Jenny Enochsson

Etikett: Skrivande

  • Porträtt

    Foto: Jenny Enochsson

    Jag har just insett att mina noveller – både de färdigskrivna och de planerade – framför allt är personporträtt. Nu ska jag beskriva och utveckla vad jag menar med det.

    I min novellsamling släpps tolv olika personligheter/huvudkaraktärer ut ”på grönbete”. Jag tror i varje fall att det blir tolv stycken, fast helt säker är jag ännu inte. De stackars personerna har inte lång tid på sig att göra avtryck: högst en dag, oftast bara några timmar. (Jag återkommer till detta längre ned.) Gestaltningen av karaktärer är den sedvanliga: att visa hur de tänker, reagerar, handlar och så vidare. Karaktärsporträtt ingår givetvis i de flesta skönlitterära berättelser, men i vissa fall, som i detta, är porträtten viktigare än själva handlingen och huvudkonflikten. Tillbakablickar vävs in i novellernas nutid, alltså 1902; personens bakgrundshistoria kan delvis förklara varför hon eller han reagerar och agerar på ett visst sätt. I en novell måste tillbakablickarna vara korta och i en novellett ännu kortare. Jag brukar välja ut ett begränsat antal detaljer och låta dessa representera något större.

    Naturligtvis innehåller mina berättelser yttre intriger, men de är underordnade intrigerna som äger rum inom karaktärerna. Alltså mer psykologi och mindre action. De som gillar snaskiga sensationer eller hisnande äventyr skulle nog finna mina berättelser trista. Personligen blir jag uttråkad av action. I stället älskar jag att läsa tänkvärda, gripande böcker som skildrar det som pågår inom en människa och där författaren har ägnat mycket tid åt de tre s-en: språk, stil, stämning. Sentimentalitet, klyschor och pekpinnar är jag däremot allergisk emot. Min avsikt är att skriva den sortens böcker jag själv vill läsa. Om min novellsamling om sekelskiftets Uppsala blir ett sådant alster återstår att se … Jag hoppas förstås att den blir det. Man strävar ju alltid efter att bli bättre; man vill bli så bra som möjligt. Så jag är väl lite av en tävlingsmänniska trots att jag inte tycker om sport. Ja, jag vet, det där var en utvikning. Tillbaka till ämnet.

    Varför får mina tolv huvudkaraktärer inte stå i rampljuset mer än en dag? Ett tag tänkte jag att vissa längre berättelser – samlingen ska innehålla noveller av olika längd – skulle sträcka sig över några dagar. Sedan kom jag fram till är det blir snärtigare med en snävare tidsgräns. Jag vill fokusera på specifika händelser som utmynnar i avgörande ögonblick där huvudkaraktären inser eller kommer fram till något väsentligt. Ibland leder insikten till förändring och andra gånger sjabblar personerna bort möjligheterna som insikten för med sig. Somliga utvecklas medan andra fortsätter att ställa till det för sig. Kanske bör jag tillägga att jag föredrar öppna slut. Den som gillar sagans tillrättalagda slut lär bli besviken. För övrigt känns det logiskt att låta handlingen utspela sig just den dag då privatannonsen visades i 1902 års Upsala Nya Tidning.

    Eftersom novellerna är fritt inspirerade av äkta privatannonser skulle läsaren möjligen kunna tro att mina karaktärer har funnits på riktigt. Men personerna är helt och hållet påhittade. Däremot vill jag skapa en illusion av att det rör sig om verkliga människor; det vill jag förstås alltid när jag skriver noveller.

