men det är en annan historia …
Rätt ofta hör jag personer säga att talspråket kring sekelskiftet var stolpigt och väldigt olikt vårt samtida talspråk. Själv anser jag att detta är en klar överdrift. I mina ögon är skillnaden inte särskilt stor. Dessutom innehåller en stor mängd brev och dagböcker och viss skönlitterär dialog oräkneliga exempel på hur otvunget sekelskiftesmänniskorna kunde uttrycka sig. Återigen handlar det om vem som pratar och vilken situation som åsyftas. Men mitt eget talspråk är knappast hypermodernt och det är väl en av orsakerna till att jag inte upplever ”det gamla” som främmande.
Sekelskiftesdialogen i Skuggporträtt är trots allt skönlitteratur; tanken är inte att till varje pris försöka visa hur folk verkligen talade på den tiden. Visst måste replikerna kännas trovärdiga och historiskt korrekta, men de får inte likna oredigerad transkription från 1902 – eller snarare hur man tänker sig att oredigerad transkription från 1902 ser ut. Eftersom jag skriver för en modern publik måste jag anpassa talet så att det inte blir för tidstypiskt. Jag följer helt enkelt min egen språkkänsla och hoppas att läsaren också ska finna min sekelskiftesdialog trovärdig.
Caillebottes målning ovan känns passande i sammanhanget; en mängd scener skulle kunna utspela sig i denna köksträdgård. Flera intressanta detaljer framträder i morgonljuset eller döljer sig bakom det kvardröjande diset. Jag tror i varje fall att det är morgon. Här är en annan, lika vacker, version där det ser ut att vara seneftermiddag eller tidig kväll. Bägge versionerna av köksträdgården är så levande att de nästan påminner om karaktärer i en berättelse. Kulisser är de inte.
I det här inlägget ska jag alltså reflektera lite över miljöbeskrivningar. Inomhus och utomhus. Föremål, inslag, detaljer. Här följer ett relevant citat:
”De sér og viser os kun de døde Genstande, som spiller med, som griber ind i den bevægede Menneske -Handlen.” (Herman Bang, Under aaget)
Bang syftar alltså på berättelser där bara de döda föremål som spelar med och griper in i människans handlingsvärld visas. Att han föredrog detta är känt. Den mänskliga handlingsvärlden är rörlig, inte statisk. Romanen eller novellen blir mer levande då dödköttet, det överflödiga och ovidkommande, avlägsnas. Herman Bang är för övrigt en av mina absoluta favoriter. Jag läser Bang på danska nu; jag har slukat nästan allt som finns av honom på svenska.
Genom åren har jag blivit sparsammare och sparsammare med miljöbeskrivningar och andra sorters beskrivningar. Det gäller minst sagt min kommande roman Skuggporträtt. Jag satsar i stället på ögonblicksbilder. Så har det inte alltid varit … Jag läser sällan mina gamla alster. Men för ett tag sedan gjorde jag hur som helst det. Fy, vad jag skämdes då jag såg miljöskildringarna. Alldeles för många adjektiv och adverb och krystade liknelser som förstör flytet i texten. Jag måste skratta åt eländet. Ja, ja. Tack och lov undviker jag de fällorna numera.
När jag läser vissa författares romaner och noveller ser jag rummen och landskapen, de naturliga eller urbana, tydligt framför mig. Vad har dessa böcker gemensamt, förutom att jag skulle ge dem fem av fem poäng? Jo, miljöskildringarna är få och väl valda och mer eller mindre objektivt återgivna. Jag har märkt att de inre bilderna ofta blir grumligare då jag läser böcker med för många beskrivningar och personligt återgivna inslag, exempelvis boklövsgrön eller kaffesumpsbrun. Det finns givetvis undantag. Så är det ju alltid.
”Chemin montant” (1881) av Gustave Caillebotte (Wikimedia Commons).
Caillebottes livfulla målning visar en herre och en dam som flanerar i närheten av en villa i Normandie en solig sommardag. Just nu är det lika soligt, och på vissa ställen nästan lika lummigt, i Uppsala.
