”Marsafton” (1900) av Nils Kreuger (Wikimedia Commons).

Jag är som sagt färdig med efterforskningarna och har börjat att skriva på novellsamlingen. Fast jag har ändå fortsatt och kommer att fortsätta att göra viss bokresearch: se på fotografier och målningar, läsa skönlitteratur och tidningar samt besöka historiska platser. Genom att göra detta hålls min känsla för tidsandan vid liv.

Först bör jag väl inflika att jag nyligen har övergett tanken på att skriva en dagboksroman om 1902. Jag håller i stället fast vid den tidigare idén: en novellsamling med tolv berättelser som är fritt inspirerade av privatannonser från Upsala Nya Tidning 1902. I inledningsskedet av ett bokprojekt har jag en tendens att testa olika alternativ och ändra mig. Du tror kanske att jag kommer att ändra mig igen. Jag vågar faktiskt slå vad om att jag inte kommer att göra det. Slut på velandet, med andra ord. Hur som helst kom jag fram till att idén om samlingen med tolv månadsberättelser visst fungerar bäst i praktiken. Jag föredrar ju dessutom att skriva noveller. Nog om detta nu.

Att studera fotografier och målningar från sena artonhundratalet och tidiga nittonhundratalet är spännande. Nils Kreugers konstverk, se ovan, av Stockholm en marskväll är verkligen stämningsfullt. Visst skulle det kunna pryda ett av Hjalmar Söderbergs bokomslag? Jag är också förtjust i Eugène Janssons blå period, den återhållna laddningen man anar i Prins Eugens tavlor och konstnären Gusten Widerbäcks målningar av Uppsala och slättlandskapet. Målningarna med sina levande färger påminner dagens människor om att sekelskiftet inte var en svartvit tid. När det gäller dåtidens fotografer är jag som sagt tacksam för att Alfred Dahlgren, Henri Osti och andra har dokumenterat Uppsala. Digitalt museums bildsamling är en ovärderlig källa. Det finns också en del rörliga bilder, till exempel klippet från Allmänna konst- och industriutställningen 1897 – just detta har färglagts. Fascinerande. Det finns ett litet klipp från Uppsala 1911, så vitt jag vet det äldsta i sitt slag. Här kan man bland annat se spårvagnens framfart. Även detta är fascinerande. Samtidigt är det lite synd att det inte finns ännu äldre Uppsalafilmer.

Jag besöker rätt ofta historiska miljöer i Uppsala och tänker mig hur dåtidens stadsbor rörde sig där. Tack vare de gamla fotografierna har jag fått en bild av hur staden såg ut, hur den bevarats och förändrats. Jag har också haft stor hjälp av två fotografiska verk av Lars Lambert: 1800-talets Uppsala i Ostis bilder samt Uppsala kring 1900 : staden och människorna i Alfred Dahlgrens bilder. Bägge böckerna innehåller viktig, kulturhistorisk information om dåtidens människor, byggnader och platser. Lamberts kunskap om stadens historia verkar vara outtömlig.

Min litterära favoritperiod är, och har länge varit, sent artonhundratal och tidigt nittonhundratal; perioden känns därför välbekant. Absoluta favoriter är ju Tjechov, Turgenjev, Söderberg, Ibsen, Maupassant, Flaubert; jag läser regelbundet om deras verk och tröttnar aldrig på det. Medan jag ägnar mig åt novellprojektet koncentrerar jag mig framför allt på svenska författare som var aktiva i slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet: Hjalmar Söderberg, August Strindberg, Gustaf af Geijerstam, Oscar Levertin, Ola Hansson, Victoria Benedictsson, Axel Lundegård, Marika Stiernstedt, Henning Berger, Albert Engström, Tor Hedberg, Bo Bergman och andra. Jag har hittat några Uppsalaskildringar, fast inte överdrivet många. Då jag läser dessa författares böcker får jag en inblick i dåtidens mångfacetterade tanke- och känslovärld. Varje enskild författare närmar sig naturligtvis epoken på sitt sätt. Jag tycker att tidsandan och atmosfären framträder som tydligast i skönlitteraturen.