  • Språkdräkt

    Foto: Jenny Enochsson

    Detta inlägg handlar alltså om språkdräkten, närmare bestämt om min strävan efter att skräddarsy en sådan åt mina noveller. Som jag tidigare har nämnt är språket och stilen lika viktiga som innehållet då jag skriver (och läser) skönlitterära texter. Jag vill att det ska finnas en sekelskiftesstämning över mina noveller om Uppsala år 1902. Om jag lyckas frambesvärja den stämningen får läsarna avgöra när de – jag hoppas att du blir en av dem – läser den färdiga boken. Det kommer att dröja innan den är färdigskriven …

    Att dialogen ska upplevas som autentisk, utan att kännas stereotypisk eller alltför naturtrogen, är viktigt. Fast jag tycker att det gäller hela berättelsen, inte enbart replikerna. Det betyder inte att jag skulle få för mig att förespråka återinförandet av ålderdomlig stavning, exempelvis hvarför, afsked och sjelf. Jag tror över huvud taget inte på att härma de gamla källornas språk. Nej, det handlar snarare om att på olika sätt försöka frambesvärja sekelskiftesatmosfären. Du kan läsa ett äldre inlägg om mitt förhållande till stämning här.

    Språkdräkten är en stämningsskapande ingrediens; åtskilliga ingredienser ingår i den speciella brygden. Vissa ord och uttryck bör undvikas. Tänk om man plötsligt skulle stöta på sentida slang eller nyord, till exempel spoilervarning eller preppare, i en berättelse som utspelade sig i det förflutna. Rätt bisarrt, inte sant? Språkliga anakronismer – även sociala, kulturella och andra sorters anakronismer – minskar trovärdigheten.

    Själv använder jag sällan de senaste nyorden, inte ens i talspråket. Jag tycker därför att det skulle vara oerhört svårt att skriva en samtidsberättelse som innehåller ungdomlig dialog. Mitt eget språk är varken ålderdomligt eller stolpigt, men en del ord och uttryck som jag använder dagligdags skulle nog uppfattas som mossiga av yngre personer. Kanske också av somliga individer i min egen ålder (jag är född 1976). Så har det faktiskt varit sedan jag var i tidiga tjugoårsåldern. Jag har aldrig upplevt detta som besvärande på något vis.

    Känslan för det svenska språket vid sekelskiftet blir naturligtvis starkare när man läser böcker, brev, tidningar och annat från den tiden. För mig är skönlitteraturen den viktigaste källan. Min litterära favoritepok: sena artonhundratalet och tidiga nittonhundratalet. Jag har alltså haft nytta av denna förkärlek under mina efterforskningar. (Jo, jag läser även moderna böcker, om någon undrar …) Litteraturbanken är en riktig guldgruva vare sig man gör efterforskningar eller inte! Jag laddar regelbundet ned svenska pärlor – både kända och bortglömda – från deras hemsida. Helt gratis. Om du inte redan har upptäckt Litteraturbankens epubfiler hittar du dem här. Samtliga författare finner man under fliken ”Välj författare”.

  • Novellsamlingens utformning

    Dragarbrunnsgatan och Linnégatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Det ser onekligen ut som om Dahlgren har varit ute och fotograferat en solig vårdag, en sådan dag då det är svårt att skilja mellan dis och vägdamm. På det viset skulle man kunna beskriva vädret just nu. Jag gillar verkligen den sortens vårdagar trots att det är lite irriterande när vägdammet hamnar i ögonen och munnen. Ja, ja, nu ska jag koncentrera mig på ämnet: novellsamlingens utformning.

    Novellerna utspelar sig som sagt år 1902 i Uppsala; varje berättelse inleds och är fritt inspirerad av ett citat ur UNT från ett specifikt datum. Alla citat är privatannonser. Novellerna är tidsbegränsade neddykningar i enskilda Uppsalabors liv. Det vardagliga samverkar med det existentiella. Jag vill skriva tragikomiskt, skarpt och koncist; jag hoppas att jag lyckas med det. Nedan kan du läsa mer om boken.

    Förut hade jag tänkt mig att varje enskild novell skulle vara mellan tretusen och fyratusen ord. Sedan slog det mig att det skulle bli enformigt och mekaniskt, både för mig som ska skriva och ni som (förhoppningsvis) ska läsa. Mer variation, alltså. Vad detta innebär ska jag förklara nu.

