”Vinter” (1886) av Frits Thaulow (Wikimedia Commons).
Passande målning av Thaulow just nu. En av mina favoriter.
Jag har just tagit bort inläggen med kapitlen ur Skuggspelsfigurer från bloggen. Varför? Jo, jag ska använda det manuset i mitt senaste romanprojekt. Alltså kombinera det nya jag har hunnit skriva med det gamla manuset. Det blir förstås en helt ny bok. Mer stämning, mystik och spänning. Starkare intrig. En kortroman som utspelar sig år 1892 i en fiktiv småstad med mycket natur nära Uppsala. Den gamla grunden och det nya passar faktiskt ihop. Jag lär bli klar snabbare på det viset dessutom.
Svartbäcksgatan, 1901, fotograferat av Carl Liljefors (Digitalt museum).
Jag inleder dagens inlägg med det här oerhört intressanta och levande fotografiet från Svartbäcksgatan i Uppsala. Carl Liljefors, Bruno Liljefors bror, är fotografen. Det visar Josefina Liljefors och Lina Widerbäck inbegripna i ett samtal och Artur Rydin som tycks försjunken i egna tankar. I bakgrunden syns flyttningen av Eddaspången. Lägg märke till pojken bakom damerna. Han inser att han råkar komma med på fotografiet och tittar lite avvaktande på fotografen. Det ser ut som om pojken har en handduk under armen; jag gissar därför på att han kommer direkt från Kallbadhuset, även kallat Lusasken, i Svartbäcken. Sommarmolnet på höger sida får konkurrens av fabriksskorstenens rökmoln.
Och nu till dagens ämne: Planerad bokserie. Jag planerar att skriva ett antal romaner som utspelar sig i sekelskiftets Uppsala. Hur många då? Det får framtiden utvisa. Omarbetningen av den första delen Skuggspelsfigurer – den förra versionen hette Skuggporträtt – börjar bli klar. Exakt när den är färdig kan jag inte säga. Det borde inte dröja länge. Jag har idéer om vad den andra romanen ska handla om. Huvudkaraktären i Skuggspelsfigurer kommer att vara huvudkaraktär även i kommande böcker. Vissa andra personer återkommer också medan andra tillkommer.
Förut tänkte jag skriva om mitt fiktiva Tuvåker. Det ska jag alltså inte göra. Jag känner visserligen för att varva stadsmiljöerna med mer naturnära omgivningar, men inget hindrar ju mina karaktärer från att bege sig ut i skog och mark ibland. Det finns förresten några inslag från naturområden och liknande även i Skuggspelsfigurer. Jag tycker att det är spännande att skriva om både stad och natur.
Nu för tiden verkar det vara så viktigt att profilera sig som författare. Mitt ”gebit” är alltså Uppsala kring sekelskiftet. Främst för att jag vill det, men också för att det är en fördel att specialisera sig.
God jul och gott nytt år och tack till alla som besöker den här bloggen!
Skolgatan och Sysslomansgatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).
Jag är som sagt snart färdig med mitt romanmanus och håller på med den sista redigeringen. Därför får detta inlägg, i likhet med det förra, bli helt kort. Även denna gång presenteras en Uppsalavy. Här har Dahlgren förflyttat sig lite längre ned på Skolgatan. Ett levande fotografi. Stämningen är intressant och fantasieggande. En kvinna ska posta ett brev i brevlådan; hon skulle faktiskt kunna vara min huvudkaraktär. Den gänglige mannen kollar in Dahlgren med kamerautrustning; mannen anar knappast att människor kommer att titta på honom 2023. Längst ned i det vackra nyrenässanshuset ligger filialen till Alma Högstedts pappershandel – huvudbutiken finns på Drottninggatan. Mina romanfigurer gör ofta inköp i hennes affärer. Jag har tidigare nämnt min förkärlek för gamla gatlyktor och en sådan finns givetvis med här.
Foto: Jenny Enochsson
Jaha, här är det 21 december anno 2023. Det är verkligen tur att nyrenässanshuset har fått stå kvar (ta i trä!). Bortsett från denna byggnad och träden i mitten finner jag inte den moderna vyn särskilt tilltalande. Den bruna snömodden gör inte saken bättre, men den är ju inte ett permanent inslag. Gatubelysningen i dag är förstås effektivare än 1902, men …
S:t Larsgatan från Skolgatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).
Detta blir bara ett kort inlägg som främst går ut på att visa en berömd Uppsalavy. Alfred Dahlgren har ju tagit så många vackra fotografier av Uppsala kring sekelskiftet; fotografiet ovan är en mina Dahlgrenfavoriter. Varför? Jo, på grund av den suggestiva stämningen. Det är en sådan närhet i bilden. Jag känner nästan den bitande kylan och lukten från skorstenarnas rök; jag tänker mig kyrkklockornas klämtande. Här rör sig ofta karaktärerna i min kommande roman Skuggporträtt. Några av dem bor alldeles i närheten.