Jag har länge fått höra att min berättarstil är impressionistisk och sparsmakad. Nu när jag arbetar med min kommande bok Skuggporträtt, om Uppsala 1902, märker jag att det impressionistiska och sparsmakade har blivit ännu påtagligare. Så jag ska skriva ett litet inlägg om min berättarstil.
Intryck och ögonblicksbilder som har betydelse för scenerna och karaktärerna är viktiga. Jag fokuserar på detaljer och stämningar. Till exempel kan en person påverkas av hur ljuset faller vid ett särskilt tillfälle. Ett oväntat ljud utanför fönstret – kanske hästhovar och en pisksnärt – avbryter tillfälligt samtalet i rummet. Doften av kaffe får en person att bli på bättre humör och ta ett impulsivt beslut. Intrycken och ögonblicksbilderna är koncisa; jag undviker långa miljöbeskrivningar, ja, långa beskrivningar eller associationer över huvud taget.
Ett tag tyckte jag att det var intressant att skildra karaktärernas tankar genom inre monolog och det blev lätt för mycket av den varan. Jag har fortfarande med en del inre monolog, men betydligt mindre än förut. Numera låter jag hellre personernas tankar och känslor komma fram i deras tal, handlingar och beteende. Ibland även i anteckningar och brev. Och det är viktigt att inte avslöja för mycket. Inte sällan säger karaktärerna en sak, men menar något helt annat. Läsaren får vara med och tolka. Det rör sig ju om show, don’t tell. Själv står jag inte ut med förutsägbara berättelser.
Min berättarstil är avskalad utan att vara karg. Inte riktigt minimalisk, fast nästan. Berättelsen väcks inte till liv förrän jag har avlägsnat allt onödigt bråte. Detta tänkande passar novellformen; min roman består ju av sammanlänkade noveller.
Jag hör inte till de personer som lyssnar till musik när de skriver. Nej, jag koncentrerar mig betydligt bättre om det är tyst. En period skrev jag faktiskt till musik, allt från klassiskt till tyngre rock, men jag tyckte att tonerna påverkade texterna för mycket. Däremot kan jag ha ”låtar på skallen” då jag funderar på något specifikt bokprojekt eller specifik novell.
Intryck – ja, intryck från alla möjliga håll och kanter – fungerar som inspirationskällor. Även litteratur, konst, fotografi och musik. Litteratur mer än konst och musik i mitt fall.
När jag skriver på min bok om Uppsala år 1902 kommer jag av någon anledning ofta att tänka på Debussys ”Arabesque #1”. Särskilt då jag fantiserar om hur sekelskiftets Uppsalabor flanerar på gator och i grönområden. Impressionistiskt. Vissa skulle nog säga att stycket passar bättre i Paris än i Uppsala, men man är väl lite av en frankofil. Du kan lyssna till ”Arabesque #1” här. En musikalisk favorit sedan jag var tjugotvå.
På tal om arabesk … Jag kom just att tänka på Hjalmar Söderbergs briljanta och roliga ”Kyrkogårdsarabesk”; den handlar om Söderbergs vän Henning Berger. Du kan läsa den korta skissen här.
När jag läser och skriver skönlitteratur bryr jag mig framför allt om de tre s-en: språk, stil och stämning. Ja, att berättelsens innehåll är tänkvärt och gripande är förstås också väldigt viktigt. Men stilen, hur något sägs, avgör hur jag i slutändan uppfattar ett verk. Jag har tidigare postat inlägg om både stämning och impressionism; det finns så mycket att säga om dessa ämnen och därför blir det ännu ett inlägg. Och jag lär skriva fler i framtiden.
Min roman är en realistisk berättelse med impressionistiska inslag; denna kombination återfinns hos flera av mina andra alster, fast på ett annat sätt. Det faller sig liksom naturligt; jag har inte bestämt i förväg att jag ska skriva på det viset. Betraktarens, i detta fall huvudkaraktärens, subjektiva intryck står i fokus. Tid och rum är begränsade. Tack vare det koncentrerade formatet är det möjligt att skapa en levande scen. Fast det är en riktig utmaning. Först måste ju allt överflöd strykas. Sedan är det möjligt att nå fram till själva kärnan. Inte förrän kärnan är synlig – ordet förnimbar passar egentligen bättre i sammanhanget – framträder stämningen. Det är en balansgång.