    Vissa noveller kommer att vara kortare – knappast kortare än ungefär sex boksidor – och andra längre – knappast längre än ungefär trettio boksidor. Givetvis delar jag upp de långa berättelserna i scener. Det gör jag nog med de kortare också. Vi får se … Sådant är svårt att säga i förväg; jag lägger alltid märke till novellernas behov medan jag ägnar mig åt dem. Jag hade ju tänkt mig tolv stycken – en för varje månad. Men med tanke på att vissa blir längre kommer jag kanske att behöva skära ned på antalet. Jag ska undersöka saken … Det är viktigt att berättelserna blir jämnt fördelade över året eftersom jag skriver om 1902.

    Som jag nyss nämnde märker jag hur den enskilda novellen, den har ju sina egenheter och speciella behov, ska behandlas medan jag skriver den. Inte för att det känns som om det är jag som styr över dem. Tvärtom. Det känns snarare som om det är berättelserna och karaktärerna som visar mig hur de ska utformas.

  • Om ”Hotelldirektör Holmberg”

    Min novell i antologin Masken rämnar heter ”Hotelldirektör Holmberg”. Om du inte har läst den kan jag nämna att det rör sig om en uppgörelse mellan receptionisten Börje och hotelldirektören Roland. Pyrande rosenträ, en dikt och ett absurt kontrakt står i fokus. Berättelsen skildras ur ryggradslöse Börjes ögon. Ändå kommer denna reflektion uteslutande att handla om Roland.

    När jag skrev ”Hotelldirektör Holmberg” var jag inställd på att ta ut svängarna mer än vanligt. Mina noveller brukar annars vara mer realistiska/naturalistiska även om de ofta innehåller smått absurda inslag. Berättelsen om Roland och Börje är minst sagt surrealistisk. Fast det bör tilläggas att den inte är övernaturlig. Detta skulle faktiskt kunna hända på riktigt; maktmissbruk är ju en absurd sak.

    Roland är en artig, manipulativ människa med makaber humor. Vissa läsare tycker säkert att han är hemsk; det gör inte jag. Han beter sig förstås illa, men han har också charm. Det var så oerhört roligt att skapa denna sofistikerade, mystiskt tjusande karaktär. Han får mig att skratta. Däremot är jag glad för att han är en litterär karaktär och inte en verklig person.

    Det råder inget tvivel om att Roland spelar ett farligt spel, inte minst när han lägger fram sin dikt ”Pyrande rosenträ” där både han och receptionisten figurerar. I dikten nämns kontraktet: ”delägare av hotellet … på det villkoret att … / tillbringar ett dygn i foajéakvariet”. Tidigare har han fått stackars Börje att utföra uppgifter som knappast hör till en hotellreceptionists sysslor. (Blockcitat ska ju inte kursiveras, men nu gör jag det ändå eftersom det är krångligt att förminska text och göra indrag i WordPress.)

    Som att lägga Rolands antika pistoler i en cirkel på biljardbordet, packa ned dem i en kartong, bära upp den på vinden och upprepa samma procedur fyra gånger under samma eftermiddag. Som att gå runt i foajén och korridorerna iklädd en gammal redingot, ringa i en liten mässingsklocka och bjuda gästerna på marsipangrisar ur ett plommonstop. Börje utförde dessa sysslor med surmulen uppsyn; han hoppades att hotelldirektören skulle uppfatta minen som en slags protest.

    Receptionisten vill lära sig säga ifrån, samtidigt som ”en del av honom längtade efter att lyda hotelldirektören och stå i hans skugga”. Han är uppenbarligen fascinerad av den demoniske mannen:

    Var han på väg att sälja sin själ till Roland och hotellet? I så fall skulle ju Roland spela rollen som hin håle. Fastän Börje varken var religiös eller vidskeplig – i hans ögon var det samma sak – tyckte han att det var något oförklarligt med hotelldirektören. Han kunde inte förneka att oron var blandad med spänning. Han kom att tänka på Robert Johnsons ”Cross Road Blues” och på en teaterpjäs de hade läst i skolan. Vad var det pjäsen hette? Jo, nu mindes han att det var Faust av Goethe.