Foto: Jenny Enochsson
Samma korsning, S:t Larsgatan och Skolgatan, fast år 2023. Vinter här med. Tja, det blir lite av ett antiklimax att titta på denna bild efter att ha beundrat den förra. Till skillnad från Dahlgren är jag ingen fotograf, men jag vågar påstå att det inte är därför som den samtida vyn ger ett prosaiskt intryck. Jag tror att det snarare handlar om den förändrade bebyggelsen. Vägskyltarna och vägspärrarna – jag vet inte om de kallas spärrar – behövs förstås, men estetiskt tilltalande är de ju inte.
Nej, jag föredrar verkligen att skriva om och levandegöra ett svunnet Uppsala.
Jag planerar att vara färdig med Skuggporträtt denna vinter. Som sagt ska det bli en trilogi. Stilen är impressionistisk. Min litterära förebild är Herman Bang. Jag förstår danska bättre nu tack vare all läsning av Bangs verk på originalspråk.
Ett par personer har frågat mig om det inte är svårt att återskapa 1902 års talspråk. I detta blogginlägg ska jag därför reflektera kring det här med att skriva sekelskiftesdialog.
Min berättarstil är som sagt impressionistisk. Karaktärerna levandegörs främst genom deras tal, kroppsspråk och handlingar. Beskrivningar, inre monologer och analyser är däremot få och kortfattade. Ja, det finns ett släktskap med dramat. Alltså består en ganska stor del av min kommande roman Skuggporträtt av dialog.
Är det svårt att skriva sekelskiftesdialog? Mitt svar: både ja och nej. Att skriva en roman är överlag en stor utmaning och det krävs både flit och slit. Jag vågar faktiskt påstå att jag har funnit en passande språkdräkt. Jag har ju läst och läser fortfarande massor med skönlitteratur, brev, dagböcker, tidningsartiklar och annat från sena artonhundratalet samt tidiga nittonhundratalet. Detta har gett mig en känsla för tidsandan, inräknat talspråket.
Vissa texter framstår som mer talspråksnära än andra; jag tror att det framför allt gäller informella brev och dagböcker. Även en del realistiska författares skönlitterära repliker känns verklighetsnära. Som Bangs och Tjechovs (då tänker jag mer på Tjechovs noveller än pjäser). Sedan har nog Bangs danska talspråk mer gemensamt med det svenska än Tjechovs ryska. Söderbergs dialog upplever jag som mindre vardaglig och mer litterär. Å andra sidan har jag lagt märke till att somliga av hans karaktärer uttrycker sig ungefär som brevskrivaren Söderberg. Fast Hjalle var förstås en osedvanligt vältalig person.
Sysslomansgatan och S:t Johannesgatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).
Till syvende och sist handlar det om vem som talar och hur just den personen talar. Min huvudkaraktär och de flesta andra figurer i Skuggporträtt tillhör en bildad och litterärt bevandrad borgarklass. Därför uttrycker de sig hyfsat korrekt även i informella sammanhang. Deras talspråk ligger ganska nära skriftspråket, men även dessa litterärt bevandrade karaktärer svär ibland och använder interjektioner, till exempel herregud och bevars. I min roman finns också människor ur arbetarklassen samt ett par obildade borgare och det har varit en större utmaning att återge deras repliker. Givetvis varierar talspråket inom en och samma socialgrupp. I första hand rör det sig om individer, inte om samhällsrepresentanter. Flera olika faktorer spelar in när en individs språk formas. Men det är en annan historia …
Rätt ofta hör jag personer säga att talspråket kring sekelskiftet var stolpigt och väldigt olikt vårt samtida talspråk. Själv anser jag att detta är en klar överdrift. I mina ögon är skillnaden inte särskilt stor. Dessutom innehåller en stor mängd brev och dagböcker och viss skönlitterär dialog oräkneliga exempel på hur otvunget sekelskiftesmänniskorna kunde uttrycka sig. Återigen handlar det om vem som pratar och vilken situation som åsyftas. Men mitt eget talspråk är knappast hypermodernt och det är väl en av orsakerna till att jag inte upplever ”det gamla” som främmande.
Sekelskiftesdialogen i Skuggporträtt är trots allt skönlitteratur; tanken är inte att till varje pris försöka visa hur folk verkligen talade på den tiden. Visst måste replikerna kännas trovärdiga och historiskt korrekta, men de får inte likna oredigerad transkription från 1902 – eller snarare hur man tänker sig att oredigerad transkription från 1902 ser ut. Eftersom jag skriver för en modern publik måste jag anpassa talet så att det inte blir för tidstypiskt. Jag följer helt enkelt min egen språkkänsla och hoppas att läsaren också ska finna min sekelskiftesdialog trovärdig.
