Foto: Jenny Enochsson

Detta spånarinlägg handlar om gatuhörnet Sysslomansgatan-S:t Johannesgatan.

Vårvintersolen skiner på husen ovan. Den lyckas få den tråkiga, ändamålsenliga byggnaden till höger att se gyllene ut; fasaden ser nästan aptitlig ut, som om den vore gjord av nougat. Om man fortsätter nedför S:t Johannesgatan kommer man till Järnbron – jag skulle kalla den Uppsalas stiligaste bro – som löper över Fyrisån. I detta gatuhörn finns en del äldre hus. Vissa fanns här år 1902, då mina historiska noveller utspelar sig. KFUM-borgen, med Alfvénsalen, är däremot från 1911. Den ligger närmast Järnbron. Sysslomansgatan-S:t Johannesgatan är ett trevligt hörn även om avgasodören ibland är alltför påtaglig. Platsen genomsyras av ett lugn, ett lugn som är både rofyllt och uppfriskande, samt en unik stämning; detta gäller förresten hela Fjärdingen.

Sysslomansgatan samt S:t Johannesgatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

På Dahlgrens fotografi ovan är det också soligt. Nog verkar det vara vårvinter här med, men kanske snarare april än mars? Då mörket faller kommer den väggfasta gatlyktan att ersätta dagsljuset. Den kommer bland annat att lysa på M. Dubois bageri och konditori. Jag är som sagt väldigt förtjust i de gamla gatlyktorna med sitt gulaktiga sken. De är så vackra och har sin givna plats även i skönlitteraturen. Tanken på en lyktgubbe som gick omkring och tände gaslyktor är också tilltalande och poetisk. Möjligen skulle karlen ha påpekat att hans yrke inte alls var poetiskt. Möjligen skulle han ha talat om nödvändigheten att bilda lyktgubbarnes fackliga förening. Men nog om det nu …

Bageripersonalen tar sig en välbehövlig paus. Arbetet i Mathias Dubois välbesökta bagerier är jäktigt. Och svettigt. Den ständiga ugnsvärmen i köket är en plåga, förutom på vintern då den är en välsignelse. Prästens predikan om helvetets eldar verkar kanske inte lika avskräckande om vargavintern.

Doften av nybakade kringlor letar sig ut på gatan. Den äldre herrn som är på väg hem till våningen på Skolgatan drar in den välbekanta doften. Herr Dubois kringlor är utsökta. Borde han inte passa på att inhandla ett par sådana? De är ju alldeles nybakade. Doktorn och även hustrun hävdar att han måste undvika att äta bakverk. Sedan hans slaganfall förra året har de tjatat och tjatat. Om han inte vore en civiliserad människa skulle han täppa till trutarna på dem. Inga bakverk, inga cigarrer, ingen punsch … Han kan inte direkt påstå att han följer uppmaningarna. De senaste årens prat om fysisk sundhet går honom på nerverna; det får honom att vilja bli dekadent. Hellre syndig än sund! Han fnyser, svär för sig själv och påkallar ofrivilligt bagarpojkarnas uppmärksamhet. Nyfikna slynglar …

Ända sedan han var i deras ålder har han varit liberal och hyllat friheten. Betyder inte det att han är fri att tillbringa sina sista år som han själv behagar? Betyder inte det att han har rätt att bejaka livet på sitt sätt? Jo, naturligtvis! Alltså talar han om för bagarslynglarna att han vill köpa tre kringlor och att han vill ha dem utburna till gatan. En av pojkarna, han med de livligaste ögonen, skyndar in i bageriet. Mannen ska ge honom en liten slant för besväret samt några visdomsord om frihetens betydelse för mänskligheten.

Det är roligt att skriva dessa små framspånade händelser, eller blogginfall, i presens. När jag skriver ”på riktigt”, alltså novellerna som jag givetvis lägger ned mycket tid på, till skillnad från blogginfallen, väljer jag nästan alltid preteritum som berättartempus. Valet av tempus är ett intressant ämne som jag säkert kommer att skriva ett inlägg om en dag.