    Till skillnad från Börje uppfattar jag inte hotelldirektören som outgrundlig. Jag är mer skeptiskt lagd. Visst är Roland en sorts marionettmästare, men det finns gott om manipulativa människor i världen. Är han så farlig som Börje misstänker? Nej, inte riktigt. Att driva hotell är egentligen inte Rolands grej. Han känner sig understimulerad; han roar sig med att mobba Börje. Om herr Holmberg i stället hade varit regissör skulle han ha kunnat använda sin kreativa förmåga på ett betydligt vettigare vis.

  • Planerad roman

    Foto: Pixabay

    Jag har tidigare skrivit om min planerade bok på Tistelblomma. Nu tänkte jag presentera bokprojektet här med och göra en slags sammanfattning av det jag hittills har berättat. Hädanefter kommer jag att posta inlägg om mitt skrivande på denna skrivarblogg som är min huvudhemsida. Det känns skönt att ha ett eget ställe även om Tistelblomma är en spännande sajt.

    Fotot ovan är hämtat från Pixabay. Jag vet inte var denna vackra bild togs. Någonstans i Skandinavien, Tyskland, Ryssland? Hur som helst får fotot mig att tänka på mitt fiktiva Tuvåker. Jag gillar det så mycket att jag har klistrat in det på min startsida, som du nog har sett.

    Först tänkte jag mig en bok med löst sammanlänkande noveller. Sedan, när jag märkte att två av karaktärerna envisades med att stå i fokus, bestämde jag mig för att satsa på en roman bestående av sammanhållande noveller. Nu kommer scenerna att hänga samman på ett tydligare sätt och bli fler. Det betyder att jag skriver en ”vanlig” roman. Denna utveckling känns naturlig. Jag tror nämligen på att låta skrivandet föra mig dit det vill. De ursprungliga idéerna är inte huggna i sten. Om en förutbestämd mall följs blir texterna platta och livlösa. Skrivandet och idéerna måste få andas och utvecklas fritt. Det gäller också valet av genre: novellsamling eller roman.

    Denna roman ska vara koncis och koncentrerad utan att kännas karg. Ingen tegelsten. Om det blir en kort roman (runt 40 000 ord) eller en kortroman (cirkus 30 000 ord) återstår att se.

    Givetvis är det jättesvårt att få en bok utgiven på ett traditionellt förlag. Jag ska ändå försöka. Det gick ju nästan förra gången; jag blev erbjuden kontrakt, men tackade nej eftersom jag var tvungen att betala en tredjedel av utgivningskostnaderna själv. Det var förresten ett riktigt, litet förlag och inget hybridförlag.

    Jag vill inte avslöja för mycket om innehållet ännu, men den planerade romanen handlar om två karaktärer: en kvinna och en man med ett gemensamt förflutet. Platsen är mitt fiktiva Tuvåker: en liten ort, drygt två mil nordväst om Uppsala. Det vardagliga samverkar med det existentiella. Stämningsfullt, tragikomiskt. Jag återkommer med mer information senare …

  • Varför skriver du?

    ”Dans les vignes à Louveciennes” (1874) av Alfred Sisley (Wikimedia Commons).

    Varför skriver du?

    Irländaren John McGahern (1934–2006) sa så här:

    “My only concern is that I get the sentence right and describe my world clearly and deeply.” (John McGahern, Goodreads Quotes)

    Träffsäkert och sant. Här finns inga storvulna tankar om att förändra världen eller lära ”kreti och pleti” hur saker och ting egentligen är. Nej, det handlar i stället om att formulera sig väl och beskriva världen – världen enligt författaren – klart och djupsinnigt. McGahern utförde detta med bravur! Och trots att det knappast var avsiktligt bidrog förmodligen hans verk till att göra Irland lite öppnare och tolerantare. (Läs mer om McGahern i denna artikel i The Irish Times.)

    Varför skriver jag? Det ska jag försöka förklara.

