Jenny Enochsson

Etikett: Uppsala

  • Mitt nya bokprojekt

    Gamla Uppsala, Tunåsen, 1903, fotograferat av August Fredrik Schagerström (Digitalt museum).

    Detta inlägg handlar om mitt kommande bokprojekt. Schagerströms fotografi är som synes från 1903, samma år som min nya berättelse ska utspela sig. Vad jag vet kommer inte den romanen att innehålla några scener från Gamla Uppsala och Tunåsen även om det är en intressant plats som förtjänar uppmärksamhet.

    Ännu är det oklart om mitt manus Skuggspelsfigurer blir antaget eller inte. Chansen att bli utgiven av ett traditionellt förlag är naturligtvis liten, fast man hoppas ändå. Jag väntar fortfarande på svar från några bokförlag. De svar jag hittills har fått har varit refuseringar. Entusiasmen jag känner inför det nya projektet mildrar besvikelsen över refuseringarna. Om samtliga tackar nej – jag har skickat manuset till sex förlag – ger jag ut boken själv via Publit. Dessutom siktar jag in mig på att få nästa roman utgiven! Jag är envis.

    Nyss kom jag fram till att det måste bli en roman för vuxna. Jag har alltså övergivit tankarna på att skriva en bok för yngre personer. Efter att ha studerat samtida barn- och ungdomsböcker inser jag att det inte vore någon god idé för mig. Alla böcker jag gick igenom har oerhört högt tempo och spänningsmomenten haglar tätt. För mig skulle det kännas krystat att skriva på det viset. Jag tycker att det ofta råder en naturligare balans mellan spänning och eftertanke i äldre barn- och ungdomslitteratur. Hur som helst kan jag använda de flesta nykläckta idéer efter viss anpassning trots att jag ska skriva för vuxna.

    Jag hade tänkt fortsätta skildra Sofias och de andra karaktärernas liv. Men jag känner att det färska bokprojektet behöver ett annat persongalleri. Om något förlag skulle vilja ge ut Skuggspelsfigurer och anse att jag i stället borde satsa på en serie om Sofia så gör jag det. Jag skulle nog kunna behålla handlingen jag har börjat skissa på efter en del ändringar. Eftersom den nya romanen och sannolikt också framtida berättelser ska utspela sig i sekelskiftets Uppsala är det väl fortfarande tal om en bokserie.

    De flesta scener ska äga rum i det så kallade Bondslottet på Kyrkogårdsgatan, i närheten av Carolinaparken. Jag är så fascinerad av det vackra, spöklika flerbostadshuset som sorgligt nog revs på 1930-talet. Lite fakta har jag lyckats luska fram om stället, men inte mycket. Jag mejlade Upplandsmuseet och frågade om de kunde tipsa om litteratur om Bondslottets historia; de svarade att museet saknar uppgifter om byggnaden och därför inte kunde ge några tips. På innergården har jag ”hittat” ett gårdshus i samma stil. Jag tror att det byggdes samtidigt som huvudbyggnaden. Det står 1870 på vindflöjeln. Jag gillar den sortens detektivarbete. Det är på sätt och vis en fördel att Bondslottets historia är höljt i dunkel. Varför? Jo, då har jag tillåtelse att fabulera rätt fritt.

    Nästa roman ska vara realistisk, men ha övernaturliga och kusliga inslag. Fast den kommer inte att vara fantasy eller skräck. Det ska bli roligt att få ta ut svängarna ännu mer än i Skuggspelsfigurer som är realistisk och bara milt sagoaktig. Skuggspelet kommer att ha en viktig roll även i den nya berättelsen. Det känns spännande att sätta i gång med detta projekt.

  • Planerad bokserie

    Svartbäcksgatan, 1901, fotograferat av Carl Liljefors (Digitalt museum).

    Jag inleder dagens inlägg med det här oerhört intressanta och levande fotografiet från Svartbäcksgatan i Uppsala. Carl Liljefors, Bruno Liljefors bror, är fotografen. Det visar Josefina Liljefors och Lina Widerbäck inbegripna i ett samtal och Artur Rydin som tycks försjunken i egna tankar. I bakgrunden syns flyttningen av Eddaspången. Lägg märke till pojken bakom damerna. Han inser att han råkar komma med på fotografiet och tittar lite avvaktande på fotografen. Det ser ut som om pojken har en handduk under armen; jag gissar därför på att han kommer direkt från Kallbadhuset, även kallat Lusasken, i Svartbäcken. Sommarmolnet på höger sida får konkurrens av fabriksskorstenens rökmoln.