Som jag nämnde i mitt förra inlägg ska jag förhoppningsvis vara färdig med min roman Skuggporträtt i vinter. Nu när jag ägnar mig åt redigeringen och faktiskt kan konstatera att romanen snart kommer att stå på egna ben börjar jag fundera på nästa bokprojekt. Självklart måste jag alltid skriva på någonting – det är ett behov som är omöjligt att bortse från. Undan för undan har jag insett att jag vill dröja mig kvar i sekelskiftets Uppsala och låta mina karaktärer få komma ut på ”scenen” igen.
Först och främst ska jag förstås sända Skuggporträtt till olika förlag i början av nästa år. Möjligen är det en fördel att kunna berätta för förlagen att jag planerar en trilogi. Den första delen (Skuggporträtt) utspelar sig år 1902, den andra ska äga rum 1903 och den tredje 1904.
Jag har ju arbetat ganska länge med detta projekt och sett det växa fram och ta form. Men i somras var det som om saker och ting föll på plats, om jag får säga det själv. Därför känner jag också att det vore värt att satsa på en trilogi. Hur kommer det sig att Skuggporträtt, och mitt skrivande över hur taget, enligt min mening, har fallit på plats? Jo, av tre anledningar: Herman Bang, en påtagligare impressionism och en ny skrivstrategi.
Min fördjupade läsning av impressionisten Herman Bangs litteratur har haft en gynnsam verkan på mitt eget skapande. Jag vågar påstå att nästan alla skrivande människor har litterära förebilder. Att ta lärdom av mästarna. Det handlar inte om att försöka efterapa. Nej, inte alls. För mig handlar det i stället om att bli påmind om varför jag älskar skönlitteratur och skrivande. Jag kommer helt enkelt utmärkt överens med Bangs verk; kemin fungerar fint. Det är också märkligt hur modern hans stil känns i dag.
I flera år har jag fått höra att jag har en impressionistisk berättarstil. Men i somras bestämde jag mig för att låta impressionismen bli ännu påtagligare i min roman och mitt skönlitterära skrivande i allmänhet. Det är så givande och befriande att skriva på det viset. Jag känner hur prosan blir mer levande än förut. Den impressionistiska stilen tilltalar mig också eftersom jag hellre visar och antyder än berättar.
Vad innebär den nya strategin? Den är allmänt känd och inte alls min egen uppfinning. Det är bara det att jag inte har tillämpat den förrän nu. Strategin innebär att jag går över till nästa scen direkt efter att ha bearbetat eller redigerat den förra. En genomgång i taget. Så jag arbetar alltså med hela manuset, om och om igen, tills det är färdigt. Och jag är väldigt noggrann. Tidigare dröjde jag mig kvar vid samma scen i evigheter innan jag började med nästa. Jag stod och hackade på samma ställe. Perfektionismen kan ju faktiskt ha en förlamande effekt på kreativiteten … Hur som helst är den nya strategin, ett varv åt gången, frigörande och hindrar mig från att bli hemmablind. Skrivprocessen går snabbare och jag tycker också att resultatet blir bättre. Om jag hade börjat med detta tidigare skulle jag ha sparat mycket tid och undvikit frustration. Ja, ja.
Så då är det bara att fortsätta med redigeringen av Skuggporträtt. Finliret är ju min favoritfas i skrivprocessen.
Uppsala hamn och ångfartyget Nya Upsala, 1890, fotograferat av Henri Osti (Digitalt museum).
Jag har varit inne i den tidiga skrivfasen i några månader nu. Bokresearchen är ju i stort sett avslutad; jag fortsätter ändå läsa relevant litteratur, besöka historiska platser och sådant. Men även under skrivprocessen uppstår ibland detaljerade frågor om sekelskiftets Uppsala. Oftast finner jag tillfredställande svar i böcker eller arkiv, men inte alltid. Vad har jag gjort de gånger jag inte hittat rätt information? Jo, då har jag mejlat museer och liknande och fått hjälp av experter.
De flesta som skriver om dåtidens Uppsala har nog besökt och kontaktat Upplandsmuseet; det har jag förstås också gjort. Jag har bland annat haft frågor om vilka socialgrupper som bodde på Övre – nu höll jag faktiskt på att skriva Öfre (!) – Slottsgatan 1902. Jag har fått utförliga svar av sakkunnig personal. Sist fick jag till och med en PDF med både information och fotografier.