    Skrivandet är mitt kall; det är ett behov jag inte kan bortse från. Min fantasi är väldigt livlig; den måste få sträcka ut vingarna dagligen, annars blir den liksom sur. Jag har alltid haft behov av att berätta historier, iaktta och ställa frågor. Det är en absurd värld vi lever i och ett sätt att göra den någorlunda begriplig är att skriva skönlitteratur, eller syssla med annan konstnärlig verksamhet. Ibland är det bäst att låta vissa obegripligheter förbli mysterium. Jag ställer frågor, men jag är inte ute efter att leverera svar eller så kallade sanningar. Kärleken till skrivandet hänger dessutom samman med kärleken till läsandet; de är beroende av varandra.

    Jag har inget behov av att skriva navelskådande självbetraktelser. Sådant sysslade jag förstås med i tonåren och slutade tack och lov med det i tidiga tjugoårsåldern. Nej, jag utforskar hellre världen – världen enligt mig – genom att sätta mig in i mina fiktiva karaktärers känsloliv, själsliv och intellekt. Fastän jag sällan skriver om mig själv finns inslag av mitt jag i samtliga karaktärer. Det gäller till och med de personer jag inte alls liknar. De är ju mina skapelser även om de är egensinniga och ständigt överraskar mig när jag skriver om dem.

    För mig är språket och stilen lika viktiga som innehållet då jag komponerar romaner och noveller. Det har jag nämnt i tidigare inlägg. Jag vrider och vänder på varje mening. En utmaning: entusiasm varvas med frustration. Jag vill skriva enkelt, koncist, stämingsfullt. Jag försöker stryka allt onödigt och på så vis nå fram till kärnan. Det sublima och subtila är att föredra framför det uppenbara. Jag räknar med att läsaren drar sina egna slutsatser. Pekpinnar och sensmoraler undviker jag helt.

  • Intuition 

    ”Etude de ciel” av Eugène Boudin (Wikimedia Commons).

    Den här gången ska jag reflektera över intuitionens roll i det skönlitterära skrivandet. Jag gillar att skriva inlägg om den sortens abstrakta ämnen. Numera förknippas ibland ordet intuition med svagsinthet och vidskepelse. Det tycker jag är synd och orättvist. Intuitionen förtjänar att tas på allvar.

    ”We’re always rationally explaining and articulating things. But we’re at our most intelligent in the moment just before we start to explain or articulate. Great art occurs—or doesn’t—in that instant.” (Saunders, George. A Swim in a Pond in the Rain (p. 113). Bloomsbury Publishing. Kindle Edition.)

    Ett sådant träffsäkert och insiktsfullt citat! A Swim in a Pond in the Rain, av författaren George Saunders, är en helt fantastisk bok. Den är så mycket mer än en handbok i novellskrivandets konst. Jag är också övertygad om att vi människor är som smartast precis innan vid börjar formulera eller förklara våra idéer, ingivelser och liknande. Den där stunden då god konst skapas, eller inte skapas. Intressant. Citatet får mig att tänka på intuitionens betydelse.

    När rationalitetshatten trillar av tar intuitionen över. Det avgörande ögonblicket. Omedelbarheten är påtaglig. Ett unikt uttryck föds utan logikens hjälp, fast det inser vi inte förrän efteråt. Hur gick det till? Vad var det egentligen som hände? En religiös person skulle kanske säga att Gud var framme. Själv är jag inte religiös. Däremot tror jag att det finns en själ: människans själva kärna eller, ja, intuition. Mycket skulle kunna sägas om det här ämnet; jag tycker ändå att det räcker för den här gången.

    Intuitionen spelar en viktig roll under själva skrivprocessen, inte minst i början. Den är ju som gjord för fritt skrivande och improvisation. Då dammluckorna är öppna kan tankar och idéer flöda fritt. Värdering och analys får helt enkelt vänta. Experimenten avlöser varandra. Att låta sig svepas med av intuitionen är enligt mig en självklar del av skapandet. På sätt och vis skulle det vara roligt om allt, eller åtminstone det mesta, som producerades under den första fasen var ädelstenar; det skulle å andra sidan bli svårt att skilja dem åt och det skulle dessutom bli för mycket blänk och glitter. Det räcker alldeles utmärkt med ett par ädelstenar.

