Jenny Enochsson

Etikett: Noveller

  • Novellsamlingens utformning

    Dragarbrunnsgatan och Linnégatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Det ser onekligen ut som om Dahlgren har varit ute och fotograferat en solig vårdag, en sådan dag då det är svårt att skilja mellan dis och vägdamm. På det viset skulle man kunna beskriva vädret just nu. Jag gillar verkligen den sortens vårdagar trots att det är lite irriterande när vägdammet hamnar i ögonen och munnen. Ja, ja, nu ska jag koncentrera mig på ämnet: novellsamlingens utformning.

    Novellerna utspelar sig som sagt år 1902 i Uppsala; varje berättelse inleds och är fritt inspirerad av ett citat ur UNT från ett specifikt datum. Alla citat är privatannonser. Novellerna är tidsbegränsade neddykningar i enskilda Uppsalabors liv. Det vardagliga samverkar med det existentiella. Jag vill skriva tragikomiskt, skarpt och koncist; jag hoppas att jag lyckas med det. Nedan kan du läsa mer om boken.

    Förut hade jag tänkt mig att varje enskild novell skulle vara mellan tretusen och fyratusen ord. Sedan slog det mig att det skulle bli enformigt och mekaniskt, både för mig som ska skriva och ni som (förhoppningsvis) ska läsa. Mer variation, alltså. Vad detta innebär ska jag förklara nu.

    Vissa noveller kommer att vara kortare – knappast kortare än ungefär sex boksidor – och andra längre – knappast längre än ungefär trettio boksidor. Givetvis delar jag upp de långa berättelserna i scener. Det gör jag nog med de kortare också. Vi får se … Sådant är svårt att säga i förväg; jag lägger alltid märke till novellernas behov medan jag ägnar mig åt dem. Jag hade ju tänkt mig tolv stycken – en för varje månad. Men med tanke på att vissa blir längre kommer jag kanske att behöva skära ned på antalet. Jag ska undersöka saken … Det är viktigt att berättelserna blir jämnt fördelade över året eftersom jag skriver om 1902.

    Som jag nyss nämnde märker jag hur den enskilda novellen, den har ju sina egenheter och speciella behov, ska behandlas medan jag skriver den. Inte för att det känns som om det är jag som styr över dem. Tvärtom. Det känns snarare som om det är berättelserna och karaktärerna som visar mig hur de ska utformas.

  • Tidsandan

    ”Marsafton” (1900) av Nils Kreuger (Wikimedia Commons).

    Jag är som sagt färdig med efterforskningarna och har börjat att skriva på novellsamlingen. Fast jag har ändå fortsatt och kommer att fortsätta att göra viss bokresearch: se på fotografier och målningar, läsa skönlitteratur och tidningar samt besöka historiska platser. Genom att göra detta hålls min känsla för tidsandan vid liv.

    Först bör jag väl inflika att jag nyligen har övergett tanken på att skriva en dagboksroman om 1902. Jag håller i stället fast vid den tidigare idén: en novellsamling med tolv berättelser som är fritt inspirerade av privatannonser från Upsala Nya Tidning 1902. I inledningsskedet av ett bokprojekt har jag en tendens att testa olika alternativ och ändra mig. Du tror kanske att jag kommer att ändra mig igen. Jag vågar faktiskt slå vad om att jag inte kommer att göra det. Slut på velandet, med andra ord. Hur som helst kom jag fram till att idén om samlingen med tolv månadsberättelser visst fungerar bäst i praktiken. Jag föredrar ju dessutom att skriva noveller. Nog om detta nu.

