Etikett: Spånande

Detta spånarinlägg handlar om gatuhörnet Sysslomansgatan-S:t Johannesgatan.

Vårvintersolen skiner på husen ovan. Den lyckas få den tråkiga, ändamålsenliga byggnaden till höger att se gyllene ut; fasaden ser nästan aptitlig ut, som om den vore gjord av nougat. Om man fortsätter nedför S:t Johannesgatan kommer man till Järnbron – jag skulle kalla den Uppsalas stiligaste bro – som löper över Fyrisån. I detta gatuhörn finns en del äldre hus. Vissa fanns här år 1902, då mina noveller utspelar sig. KFUM-borgen, med Alfvénsalen, är däremot från 1911. Den ligger närmast Järnbron. Sysslomansgatan-S:t Johannesgatan är ett trevligt hörn även om avgasodören ibland är alltför påtaglig. Platsen genomsyras av ett lugn, ett lugn som är både rofyllt och uppfriskande, samt en unik stämning; detta gäller förresten hela Fjärdingen.

På Dahlgrens fotografi ovan är det också soligt. Nog verkar det vara vårvinter här med, men kanske snarare april än mars? Då mörket faller kommer den väggfasta gatlyktan att ersätta dagsljuset. Den kommer bland annat att lysa på M. Dubois bageri och konditori. Jag är som sagt väldigt förtjust i de gamla gatlyktorna med sitt gulaktiga sken. De är så vackra och har sin givna plats även i skönlitteraturen. Tanken på en lyktgubbe som gick omkring och tände gaslyktor är också tilltalande och poetisk. Möjligen skulle karlen ha påpekat att hans yrke inte alls var poetiskt. Möjligen skulle han ha talat om nödvändigheten att bilda lyktgubbarnes fackliga förening. Men nog om det nu …

Bageripersonalen tar sig en välbehövlig paus. Arbetet i Mathias Dubois välbesökta bagerier är jäktigt. Och svettigt. Den ständiga ugnsvärmen i köket är en plåga, förutom på vintern då den är en välsignelse. Prästens predikan om helvetets eldar verkar kanske inte lika avskräckande om vargavintern.

Doften av nybakade kringlor letar sig ut på gatan. Den äldre herrn som är på väg hem till våningen på Skolgatan drar in den välbekanta doften. Herr Dubois kringlor är utsökta. Borde han inte passa på att inhandla ett par sådana? De är ju alldeles nybakade. Doktorn och även hustrun hävdar att han måste undvika att äta bakverk. Sedan hans slaganfall förra året har de tjatat och tjatat. Om han inte vore en civiliserad människa skulle han täppa till trutarna på dem. Inga bakverk, inga cigarrer, ingen punsch … Han kan inte direkt påstå att han följer uppmaningarna. De senaste årens prat om fysisk sundhet går honom på nerverna; det får honom att vilja bli dekadent. Hellre syndig än sund! Han fnyser, svär för sig själv och påkallar ofrivilligt bagarpojkarnas uppmärksamhet. Nyfikna slynglar …

Ända sedan han var i deras ålder har han varit liberal och hyllat friheten. Betyder inte det att han är fri att tillbringa sina sista år som han själv behagar? Betyder inte det att han har rätt att bejaka livet på sitt sätt? Jo, naturligtvis! Alltså talar han om för bagarslynglarna att han vill köpa tre kringlor och att han vill ha dem utburna till gatan. En av pojkarna, han med de livligaste ögonen, skyndar in i bageriet. Mannen ska ge honom en liten slant för besväret samt några visdomsord om frihetens betydelse för mänskligheten.

Det är roligt att skriva dessa små framspånade händelser, eller blogginfall.

Dags för en ny bloggkategori: Spånande. Visst har jag ägnat mig åt spånandet tidigare, men här blir det mer uttalat. Jag fokuserar för närvarande på material som är relevant för mitt novellprojekt. Jag skriver ju på novellsamlingen nu och är nästan helt färdig med bokresearchen. Det känns därför inte längre lika aktuellt med renodlade efterforskningsinlägg. Renodlade har de i och för sig aldrig varit. Bloggkategoriernas avgränsningar är ganska godtyckliga: alla mina inlägg handlar ju på ett eller annat sätt om skönlitterärt skrivande.

På bilden ovan syns bland annat Svandammen och Flustret med sina tinnar och torn. Jag har knappt varit inuti den byggnaden, men jag har gått förbi den tusentals gånger. Bakom Flustret ligger Stadsträdgården. De moderna inslagen – asfalten, elsparkcykeln och annat – kontrasterar mot det historiska. Träden tycks markera gränsen mellan det nya och det gamla. Jo, jag erkänner att jag oftast finner äldre stadsmiljöer fantasifullare, intressantare och mer estetiskt tilltalande. Men visst kan jag även uppskatta vissa moderna miljöer, i alla fall ibland.

Dahlgrens fotografi av den välbekanta vyn är väldigt stämningsfullt. Vilken tur att Alfred Dahlgren, Henri Osti och andra dåtida fotografer har förevigat sekelskiftets Uppsala! När jag skärskådar träden på bilden tycker jag att det ser ut som om de pryds av små skott. Så det borde vara tidig vår. Grenarna ser lite suddiga ut, som om det vore blåsigt ute. Uppsala är en blåsig stad.

Den ensamme flanören med händerna på ryggen har just suttit och huttrat på en av bänkarna vid Svandammen och rökt en cigarr. Nu träder han in i Stadsträdgården. Vinden viner. Dammet yr och letar sig in i munnen och näsan. Han betraktar nöjespalatset. Kommer det att gå lika vilt till där även denna säsong? Förmodligen. Studenterna är värst. Som vanligt. Själv föredrar han kaféer där människor beter sig stillsamt vare sig de är nyktra eller onyktra. Han börjar promenera längs Flusterpromenaden. Vissa dagar verkar halva Uppsala röra sig här. Inte i dag. Människorna håller sig väl inomhus.

Snart ska han bege sig hemåt. Han vill sitta framför kakelugnen och läsa Nietzsches skrifter. Nej, förresten, om han ska vara ärlig har han ingen lust att ens öppna den tyske tänkarens verk. Han längtar i stället efter att i smyg läsa sonens äventyrsromaner om indianer och nybyggare.

Den här lilla scenen ingår inte i min novellsamling. Jag spånar bara …