    Jag tror att intuitionen behövs även när man redigerar. Det krävs fingertoppskänsla, den är ju intuitiv, för att kunna betrakta, bedöma och finslipa en roman eller novell. Understryks den hotfulla stämningen av den skrapande stolen? Borde just denna scen utspelas inne på krogen eller på uteserveringen? Hur skulle en specifik karaktär uttrycka sig: lyssna på musik eller lyssna till musik? Det blir lättare att svara på sådana frågor om man har utvecklad fingertoppskänsla. Men det ena utesluter inte det andra. Logik och rationellt tänkande behövs förstås också under redigeringen.

    Visst är det vettigt att försöka bemästra sitt skrivande genom att lära sig teknik. Men utan intuition, ingen konst!

  • Redigering

    Foto: Jenny Enochsson

    Det går inte att överskatta betydelsen av redigering av romaner och noveller. Genom åren har jag insett hur viktigt det är att undvika överflödiga inslag. Varje enskild detalj har sin särskilda plats i berättelseväven. Man måste kunna motivera varför den har fått tillåtelse att vara där. Överskottet hindrar flödet; det kan jämföras med slam eller vägspärrar. Handlingen måste ju föras framåt. Det är omöjligt att gömma skavanker bakom utbroderande beskrivningar. Människor som påstår att det är lättare att skriva noveller och kortare romaner än tegelstenar tänker nog sällan på det här sakerna. Att skriva kortfattat är verkligen ingen barnlek. Tvärtom.

    Jag ägnar ungefär tjugo procent åt det fria skrivandet och åttio procent åt redigeringen. Först gör jag en skissartad beskrivning av karaktärer, miljö och handling. Dessa växer fram och utvecklas organiskt under skrivandets gång. Ofta ändras de ursprungliga idéerna. För mig är detta en väsentlig och nödvändig del av själva skapandet. Att följa skrivmallar är inte alls min grej. När jag börjar skriva låter jag fantasin färdas dit den vill. Jag har aldrig idétorka eller skrivkramp (ta i trä), fast vissa tankar är förstås intressantare än andra. Efter ett par omskrivningar är det första utkastet redo för redigering; grunden är lagd.

    Här ska jag försöka ge en bild av hur min redigeringsprocess ser ut: en väldigt förenklad bild. Jag går igenom manuset från början till slut, om och om igen. Hur många omgångar blir det? Massor. För mig är språket och stilen lika viktiga som innehållet. Jag stuvar om ord och meningar, ändrar och raderar. Den inre kritikern är framme och synar alla detaljer. Känns huvudkaraktärens suck naturlig eller affekterad? Är den tweedklädda, förbipasserande personen en viktig del av berättelsen eller bara pittoresk dekoration? Är upprepningen av ordet ”samma” effektfull eller störande? Und so weiter … Det känns som om jag karvar fram romanen eller novellen. ”Träbiten” krymper successivt och skulpturen tar form.

    Att behöva utelämna textsnuttar man är nöjd med kan ju kännas lite irriterande även om det är nödvändigt. Därför har jag skapat ett dokument där jag sparar textfragment som blir över efter redigeringsprocesserna. De kan ibland användas i framtida alster.

  • Stämning

    ”Bron i Abramtsevo” (1879) av Ilja Repin (Wikimedia Commons).

    Jag har tidigare nämnt min förkärlek för stämning inom litteratur, konst och musik. Målningen ovan känns minst sagt passande i sammanhanget. Hur skulle du beskriva atmosfären i Repins verk? Jag tycker att den är vacker, vemodig och suggestiv. Möjligen finns där något hotfullt. Jag kommer att tänka på vissa ryska berättelser. Hur som helst handlar denna text om stämning och skrivande, hur jag gör.