    Att studera fotografier och målningar från sena artonhundratalet och tidiga nittonhundratalet är spännande. Nils Kreugers konstverk, se ovan, av Stockholm en marskväll är verkligen stämningsfullt. Visst skulle det kunna pryda ett av Hjalmar Söderbergs bokomslag? Jag är också förtjust i Eugène Janssons blå period, den återhållna laddningen man anar i Prins Eugens tavlor och konstnären Gusten Widerbäcks målningar av Uppsala och slättlandskapet. Målningarna med sina levande färger påminner dagens människor om att sekelskiftet inte var en svartvit tid. När det gäller dåtidens fotografer är jag som sagt tacksam för att Alfred Dahlgren, Henri Osti och andra har dokumenterat Uppsala. Digitalt museums bildsamling är en ovärderlig källa. Det finns också en del rörliga bilder, till exempel klippet från Allmänna konst- och industriutställningen 1897 – just detta har färglagts. Fascinerande. Det finns ett litet klipp från Uppsala 1911, så vitt jag vet det äldsta i sitt slag. Här kan man bland annat se spårvagnens framfart. Även detta är fascinerande. Samtidigt är det lite synd att det inte finns ännu äldre Uppsalafilmer.

    Jag besöker rätt ofta historiska miljöer i Uppsala och tänker mig hur dåtidens stadsbor rörde sig där. Tack vare de gamla fotografierna har jag fått en bild av hur staden såg ut, hur den bevarats och förändrats. Jag har också haft stor hjälp av två fotografiska verk av Lars Lambert: 1800-talets Uppsala i Ostis bilder samt Uppsala kring 1900 : staden och människorna i Alfred Dahlgrens bilder. Bägge böckerna innehåller viktig, kulturhistorisk information om dåtidens människor, byggnader och platser. Lamberts kunskap om stadens historia verkar vara outtömlig.

    Min litterära favoritperiod är, och har länge varit, sent artonhundratal och tidigt nittonhundratal; perioden känns därför välbekant. Absoluta favoriter är ju Tjechov, Turgenjev, Söderberg, Bang, Ibsen, Maupassant, Flaubert och några andra; jag läser regelbundet om deras verk och tröttnar aldrig på det. Medan jag ägnar mig åt novellprojektet koncentrerar jag mig framför allt på svenska författare som var aktiva i slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet: Hjalmar Söderberg, August Strindberg, Gustaf af Geijerstam, Oscar Levertin, Ola Hansson, Victoria Benedictsson, Axel Lundegård, Marika Stiernstedt, Henning Berger, Albert Engström, Tor Hedberg, Bo Bergman och andra. Jag har hittat några Uppsalaskildringar, fast inte överdrivet många. Då jag läser dessa författares böcker får jag en inblick i dåtidens mångfacetterade tanke- och känslovärld. Varje enskild författare närmar sig naturligtvis epoken på sitt sätt. Jag tycker att tidsandan och atmosfären framträder som tydligast i skönlitteraturen.

  • Sysslomansgatan – S:t Johannesgatan

    Foto: Jenny Enochsson

    Detta spånarinlägg handlar om gatuhörnet Sysslomansgatan-S:t Johannesgatan.

    Vårvintersolen skiner på husen ovan. Den lyckas få den tråkiga, ändamålsenliga byggnaden till höger att se gyllene ut; fasaden ser nästan aptitlig ut, som om den vore gjord av nougat. Om man fortsätter nedför S:t Johannesgatan kommer man till Järnbron – jag skulle kalla den Uppsalas stiligaste bro – som löper över Fyrisån. I detta gatuhörn finns en del äldre hus. Vissa fanns här år 1902, då mina noveller utspelar sig. KFUM-borgen, med Alfvénsalen, är däremot från 1911. Den ligger närmast Järnbron. Sysslomansgatan-S:t Johannesgatan är ett trevligt hörn även om avgasodören ibland är alltför påtaglig. Platsen genomsyras av ett lugn, ett lugn som är både rofyllt och uppfriskande, samt en unik stämning; detta gäller förresten hela Fjärdingen.

