Detta inlägg handlar alltså om språkdräkten, närmare bestämt om min strävan efter att skräddarsy en sådan åt mina historiska noveller. Som jag tidigare har nämnt är språket och stilen lika viktiga som innehållet då jag skriver (och läser) skönlitterära texter. Jag vill att det ska finnas en sekelskiftsstämning över mina noveller om Uppsala år 1902. Om jag lyckas frambesvärja den stämningen får läsarna avgöra när de – jag hoppas att du blir en av dem – läser den färdiga boken. Det kommer att dröja innan den är färdigskriven …
Att dialogen ska upplevas som autentisk, utan att kännas stereotypisk eller alltför naturtrogen, är viktigt. Fast jag tycker att det gäller hela berättelsen, inte enbart replikerna. Det betyder inte att jag skulle få för mig att förespråka återinförandet av ålderdomlig stavning, exempelvis hvarför, afsked och sjelf. Jag tror över huvud taget inte på att härma de gamla källornas språk. Nej, det handlar snarare om att på olika sätt försöka frambesvärja sekelskiftsatmosfären. Du kan läsa ett äldre inlägg om mitt förhållande till stämning här.
Språkdräkten är en stämningsskapande ingrediens; åtskilliga ingredienser ingår i den speciella brygden. Vissa ord och uttryck bör undvikas. Tänk om man plötsligt skulle stöta på sentida slang eller nyord, till exempel spoilervarning eller preppare, i en berättelse som utspelade sig i det förflutna. Rätt bisarrt, inte sant? Språkliga anakronismer – även sociala, kulturella och andra sorters anakronismer – minskar trovärdigheten.
Själv använder jag sällan de senaste nyorden, inte ens i talspråket. Jag tycker därför att det skulle vara oerhört svårt att skriva en samtidsberättelse som innehåller ungdomlig dialog. Mitt eget språk är varken ålderdomligt eller stolpigt, men en del ord och uttryck som jag använder dagligdags skulle nog uppfattas som mossiga av yngre personer. Kanske också av somliga individer i min egen ålder (jag är född 1976). Så har det faktiskt varit sedan jag var i tidiga tjugoårsåldern. Jag har aldrig upplevt detta som besvärande på något vis.
Känslan för det svenska sekelskiftsspråket blir naturligtvis starkare när man läser böcker, brev, tidningar och annat från den tiden. För mig är skönlitteraturen den viktigaste källan. Min litterära favoritepok: sena artonhundratalet och tidiga nittonhundratalet. Jag har alltså haft nytta av denna förkärlek under mina efterforskningar. (Jo, jag läser även moderna böcker, om någon undrar …) Litteraturbanken är en riktig guldgruva vare sig man gör efterforskningar eller inte! Jag laddar regelbundet ned svenska pärlor – både kända och bortglömda – från deras hemsida. Helt gratis. Om du inte redan har upptäckt Litteraturbankens epubfiler hittar du dem här. Samtliga författare finner man under fliken ”Välj författare”.
Jenny Enochsson 
Intressant om något som skapar en stor del av historisk skönlitteratur bakom kulisserna. Lite som denna skönlitteraturs grammatik, tycker jag du beskriver. För inte tänker man alltid på det när man läser alster från förr eller om förr, men visst skapar språkdräkten en stor del upplevelsen. Jag kom att tänka på Söderberg och ett citat. Om man bortser från innehållet i det och bara ser på språkdräkten så visar citatet hur hans språkdräkt skapar en oerhörd känsla i texten som är hans högst egna, och enbart själva språkdräkten placerar honom i en tid och miljö. Så ja, jag tycker du har rätt i din text. 🙂
“Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika liten sin hustru eller sin älskarinna, eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!”
― Hjalmar Söderberg, Den allvarsamma leken
GillaGillad av 1 person
Tack så mycket! Ja, Söderbergs förmåga att välja rätt språkdräkt är imponerande. Vilken stilist! Man blir så imponerad av Söderberg. Dialogen får han ju också till, som den där Markelrepliken.
GillaGillad av 1 person