    Enligt mig kan stämningen eller atmosfären betraktas som berättelsens melodi, färgskala eller huvudkänsla. Ska romanen eller novellen vara bitterljuv, tragikomisk, syrlig? Jag föredrar det subtila och tvetydiga framför det uppenbara; stämningen bör helst tränga in i medvetandet utan att läsaren ens märker det.

    Var gömmer sig stämningen i mina skönlitterära texter? På olika ställen. Den finns framför allt i detaljerna, sinnesförnimmelserna, förändringarna. Ljusets skiftningar, diset som tätnar, fågelns rop. Ett avlägset hamrande. En oväntad blick eller reaktion. Listan kan göras oändlig …

    I början har jag en vag uppfattning om vilken sorts känsla, ibland rör det sig om fler än en, romanen eller novellen ska präglas av. Jag skriver fritt och ignorerar den inre kritikern. När det är dags för redigeringen sätter jag i gång med ifrågasättandet: nu är den inre kritikern aktiv. Är stämningsinslagen tillräckligt stämningsfulla? Uppnår jag den effekt jag eftersträvar? Och så vidare … Det är bara att ändra och förbättra, ändra och förbättra. Jag vågar påstå att alla som skriver på allvar, eller sysslar med något annat konstnärligt, vet hur viktigt ifrågasättandet är.

    Stämningsskapandet är en process, precis som själva skrivandet. Naturligtvis anpassas stämningen efter dramaturgins uppbyggnad. Den stegras successivt; övergångarna är nästan omärkliga.

    Som du ser har jag börjat posta inlägg om mitt skrivande. Du kan betrakta texterna som reflektioner eller, om du vill, skrivtips. Jag tycker själv att det är intressant och givande att läsa hur andra gör.

  • Impressionistisk stil

    Foto: Jenny Enochsson

    Stilen är lika viktig som innehållet när jag skriver romaner och noveller. Därför ägnar jag jättemycket tid åt redigeringen. Varje ord ska väljas med omsorg; varje detalj ska kännas rätt. Det tar tid. Fascination varvas med frustration. Jag är petig. Varför är detta så viktigt för mig? Jo, sökandet efter det rätta ordet väcker min entusiasm och inlevelseförmåga. En strävan efter att ständigt försöka bli bättre, att inte ge sig.

    Ganska ofta har jag fått höra att min stil är impressionistisk: en beskrivning jag själv tycker känns träffande. Impressionismen förknippas ju främst med bildkonst, men även med musik och litteratur. Strömningen var förstås störst i slutet av artonhundratalet. Ändå används adjektivet impressionistisk fortfarande om vissa samtida alster. Jag försöker inte medvetet följa denna (eller någon annan) riktning. Tydligen faller det sig naturligt. Nedan ska jag förklara varför min stil kan betraktas som impressionistisk.

    Huvudkaraktärens subjektiva intryck och iakttagelser står i fokus. Tid och rum är begränsade. Det handlar om hur just den personen uppfattar en liten del av världen, ett mikrokosmos. Sinnesintryck väcker associationer. Tankar föder tankar. Minnen kan vävas in i själva händelseförloppet trots att handlingen förs framåt. Berättelsen skildras alltså ur huvudkaraktärens perspektiv. Jag talar inte om för läsaren hur den ska tolkas. Sensmoraler och pekpinnar har jag inget till övers för. Slutet är oftast vagt.

    Detaljerna är viktiga eftersom de formar intrycken. Jag väljer ut ett begränsat antal detaljer. Det kan till exempel handla om hur ljuset, skuggorna eller dimman förändrar omgivningen för en kort stund, om hur förändringen påverkar huvudkaraktären. Det omedelbara och det ögonblickliga. Subtila nyanser och skiftningar skapar stämning samtidigt som de samverkar med intrigen. Atmosfären utövar inflytande på berättelsen utan att göra väsen av sig. Jag har alltid haft en förkärlek för stämning inom litteratur, konst och musik.