    Sysslomansgatan samt S:t Johannesgatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    På Dahlgrens fotografi ovan är det också soligt. Nog verkar det vara vårvinter här med, men kanske snarare april än mars? Då mörket faller kommer den väggfasta gatlyktan att ersätta dagsljuset. Den kommer bland annat att lysa på M. Dubois bageri och konditori. Jag är som sagt väldigt förtjust i de gamla gatlyktorna med sitt gulaktiga sken. De är så vackra och har sin givna plats även i skönlitteraturen. Tanken på en lyktgubbe som gick omkring och tände gaslyktor är också tilltalande och poetisk. Möjligen skulle karlen ha påpekat att hans yrke inte alls var poetiskt. Möjligen skulle han ha talat om nödvändigheten att bilda lyktgubbarnes fackliga förening. Men nog om det nu …

    Bageripersonalen tar sig en välbehövlig paus. Arbetet i Mathias Dubois välbesökta bagerier är jäktigt. Och svettigt. Den ständiga ugnsvärmen i köket är en plåga, förutom på vintern då den är en välsignelse. Prästens predikan om helvetets eldar verkar kanske inte lika avskräckande om vargavintern.

    Doften av nybakade kringlor letar sig ut på gatan. Den äldre herrn som är på väg hem till våningen på Skolgatan drar in den välbekanta doften. Herr Dubois kringlor är utsökta. Borde han inte passa på att inhandla ett par sådana? De är ju alldeles nybakade. Doktorn och även hustrun hävdar att han måste undvika att äta bakverk. Sedan hans slaganfall förra året har de tjatat och tjatat. Om han inte vore en civiliserad människa skulle han täppa till trutarna på dem. Inga bakverk, inga cigarrer, ingen punsch … Han kan inte direkt påstå att han följer uppmaningarna. De senaste årens prat om fysisk sundhet går honom på nerverna; det får honom att vilja bli dekadent. Hellre syndig än sund! Han fnyser, svär för sig själv och påkallar ofrivilligt bagarpojkarnas uppmärksamhet. Nyfikna slynglar …

    Ända sedan han var i deras ålder har han varit liberal och hyllat friheten. Betyder inte det att han är fri att tillbringa sina sista år som han själv behagar? Betyder inte det att han har rätt att bejaka livet på sitt sätt? Jo, naturligtvis! Alltså talar han om för bagarslynglarna att han vill köpa tre kringlor och att han vill ha dem utburna till gatan. En av pojkarna, han med de livligaste ögonen, skyndar in i bageriet. Mannen ska ge honom en liten slant för besväret samt några visdomsord om frihetens betydelse för mänskligheten.

    Det är roligt att skriva dessa små framspånade händelser, eller blogginfall.

  • Utanför Stadsträdgården

    Foto: Jenny Enochsson

    Dags för en ny bloggkategori: Spånande. Visst har jag ägnat mig åt spånandet tidigare, men här blir det mer uttalat. Jag fokuserar för närvarande på material som är relevant för mitt novellprojekt. Jag skriver ju på novellsamlingen nu och är nästan helt färdig med bokresearchen. Det känns därför inte längre lika aktuellt med renodlade efterforskningsinlägg. Renodlade har de i och för sig aldrig varit. Bloggkategoriernas avgränsningar är ganska godtyckliga: alla mina inlägg handlar ju på ett eller annat sätt om skönlitterärt skrivande.

    På bilden ovan syns bland annat Svandammen och Flustret med sina tinnar och torn. Jag har knappt varit inuti den byggnaden, men jag har gått förbi den tusentals gånger. Bakom Flustret ligger Stadsträdgården. De moderna inslagen – asfalten, elsparkcykeln och annat – kontrasterar mot det historiska. Träden tycks markera gränsen mellan det nya och det gamla. Jo, jag erkänner att jag oftast finner äldre stadsmiljöer fantasifullare, intressantare och mer estetiskt tilltalande. Men visst kan jag även uppskatta vissa moderna miljöer, i alla fall ibland.

    Svandammen och Flustret, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Dahlgrens fotografi av den välbekanta vyn är väldigt stämningsfullt. Vilken tur att Alfred Dahlgren, Henri Osti och andra dåtida fotografer har förevigat sekelskiftets Uppsala! När jag skärskådar träden på bilden tycker jag att det ser ut som om de pryds av små skott. Så det borde vara tidig vår. Grenarna ser lite suddiga ut, som om det vore blåsigt ute. Uppsala är en blåsig stad.