    Och nu till dagens ämne: Planerad bokserie. Jag planerar att skriva ett antal romaner som utspelar sig i sekelskiftets Uppsala. Hur många då? Det får framtiden utvisa. Omarbetningen av den första delen Skuggspelsfigurer – den förra versionen hette Skuggporträtt – börjar bli klar. Exakt när den är färdig kan jag inte säga. Det borde inte dröja länge. Jag har idéer om vad den andra romanen ska handla om. Huvudkaraktären i Skuggspelsfigurer kommer att vara huvudkaraktär även i kommande böcker. Vissa andra personer återkommer också medan andra tillkommer.

    Förut tänkte jag skriva om mitt fiktiva Tuvåker. Det ska jag alltså inte göra. Jag känner visserligen för att varva stadsmiljöerna med mer naturnära omgivningar, men inget hindrar ju mina karaktärer från att bege sig ut i skog och mark ibland. Det finns förresten några inslag från naturområden och liknande även i Skuggspelsfigurer. Jag tycker att det är spännande att skriva om både stad och natur.

    Nu för tiden verkar det vara så viktigt att profilera sig som författare. Mitt ”gebit” är alltså Uppsala kring sekelskiftet. Främst för att jag vill det, men också för att det är en fördel att specialisera sig.

    God jul och gott nytt år och tack till alla som besöker den här bloggen!

  • Ny deadline

    Kyrkogårdsgatan och Kyrkogårdsallén från Carolinaparken, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Detta lilla inlägg handlar om slutredigering och min ändrade deadline – den trettionde april. Jag inleder dock med en klassisk Uppsalavy. På Dahlgrens underbara fotografi syns alltså Kyrkogårdsgatan och Kyrkogårdsallén. Väldigt vackert och fantasieggande! Jag tycker att det ser ut att vara tidig vår eftersom solen verkar pigg och lite snö ligger kvar. Den första byggnaden är det så kallade Bondslottet och den andra blindskolan. En scen i min kommande roman Skuggporträtt utspelar sig på Kyrkogårdsgatan och i allén, fast i början av december då snön ligger djup.

    Foto: Jenny Enochsson

    Här är det också tidig vår, livligt solsken och lite kvarliggande snö. Fortfarande fint år 2024, men jag föredrar ändå sekelskiftsversionen. En nykter funkislänga har ersatt det fantasifulla Bondslottet. Det är synd att bilarna inte kan parkeras någon annanstans. Samtidigt vore det ännu värre om ett parkeringshus byggdes i Fjärdingen …

    Nu till dagens ämne. Jag trodde först att jag skulle bli klar med Skuggporträtt i februari och sedan i mars. Jag har känt piskan i nacken – det är givetvis jag själv som ”håller i piskan” – och därför ändrar jag nu deadline till trettionde april.

    Jag har ägnat mig åt intensiv slutredigering och jag ägnar mig fortfarande åt detta. När det gäller mitt skönlitterära skrivande är jag väldigt petig och flitig. Jag strävar efter att skriva så bra som möjligt. Sedan får andra uttala sig om resultatet. Även om jag är mycket självkritisk kan jag emellanåt känna mig hyfsat nöjd. Jag har en tendens att pendla mellan stortvivel och lillhybris. (Det finns personlighetstyper som i stället pendlar mellan lilltvivel och storhybris.) Jag känner helt klart att Skuggportätt är bättre än allt annat jag tidigare har skrivit. Det återstår att se om andra uppskattar romanen.

    Boken är i stort sett färdig; det är möjligt att manuset blir färdigskrivet före den trettionde april. Nu handlar det endast om pyttesmå, pyttesmå detaljer. Inte sällan ändrar jag och ändrar tillbaka. En del av redigeringsarbetet innebär ju att testa olika versioner. Jag skalar av mer än förut. Inget överflödigt får finnas kvar. På det viset har jag nog alltid resonerat, men jag blir visst kräsnare och kräsnare. Varje enskild detalj ska kännas rätt och samtidigt måste helheten stämma överens.