Stämningen hänger alltså samman med impressionismen i min roman och i flera tidigare berättelser. Det handlar om hur sinnena, känslorna och tankarna påverkas av intrycken. Då den blå skymningsskuggan sänker sig över ett kvarter känner sig kanske min huvudkaraktär introspektiv. Möjligtvis väcks associationer till Eugène Janssons blåmålningar, som min huvudperson nyligen beundrade på en konstutställning. Fler intryck skapar stämning och har betydelse för händelseförloppet. Doften av kyla. Frosten som skimrar i gatlyktans sken. Månen och stjärnorna känns påtagligare än vanligt. En flaska krossas. En hund börjar skälla. Prasslet av kjolar och ljudet av en dörr som öppnas då en ”allmän flicka” går in på ett hotell.
Ett verkligt exempel: det mogna solskenet en decemberdag på Östra Ågatan (se bilden). Trots iskylan kunde jag inte låta bli att ta av mig vanten och fotografera. Därefter kom jag att tänka på att jag skulle skriva ett blogginlägg om stämning och impressionism och infoga fotografiet.
”Le repos au bord du ruisseau. Lisière de bois” (1878) av Alfred Sisley (Wikimedia Commons).
Sisleys målning känns passande nu när grönskan och solen är klarvakna och spänner musklerna. Vyn är nog fransk, men jag kommer ändå att tänka på Fyrisåns lummiga stränder i Sunnersta. Vissa målningar, som Sisleys ovan, är fantasieggande; nya novellidéer föds då man betraktar dem. Det här inlägget handlar delvis om detta, men det rör sig i stället om gamla fotografier. Mer om den saken snart …
Under skrivandets gång blir det ju nödvändigt att justera vissa detaljer. Det ingår i skrivprocessen. Här syftar jag främst på novellsamlingens utformning och inte på själva novellerna. Fast för mig är det självklart att berättelsen växer fram organiskt och att den skissartade planeringen inte är huggen i sten. Varje novell har som sagt sina behov och egenheter och dessa upptäcker jag medan jag skriver; det känns som om det är berättelserna och karaktärerna, och inte jag, som styr. Nedan ska jag redogöra för vilka små ändringar som blir nödvändiga.
Nu kommer vissa noveller att vara inspirerade av privatannonser från UNT och andra av Uppsalafotografier från sekelskiftet. Tidigare skulle ju alla berättelser baseras på privatannonser. Varför tillåter jag den lilla förändringen? Jo, därför att jag inte vill känna mig begränsad. Det har nämligen visat sig att annonsen som skulle ackompanjera min senaste novell inte passade i sammanhanget; jag försökte använda andra tidningscitat, men det kändes minst sagt omotiverat och krystat. Däremot har jag ett specifikt fotografi från sekelskiftets Uppsala i åtanke. Jag har kommit fram till att den bilden ska få ange tonen i den senaste novellen, som nu utvecklas obehindrat. Min gissning – jag understryker att det bara är en gissning – är att ungefär femtio procent av berättelserna kommer att vara inspirerade av privatannonser och femtio procent av fotografier. (Fast bakom varje novell finns givetvis en mängd andra inspirationskällor.) Vissa berättelser inleds alltså med annonscitat, men jag kommer knappast att ha med Uppsalafotografierna i boken. Detta bidrar till variation, vilket betyder fler överraskningar för dig som läsare – ja, jag hoppas i varje fall att du kommer att läsa den framtida boken.
Som jag har nämnt tidigare kommer en del noveller att vara långa och andra korta. Det gäller forfarande, fast jag tror inte längre att skillnaderna kommer att vara avsevärda. Nej, jag misstänker att den kortaste blir tvåtusen och den längsta sextusen ord. Sifforna är naturligtvis ungefärliga. Inget onödigt eller överflödigt får finnas med i samlingen. Koncist är ju mitt ledord då jag komponerar berättelser.
Det som främst förenar novellerna är följande: de är personporträtt, utspelar sig under högst en dag i Uppsala 1902 och dessutom handlar det om avgörande situationer. Det kommer att finnas båda vardagliga och existentiella inslag.
Laddar in kommentarer …
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.
Jenny Enochsson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.