    Den ensamme flanören med händerna på ryggen har just suttit och huttrat på en av bänkarna vid Svandammen och rökt en cigarr. Nu träder han in i Stadsträdgården. Vinden viner. Dammet yr och letar sig in i munnen och näsan. Han betraktar nöjespalatset. Kommer det att gå lika vilt till där även denna säsong? Förmodligen. Studenterna är värst. Som vanligt. Själv föredrar han kaféer där människor beter sig stillsamt vare sig de är nyktra eller onyktra. Han börjar promenera längs Flusterpromenaden. Vissa dagar verkar halva Uppsala röra sig här. Inte i dag. Människorna håller sig väl inomhus.

    Snart ska han bege sig hemåt. Han vill sitta framför kakelugnen och läsa Nietzsches skrifter. Nej, förresten, om han ska vara ärlig har han ingen lust att ens öppna den tyske tänkarens verk. Han längtar i stället efter att i smyg läsa sonens äventyrsromaner om indianer och nybyggare.

    Den här lilla scenen ingår inte i min novellsamling. Jag spånar bara …

  • Fyrisån

    Foto: Jenny Enochsson

    Jag är i stort sett färdig med bokresearchen och ska nu hänge mig åt skrivandet av novellsamlingen. Äntligen! Även om jag verkligen gillar att göra efterforskningar föredrar jag själva skrivandet och skapandet. Jag fortsätter ändå att ägna mig åt research, men inte lika intensivt som tidigare. Till exempel promenerar jag fortfarande omkring i historiska miljöer (det är inget jag vill sluta med). Mina senaste inlägg – inklusive detta – är en sorts fria reflektioner kring dessa. I det här sammanhanget tycker jag att Fyrisån kan räknas som historisk miljö.

    Fotografiet ovan tog jag från Islandsbron den sista januari i år. Här ser man bland annat Islandsfallet – en osedvanligt vild del av Fyrisån. Vissa, särskilt personer från andra städer, förhåller sig svala till Uppsalas kända vattendrag. Själv är jag väldigt förtjust i Fyrisån. Varför? Jo, på grund av dess ständiga pulserande och närvaro i staden. Dessutom gillar jag tanken på att den förenas med ett antal mindre åar och med Mälaren som i sin tur rinner ut i Östersjön; vattendraget är därför en del av havet.

    Fyrisån och Västgötaspången, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    På Dahlgrens fotografi syns alltså Fyrisån och Västgötaspången. Det ser ut att vara tidig vår; träden är ännu kala, solen skiner och vattenflödet är ganska högt. Sekelskiftesmänniskor och sekelskiftesdjur rör sig längs Östra Ågatan och vattnet. Vägdammet yr kring vagnshjul och smattrande hovar.

    Jag tänker mig att mannen, som befinner några meter från vagnen, kliver upp på Västgötaspången, stannar till, ser ut över ån. Vattnets slingrande mönster gör honom yr. Han har just besökt en närliggande och synnerligen ökänd krog. Trots att det fortfarande är ljust ute! Berusningen avtar och ersätts med skam då han tänker på hustrun och barnen hemma i lägenheten på Trädgårdsgatan. Mannen börjar gå igen och fortsätter uppför Slottsgränd. Vad som helst kan hända … Denna lilla episod ingår inte i någon planerad novell. Jag spånar bara …

    Foto: Jenny Enochsson

    Den tredje bilden är från nyårsafton 2021; här kan man också se Västgötaspången, fast från längre avstånd. Gatlyktorna lyser mitt på dagen och speglas i vattnet som är lugnare än vanligt. Staden förändras, i alla fall delvis. Fyrisån är också föränderlig, men ändå densamma.

  • Universitetshuset

    Foto: Jenny Enochsson

    När man skriver skönlitteratur som utspelar sig förr i världen måste man naturligtvis ha en känsla för tidsandan. Det får jag bland annat genom att läsa dagstidningar och skönlitteratur, titta på fotografier och målningar från sekelskiftet. Dessutom traskar jag omkring i historiska stadsmiljöer och insuper atmosfären. Ibland går jag in i Universitetshuset (fastän jag inte är student längre), ser mig omkring och drar in den underbara doften av sten.