    Med största sannolikhet är manuset färdigskrivet när jag postar nästa blogginlägg. Då blir det dags att komponera ett följebrev som är så pass intresseväckande att förlagen går med på att öppna den bifogade manusfilen.

  • Nästa bokprojekt

    ”Vintermånsken” (1895) av Gustaf Fjæstad (Wikimedia Commons).

    Jag planerar att bli färdig med min roman Skuggporträtt senast i mars; det borde jag förhoppningsvis bli. Givetvis koncentrerar jag mig helt och fullt på slutredigeringen just nu. Jag har ändå börjat fundera lite på nästa bokprojekt även om jag inte tänker ta tag i det förrän Skuggporträtt ska sändas till förlagen.

    I ett tidigare inlägg berättade jag att jag tänkte mig en romantrilogi där karaktärerna ur Skuggporträtt skulle figurera. Men nu känner jag att det räcker så gott med en bok om dessa personer. Jag är inte alls trött på dem, tvärtom; jag tycker däremot att deras historia är berättad och avslutad. Hädanefter får de karaktärerna klara sig själva. Fast det är möjligt att de skymtar förbi som bipersoner i framtida berättelser.

    Hur ser nästa projekt ut? Jo, jag ska skriva en bok med sammanlänkade noveller – denna skönlitterära form är ju nära besläktad med romanformen. Viktigt är att varje berättelse ska baseras på ett fotografi av Alfred Dahlgren. Jag tänker mig att de utvalda fotografierna – de är tack och lov fria från upphovsrättsliga restriktioner – ska inleda novellerna i boken. Både bilder och texter. Tid: 1901 och 1902. Plats: Uppsala. Röd tråd ska finnas, men eftersom det rör sig om enskilda berättelser är boken inte uppbyggd som en roman. Berättarstilen är impressionistisk. Så klart.

    Att skriva Skuggporträtt har varit mycket givande. Det var nära att det blev en novellsamling eller en bok med sammanhängande noveller. I slutändan blev det en roman, vilket passade bäst i det fallet. Nu när den snart är färdigskriven längtar jag dock efter novellens korta format. Jag vill fortsätta skriva om Uppsala kring sekelskiftet och använda mig av Dahlgrens bilder. Denna gång blir hans fotografiers närvaro ännu påtagligare än förut. De är så fantasieggande; jag börjar alltid tänka ut historier då jag betraktar dem.

    Intressant låter det onekligen. Fast jag tänker som sagt inte sätta i gång med nästa bokprojekt riktigt ännu. Jag återkommer senare med en mer detaljerad beskrivning av det. Men de flesta inlägg framöver kommer att handla om romanen Skuggporträtt.

  • Skolgatan och Sysslomansgatan

    Skolgatan och Sysslomansgatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Jag är som sagt snart färdig med mitt romanmanus och håller på med den sista redigeringen. Därför får detta inlägg, i likhet med det förra, bli helt kort. Även denna gång presenteras en Uppsalavy. Här har Dahlgren förflyttat sig lite längre ned på Skolgatan. Ett levande fotografi. Stämningen är intressant och fantasieggande. En kvinna ska posta ett brev i brevlådan; hon skulle faktiskt kunna vara min huvudkaraktär. Den gänglige mannen kollar in Dahlgren med kamerautrustning; mannen anar knappast att människor kommer att titta på honom 2023. Längst ned i det vackra nyrenässanshuset ligger filialen till Alma Högstedts pappershandel – huvudbutiken finns på Drottninggatan. Mina romanfigurer gör ofta inköp i hennes affärer. Jag har tidigare nämnt min förkärlek för gamla gatlyktor och en sådan finns givetvis med här.

    Foto: Jenny Enochsson

    Jaha, här är det 21 december anno 2023. Det är verkligen tur att nyrenässanshuset har fått stå kvar (ta i trä!). Bortsett från denna byggnad och träden i mitten finner jag inte den moderna vyn särskilt tilltalande. Den bruna snömodden gör inte saken bättre, men den är ju inte ett permanent inslag. Gatubelysningen i dag är förstås effektivare än 1902, men …

    Nu ska jag fortsätta med redigeringen.

