Dags för en ny bloggkategori: Spånande. Visst har jag ägnat mig åt spånandet tidigare, men här blir det mer uttalat. Jag fokuserar för närvarande på material som är relevant för mitt historiska novellprojekt. Jag skriver ju på novellsamlingen nu och är nästan helt färdig med bokresearchen. Det känns därför inte längre lika aktuellt med renodlade efterforskningsinlägg. Renodlade har de i och för sig aldrig varit. Bloggkategoriernas avgränsningar är ganska godtyckliga: alla mina inlägg handlar ju på ett eller annat sätt om skönlitterärt skrivande.
På bilden ovan syns bland annat Svandammen och Flustret med sina tinnar och torn. Jag har knappt varit inuti den byggnaden, men jag har gått förbi den tusentals gånger. Bakom Flustret ligger Stadsträdgården. De moderna inslagen – asfalten, elsparkcykeln och annat – kontrasterar mot det historiska. Träden tycks markera gränsen mellan det nya och det gamla. Jo, jag erkänner att jag oftast finner äldre stadsmiljöer fantasifullare, intressantare och mer estetiskt tilltalande. Men visst kan jag även uppskatta vissa moderna miljöer, i alla fall ibland. Hur som helst hör inte spretiga Flurran till mina favoriter i Uppsala. Ändå anser jag att byggnaden hör hemma bakom Svandammen. Om den revs skulle jag definitivt sakna den. Jag har många favorithus i denna stad och är särskilt förtjust i jugendstilen.
Dahlgrens fotografi av den välbekanta vyn är väldigt stämningsfullt. Vilken tur att Alfred Dahlgren, Henri Osti och andra dåtida fotografer har förevigat sekelskiftets Uppsala! När jag skärskådar träden på bilden tycker jag att det ser ut som om de pryds av små skott. Så det borde vara tidig vår. Grenarna ser lite suddiga ut, som om det vore blåsigt ute. Uppsala är en blåsig stad.
Den ensamme flanören med händerna på ryggen har just suttit och huttrat på en av bänkarna vid Svandammen och rökt en cigarr. Nu träder han in i Stadsträdgården. Vinden viner. Dammet yr och letar sig in i munnen och näsan. Han betraktar nöjespalatset. Kommer det att gå lika vilt till där även denna säsong? Förmodligen. Studenterna är värst. Som vanligt. Själv föredrar han kaféer där människor beter sig stillsamt vare sig de är nyktra eller onyktra. Han börjar promenera längs Flusterpromenaden. Vissa dagar verkar halva Uppsala röra sig här. Inte i dag. Människorna håller sig väl inomhus.
Snart ska han bege sig hemåt. Han vill sitta framför kakelugnen och läsa Nietzsches skrifter. Nej, förresten, om han ska vara ärlig har han ingen lust att ens öppna den tyske tänkarens verk. Han längtar i stället efter att i smyg läsa sonens äventyrsromaner om indianer och nybyggare.
Den här lilla scenen ingår inte i min novellsamling. Jag spånar bara …
Jenny Enochsson 