    På bilden ovan syns intressanta detaljer. Själv lägger jag framför allt märke till lamporna. Några av mina novellfigurer har beundrat denna mäktiga interiör. Jag har inte för avsikt att skriva om studentlivet; det finns redan tillräckligt många sådana Uppsalaskildringar. Givetvis kommer en och annan student att skymta förbi i mina berättelser. Vissa av mina huvudkaraktärer är akademiskt utbildade medan andra aldrig har satt sin fot i universitetet. I mitt litterära persongalleri finns människor med olika bakgrund.

    Universitetshuset samt Universitetsparken, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Universitetshuset stod klart 1887 och var alltså relativt nybyggt när Alfred Dahlgren fotograferade det. I dag ser det ungefär likadant ut här. Parkträden är större. I och för sig har väl de flesta träd bytts ut. Den trearmade gatlyktan framför trappan finns kvar. Jag har en förkärlek för gamla gatlyktor!

    Jag vet inte om någon av mina berättelser kommer att utspela sig inuti denna byggnad. Platsen är annars intressant och fantasieggande. Man skulle till exempel kunna tänka sig en ”obehörig” smyga uppför trapporna. En ung arbetare som har upptäckt arbetarbiblioteket och längtar efter högre utbildning. För honom känns universitetets värld ouppnåelig även om en attitydförändring är på gång. Det skulle också kunna handla om en ung kvinna som endast får in en halv fot i den akademiska världen fastän hon rör sig bland män som kallar sig frisinnade.

    Foto: Jenny Enochsson

    Fotot ovan föreställer en av de tre glaskupolerna där blå januarihimmel anas. Både dagens och sekelskiftets människor har lyft blicken och förundrats över kupolerna. Jag också, trots att jag inte är mycket för pompa och ståt. Det är svårt att inte bli imponerad av Universitetshusets interiör och stämning.

  • Fler vyer

    Kungsängsgatan och Bangårdgatan, 8 januari 2022, fotograferat av mig.
    Kungsängsgatan samt Bangårdsgatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Jag tyckte att det var så intressant att se hur stadsmiljön har förändrats eller bevarats och därför bestämde jag mig för att posta tre nya jämförelser. Precis som förra gången har jag utgått från Alfred Dahlgrens fotografier från 1901 och 1902: hans dokumentation av Uppsala.

    På de två första bilderna syns alltså delar av Kungsängsgatan och Bangårdsgatan. Det ser ut att ha varit grådaskigt töväder även när Dahlgren fotograferade denna vy. I dag är det väl framför allt avgaser och grus som förvandlar nysnö till smutssnö. För hundratjugo år sedan var det antagligen fjolårsdamm och hästspillning. Vid sekelskiftet gjordes försök att hålla gatorna – åtminstone vissa av dem – rena, men det måste ha varit svårt med tanke på att det inte fanns några bensindrivna servicefordon. Uppsala centralstation, från 1866, i slutet av gatan. En ganska trevlig byggnad som numera inrymmer restauranger. Uppsalas anskrämliga (ursäkta mig) resecentrum döljs tack och lov av ett annat hus.

    Vaksalagatan, Dragarbrunnsgatan, 8 januari 2022, fotograferat av mig.
    Vaksalagatan och Dragarbrunnsgatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Om det inte vore för gatuskyltarna och Rådhusets pampiga fasad skulle jag inte känna igen mig. Den moderna bebyggelsen ovan lämnar en del att önska vad gäller mysighet och estetik. Jag koncentrerar mig hellre på Dahlgrens bild. På Vaksalagatan kan mina novellkaraktärer till exempel beställa nya klädesplagg, köpa fickur eller cigarrer. Mannen under gatuskylten eller kvinnan med korgen skulle kunna figurera i varsin, eller samma, berättelse.