    God jul och gott nytt år!

  • S:t Larsgatan och Skolgatan

    S:t Larsgatan från Skolgatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Detta blir bara ett kort inlägg som främst går ut på att visa en berömd Uppsalavy. Alfred Dahlgren har ju tagit så många vackra fotografier av Uppsala kring sekelskiftet; fotografiet ovan är en mina Dahlgrenfavoriter. Varför? Jo, på grund av den suggestiva stämningen. Det är en sådan närhet i bilden. Jag känner nästan den bitande kylan och lukten från skorstenarnas rök; jag tänker mig kyrkklockornas klämtande. Här rör sig ofta karaktärerna i min kommande roman Skuggporträtt. Några av dem bor alldeles i närheten.

    Foto: Jenny Enochsson

    Samma korsning, S:t Larsgatan och Skolgatan, fast år 2023. Vinter här med. Tja, det blir lite av ett antiklimax att titta på denna bild efter att ha beundrat den förra. Till skillnad från Dahlgren är jag ingen fotograf, men jag vågar påstå att det inte är därför som den samtida vyn ger ett prosaiskt intryck. Jag tror att det snarare handlar om den förändrade bebyggelsen. Vägskyltarna och vägspärrarna – jag vet inte om de kallas spärrar – behövs förstås, men estetiskt tilltalande är de ju inte.

    Nej, jag föredrar verkligen att skriva om och levandegöra ett svunnet Uppsala.

    Jag planerar att vara färdig med Skuggporträtt denna vinter. Som sagt ska det bli en trilogi. Stilen är impressionistisk. Min litterära förebild är Herman Bang. Jag förstår danska bättre nu tack vare all läsning av Bangs verk på originalspråk.

  • Just nu

    Foto: Jenny Enochsson

    Som du kanske har märkt är jag förtjust i att fotografera den här platsen, alltså Flusterpromenaden och däromkring. Ett par scener ur min roman om Uppsala 1902 äger rum just här. Miljön är tack och lov välbevarad.

    Det är full fart på Islandsfallet nu:

    Foto: Jenny Enochsson

    Liknelsen mellan vattenflödet och skrivarflödet är alltför uppenbar så den undviker jag helst. Är det något jag har svårt för så är det klichéer, även talesätt och floskler. Men mitt skrivarflöde är hur som helst också påtagligt just nu.

    Det här inlägget ska inte bli särskilt långt; jag vill ju fortsätta med romanskrivandet. Bara några ord om perspektiv samt litteratur.

    Jag tycker att det är viktigt att testa vad som passar bäst: första eller tredje person. Man får känna sig fram. Jag har undersökt noga vad som passar just den här romanen. Dagboksformen och första person började jag uppleva som begränsande efter ett tag. Det blev lite irriterande med huvudkaraktärens ständiga jag och brist på distans. Jag tycker att tredje person erbjuder mer frihet och tillför en smula mystik. Så hädanefter är det alltså tredje person, detta brukar jag välja, som gäller! Och nu har jag inte tid att ändra igen.

    Någon gång borde jag skriva ett inlägg om guldgruvan av relevant litteratur. Jag har läst och fortsätter läsa massvis med böcker – klassisk skönlitteratur, facklitteratur, biografier, brev, dagböcker, med mera – som ger inblick i tiden kring sekelskiftet. Jag har börjat göra listor över de verk jag har läst och ska läsa; det är nödvändigt att katalogisera i det här fallet och jag råkar ju också vara ordningsmänniska. Däremot tror jag inte på romanskrivarmallar.

  • Detaljfrågor

    Uppsala hamn och ångfartyget Nya Upsala, 1890, fotograferat av Henri Osti (Digitalt museum).

    Jag har varit inne i den tidiga skrivfasen i några månader nu. Bokresearchen är ju i stort sett avslutad; jag fortsätter ändå läsa relevant litteratur, besöka historiska platser och sådant. Men även under skrivprocessen uppstår ibland detaljerade frågor om sekelskiftets Uppsala. Oftast finner jag tillfredställande svar i böcker eller arkiv, men inte alltid. Vad har jag gjort de gånger jag inte hittat rätt information? Jo, då har jag mejlat museer och liknande och fått hjälp av experter.

    De flesta som skriver om dåtidens Uppsala har nog besökt och kontaktat Upplandsmuseet; det har jag förstås också gjort. Jag har bland annat haft frågor om vilka socialgrupper som bodde på Övre – nu höll jag faktiskt på att skriva Öfre (!) – Slottsgatan 1902. Jag har fått utförliga svar av sakkunnig personal. Sist fick jag till och med en PDF med både information och fotografier.

    På Fyriskällan, lokalhistoriskt centrum, kan man hitta intressanta böcker, småskrifter, fotografier och kartor. Jag har mejlat Fyriskällan då jag haft specifika frågor om Flusterpromenaden och badställen vid Fyrisån. Personalens svar har varit klargörande och innehållit den sortens detaljer som är så värdefulla att känna till när man skriver skönlitteratur.

    I likhet med Upplandsmuseet och Fyriskällan är Gamla Upsala Hembygdsförening en guldgruva för allmänheten, inte minst för oss som vill levandegöra en svunnen tid. Min senaste novell utspelar sig i, eller egentligen strax utanför, Gamla Uppsala; materialet om denna plats vid sekelskiftet är betydligt mer begränsat än det som handlar om de centrala delarna av Uppsala. Trots detta fick jag värdefulla upplysningar av en person som sitter i styrelsen för Gamla Upsala Hembygdsförening. Upplysningarna har stor betydelse för utvecklingen av min senaste berättelse: de har öppnat dörrar.

    Nästan dagligen besöker jag SMHI: s hemsida och studerar den aktuella prognosen. Det har jag gjort i säkert tjugo år nu. Att SMHI har uppgifter om historiskt väder, som allmänheten kan ta del av, var jag däremot ovetande om fram till förra veckan! En av institutets anställda berättade detta när jag skrev och frågade om temperaturen 1902; jag hade läst i UNT från det året att våren och sommaren varit ovanligt kalla. Tack vare SMHI: s nedladdningsbara data kan jag nu ta reda på hur den dagliga temperaturen såg ut 1902, klockan sju på morgon, ett på dagen och åtta på kvällen.

    Allt detta är till stor hjälp. Eftersom dessa personer förfogar över unik sakkunskap har de kunnat svara utförligt på mina kluriga frågor. Jag är oerhört tacksam.

    Det känns viktigt att vara historiskt korrekt även när man ägnar sig åt något så fantasifullt som skönlitterärt skrivande. Risken finns ju annars att anakronismer uppstår. Tänk vad irriterande det skulle vara om jag i efterhand fick veta att jag till exempel hade missuppfattat vilken gata en berömd krog låg på eller vilka träd som växte i en viss park. Petitesser, kanske någon säger och slår ut med händerna. Själv tycker jag att det är högst väsentligt och inte alls petitesser. Ja, det är ingen slump att jag alltid har älskat realismen och naturalismen. Konstnärlig frihet i alla ära, men det vore minst sagt oklokt att spackla igen eventuella kunskapsluckor med den.

  • Fjärdingen

    Foto: Jenny Enochsson

    Denna gång blir det bara ett kortare inlägg. Jag är nämligen så inne i novellskrivandet att ett längre blogginlägg skulle kännas som en alltför stor distraktion just nu. Nästa gång blir det förhoppningvis en lite längre bloggtext, men jag kommer att vara uppslukad av novellskrivandet då med. Jag hade lust att posta det här fotot; det är endast ett par dagar gammalt.

    På fotot ser man en liten del av stadsdelen Fjärdingen, närmare bestämt Svartmangatan som leder fram till Övre Slottsgatan. Jag har tidigare skrivit om Övre Slottsgatan där jag också bodde en kortare tid som tjugotvååring. De bevarade kvarteren i Fjärdingen har verkligen själ; det vilar en tidlös stämning över dem. Jag har lärt mig mycket om sena artonhundratalets och tidiga nittonhundratalets Fjärdingen (och andra delar av Uppsala) bland annat genom att läsa Lars Lamberts fotografiska verk: 1800-talets Uppsala i Ostis bilder samt Uppsala kring 1900 : staden och människorna i Alfred Dahlgrens bilder. Där kan man både läsa om människor och platser. Jag har hyllat dessa böcker förut.