    Dahlgrens bilder är så fascinerande och känns onekligen realistiska. Människor ur olika samhällsklasser rör sig i staden; vissa har bråttom och skyndar sig att utföra sina ärenden medan andra flanerar i godan ro, iakttar omgivningen eller ägnar sig åt introspektion. Kanske börjar någon att hosta och pressa en rödfläckig näsduk mot munnen. De andra vänder sig bort, håller avstånd och hoppas att de inte kommer i kontakt med tuberkulosbakterierna. Nu för tiden är det i stället coronan som utlöser den reaktionen. Varje tid har sin farsot …

    Drottninggatan, Fyristorg, 8 januari 2022, fotograferat av mig.
    Drottninggatan och Fyristorg, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Vyn över Drottninggatan och Fyristorg är lätt att känna igen. Genom åren har den både förändrats och bevarats. Den trista affärslokalen vid Västra Ågatans hörn har ersatt det gamla huset där bland annat en delikatesshandel låg. Nybron löper över Fyrisåns bruna vatten och förenar Drottninggatan. De flesta Uppsalabor, också stadens hästar och hundar, har traskat över denna bro åtskilliga gånger. Även en och annan utter.

  • Vyer

    Uppsala domkyrka och Gamla torget, 31 december 2021, fotograferat av mig.
    Uppsala domkyrka från Gamla torget 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Numera när jag går omkring i hemstaden Uppsala och gör bokresearch inför novellsamlingen tänker jag ofta på Alfred Dahlgrens fotografier från 1901 och 1902. Det slog mig att det skulle vara spännande att jämföra utvalda vyer och se hur stadsmiljön har förändrats eller bevarats. Då jag gjorde detta kändes det som om tidsgränserna vävdes samman. Den här sortens jämförelse ger perspektiv och bidrar till en fördjupad förståelse som är värdefull. Jag vill inflika att mina bilder inte är tagna från exakt samma vinklar eller avstånd som de äldre. Till skillnad från Dahlgren är jag ingen fotograf. Jag är petnoga när jag skriver noveller, men inte när jag fotograferar …

    De två bilderna ovan visar hur en kulturhistorisk miljö har bevarats och vårdats. Tänk vad trist det skulle ha varit om de fantastiska byggnaderna hade rivits. Förändringarna har varit försiktiga. Domkyrkans mer avskalade dräkt är, enligt mig, vackrare än den från sekelskiftet. Vilken tur att dimman infann sig och förstärkte kyrkans gotiska stil.

    Svandammen och Munkgatan 31 december 2021, fotograferat av mig.
    Svandammen samt Munkgatan 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    En av mina berättelser utspelar sig nära Svandammen: i Stadsträdgården och på Flusterpromenaden. Denna vy är fortfarande tilltalande med ett dimhöljt Uppsala slott, snirkliga trädgestalter och Konditori Fågelsången. Numera befolkas Svandammen framför allt av gräsänder och dessvärre även av råttor; dammen är täckt med is nu så gnagarna har väl hittat annat vinterkvarter. Tyvärr finns inga svanar kvar. Den sista – Alexander hette han – avled 2013. Visst är det sorgligt. På Dahlgrens bild syns inte heller några ståtliga fåglar. Jag skulle tro att de befinner sig i närheten. Inga linslöss.

    S:t Persgatan och Svartbäcksgatan 31 december 2021, fotograferat av mig.
    S:t Persgatan samt Svartbäcksgatan 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    De två sista fotografierna är väldigt olika. Kring sekelskiftet fanns här skoaffär, speceriaffär och raksalong. De fina, gamla husen har fått ge vika för opersonliga, ändamålsenliga affärsbyggnader. Ibland får man nog av det ändamålsenliga … Prosaiskt. Den underbara gatlyktan är också borta. Jag gillar däremot Centralbadet; det byggdes för ganska länge sedan och har genomgått en del förändringar genom åren. Hur som helst har de flesta av mina novellkaraktärer rört sig i denna stadsmiljö.

    God fortsättning!

  • Dåtidens Uppsalabor

    Kafébesök, Uppsala 1902, fotograferat av Fredrik August Schagerström (Digitalt museum).

    Detta inlägg handlar om dåtidens Uppsalabor och min bokresearch. Personerna på bilderna kan förstås vara tillfälliga besökare i staden, men låt oss utgå från att de bor här. I Digitalt museum finns ibland namnuppgifter och emellanåt även annan information. Det finns inga sådana uppgifter om människorna som jag ska reflektera över i denna text.

    Bilden ovan är oerhört intressant och sällsynt! Eftersom den väcker så många tankar och frågor hör den till en av mina favoriter. En scen från 1902. De tre kafébesökarna står i fokus. Kläder, föremål och interiör skapar också stämning och nyansrikedom.

    Jag vet inte vilket kafé sällskapet besöker. Güntherska? Det tycks vara ett avslappnat ställe. De tre människornas relation? Kanske mannen med det fryntliga ansiktet och den otrendiga jättemustaschen – mustaschen à la mode var diskretare 1902 – är den unga kvinnans far. Den glasögonprydde med ring på ringfingret är möjligen hennes make. Han kan också vara en bekant, släkting eller liknande? Är sällskapet i själva verket större? Fotograf Schagerström har kanske valt att endast fotografera dessa tre personer. Den unga kvinnans uppsyn skulle kunna tolkas på olika sätt: dåsig men nöjd eller spefull och vaksam. Hon ger intryck av att vara en komplex människa. Fast jag kan ha fel … Den glasögonprydde verkar vara en spätt. Utstrålar han inte viss spleen och dekadens? Eller är det jag som förknippar honom med karaktärer ur Hjalmar Söderbergs romaner? I snart tjugofem år har jag beundrat Hjalles förmåga att skapa oförglömliga karaktärer och oförglömlig skönlitteratur. Jag skulle kunna reflektera över fotot hur länge som helst; jag tycker att det får räcka för den här gången. Dags för nästa …

    Västra Ågatan och Nybron, Uppsala, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    En tidstypisk gatuvy. Så levande att den nästan framstår som rörlig. Jag kan även tänka mig vyn som en impressionistisk tavla. Olika samhällsgrupper finns representerade. Fina herrar i höga hattar. Möjligtvis välbärgade köpmän eller inflytelserika akademiker. De båda vännerna – de tycks i varje fall vara vänner – har uppenbarligen inte bråttom denna dag. Pojken bakom herrarna är antagligen springschas: en av stadens alla barnarbetare. Här finns också damer på språng, studenter i vita mössor och andra individer.

    Vem vet, kanske någon eller några av dessa Uppsalabor dyker upp i mina noveller …

  • Dagstidning

    Riddartorget, Uppsala, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    På fotot ovan syns Oxenstiernska huset och Skyttenanum. Om man tittar efter noga upptäcker man Uppsala Nya Tidnings logo på husfasaden. Vilken tur att det finns så många Uppsalabilder av de skickliga fotograferna Alfred Dahlgren och Henri Osti i Digitalt museums söktjänst.

    Då jag studerade etnologi – jag har en magisterexamen i ämnet – var det särskilt intressant att undersöka gamla källor och hitta detaljer som avslöjade något om dåtidens människor och kultur(er). Det var kul, men det är ännu roligare att göra skönlitterär research.

    Inför skrivandet av min novellsamling, som utspelar sig 1902 i Uppsala, läser jag mängder med relevanta böcker och artiklar. Dessutom ser jag på fotografier och målningar, besöker museer och äldre stadsmiljöer. Men gamla dagstidningar är ändå det viktigaste researchmaterialet; de finns bland annat i Kungliga bibliotekets tidningsarkiv på nätet. Att läsa Upsala Nya Tidning från 1902 är oerhört spännande, mycket mer spännande än jag hade trott. Det ger en ovärderlig inblick i dåtidens liv och olika tankesätt. Man kommer verkligen tiden nära.

    Jag kommer att låta mina noveller vara fritt inspirerade av specifika texter ur dagstidningen; det rör sig om allt från artiklar till reklamannonser. Det känns som en intressant idé att placera novellerna i ett konkret sammanhang och samtidigt låta fantasin flöda fritt. Upsala Nya Tidning från 1902 är alltså oumbärlig för detta projekt.

    Min bild av sekelskiftets Uppsala blir alltmer levande.