    Jag brukar promenera i Uppsalas äldre områden, inte minst i Fjärdingen, och tänka mig hur specifika scener ur mina noveller utspelar sig där.

    Tillbaka till novellskrivandet …

  • Sysslomansgatan – S:t Johannesgatan

    Foto: Jenny Enochsson

    Detta spånarinlägg handlar om gatuhörnet Sysslomansgatan-S:t Johannesgatan.

    Vårvintersolen skiner på husen ovan. Den lyckas få den tråkiga, ändamålsenliga byggnaden till höger att se gyllene ut; fasaden ser nästan aptitlig ut, som om den vore gjord av nougat. Om man fortsätter nedför S:t Johannesgatan kommer man till Järnbron – jag skulle kalla den Uppsalas stiligaste bro – som löper över Fyrisån. I detta gatuhörn finns en del äldre hus. Vissa fanns här år 1902, då mina noveller utspelar sig. KFUM-borgen, med Alfvénsalen, är däremot från 1911. Den ligger närmast Järnbron. Sysslomansgatan-S:t Johannesgatan är ett trevligt hörn även om avgasodören ibland är alltför påtaglig. Platsen genomsyras av ett lugn, ett lugn som är både rofyllt och uppfriskande, samt en unik stämning; detta gäller förresten hela Fjärdingen.

    Sysslomansgatan samt S:t Johannesgatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    På Dahlgrens fotografi ovan är det också soligt. Nog verkar det vara vårvinter här med, men kanske snarare april än mars? Då mörket faller kommer den väggfasta gatlyktan att ersätta dagsljuset. Den kommer bland annat att lysa på M. Dubois bageri och konditori. Jag är som sagt väldigt förtjust i de gamla gatlyktorna med sitt gulaktiga sken. De är så vackra och har sin givna plats även i skönlitteraturen. Tanken på en lyktgubbe som gick omkring och tände gaslyktor är också tilltalande och poetisk. Möjligen skulle karlen ha påpekat att hans yrke inte alls var poetiskt. Möjligen skulle han ha talat om nödvändigheten att bilda lyktgubbarnes fackliga förening. Men nog om det nu …

    Bageripersonalen tar sig en välbehövlig paus. Arbetet i Mathias Dubois välbesökta bagerier är jäktigt. Och svettigt. Den ständiga ugnsvärmen i köket är en plåga, förutom på vintern då den är en välsignelse. Prästens predikan om helvetets eldar verkar kanske inte lika avskräckande om vargavintern.

    Doften av nybakade kringlor letar sig ut på gatan. Den äldre herrn som är på väg hem till våningen på Skolgatan drar in den välbekanta doften. Herr Dubois kringlor är utsökta. Borde han inte passa på att inhandla ett par sådana? De är ju alldeles nybakade. Doktorn och även hustrun hävdar att han måste undvika att äta bakverk. Sedan hans slaganfall förra året har de tjatat och tjatat. Om han inte vore en civiliserad människa skulle han täppa till trutarna på dem. Inga bakverk, inga cigarrer, ingen punsch … Han kan inte direkt påstå att han följer uppmaningarna. De senaste årens prat om fysisk sundhet går honom på nerverna; det får honom att vilja bli dekadent. Hellre syndig än sund! Han fnyser, svär för sig själv och påkallar ofrivilligt bagarpojkarnas uppmärksamhet. Nyfikna slynglar …

    Ända sedan han var i deras ålder har han varit liberal och hyllat friheten. Betyder inte det att han är fri att tillbringa sina sista år som han själv behagar? Betyder inte det att han har rätt att bejaka livet på sitt sätt? Jo, naturligtvis! Alltså talar han om för bagarslynglarna att han vill köpa tre kringlor och att han vill ha dem utburna till gatan. En av pojkarna, han med de livligaste ögonen, skyndar in i bageriet. Mannen ska ge honom en liten slant för besväret samt några visdomsord om frihetens betydelse för mänskligheten.

    Det är roligt att skriva dessa små framspånade händelser, eller blogginfall.