På Fyriskällan, lokalhistoriskt centrum, kan man hitta intressanta böcker, småskrifter, fotografier och kartor. Jag har mejlat Fyriskällan då jag haft specifika frågor om Flusterpromenaden och badställen vid Fyrisån. Personalens svar har varit klargörande och innehållit den sortens detaljer som är så värdefulla att känna till när man skriver skönlitteratur.
I likhet med Upplandsmuseet och Fyriskällan är Gamla Upsala Hembygdsförening en guldgruva för allmänheten, inte minst för oss som vill levandegöra en svunnen tid. Min senaste novell utspelar sig i, eller egentligen strax utanför, Gamla Uppsala; materialet om denna plats vid sekelskiftet är betydligt mer begränsat än det som handlar om de centrala delarna av Uppsala. Trots detta fick jag värdefulla upplysningar av en person som sitter i styrelsen för Gamla Upsala Hembygdsförening. Upplysningarna har stor betydelse för utvecklingen av min senaste berättelse: de har öppnat dörrar.
Nästan dagligen besöker jag SMHI: s hemsida och studerar den aktuella prognosen. Det har jag gjort i säkert tjugo år nu. Att SMHI har uppgifter om historiskt väder, som allmänheten kan ta del av, var jag däremot ovetande om fram till förra veckan! En av institutets anställda berättade detta när jag skrev och frågade om temperaturen 1902; jag hade läst i UNT från det året att våren och sommaren varit ovanligt kalla. Tack vare SMHI: s nedladdningsbara data kan jag nu ta reda på hur den dagliga temperaturen såg ut 1902, klockan sju på morgon, ett på dagen och åtta på kvällen.
Allt detta är till stor hjälp. Eftersom dessa personer förfogar över unik sakkunskap har de kunnat svara utförligt på mina kluriga frågor. Jag är oerhört tacksam.
Det känns viktigt att vara historiskt korrekt även när man ägnar sig åt något så fantasifullt som skönlitterärt skrivande. Risken finns ju annars att anakronismer uppstår. Tänk vad irriterande det skulle vara om jag i efterhand fick veta att jag till exempel hade missuppfattat vilken gata en berömd krog låg på eller vilka träd som växte i en viss park. Petitesser, kanske någon säger och slår ut med händerna. Själv tycker jag att det är högst väsentligt och inte alls petitesser. Ja, det är ingen slump att jag alltid har älskat realismen och naturalismen. Konstnärlig frihet i alla ära, men det vore minst sagt oklokt att spackla igen eventuella kunskapsluckor med den.
”Marsafton” (1900) av Nils Kreuger (Wikimedia Commons).
Jag är som sagt färdig med efterforskningarna och har börjat att skriva på novellsamlingen. Fast jag har ändå fortsatt och kommer att fortsätta att göra viss bokresearch: se på fotografier och målningar, läsa skönlitteratur och tidningar samt besöka historiska platser. Genom att göra detta hålls min känsla för tidsandan vid liv.
Först bör jag väl inflika att jag nyligen har övergett tanken på att skriva en dagboksroman om 1902. Jag håller i stället fast vid den tidigare idén: en novellsamling med tolv berättelser som är fritt inspirerade av privatannonser från Upsala Nya Tidning 1902. I inledningsskedet av ett bokprojekt har jag en tendens att testa olika alternativ och ändra mig. Du tror kanske att jag kommer att ändra mig igen. Jag vågar faktiskt slå vad om att jag inte kommer att göra det. Slut på velandet, med andra ord. Hur som helst kom jag fram till att idén om samlingen med tolv månadsberättelser visst fungerar bäst i praktiken. Jag föredrar ju dessutom att skriva noveller. Nog om detta nu.
Att studera fotografier och målningar från sena artonhundratalet och tidiga nittonhundratalet är spännande. Nils Kreugers konstverk, se ovan, av Stockholm en marskväll är verkligen stämningsfullt. Visst skulle det kunna pryda ett av Hjalmar Söderbergs bokomslag? Jag är också förtjust i Eugène Janssons blå period, den återhållna laddningen man anar i Prins Eugens tavlor och konstnären Gusten Widerbäcks målningar av Uppsala och slättlandskapet. Målningarna med sina levande färger påminner dagens människor om att sekelskiftet inte var en svartvit tid. När det gäller dåtidens fotografer är jag som sagt tacksam för att Alfred Dahlgren, Henri Osti och andra har dokumenterat Uppsala. Digitalt museums bildsamling är en ovärderlig källa. Det finns också en del rörliga bilder, till exempel klippet från Allmänna konst- och industriutställningen 1897 – just detta har färglagts. Fascinerande. Det finns ett litet klipp från Uppsala 1911, så vitt jag vet det äldsta i sitt slag. Här kan man bland annat se spårvagnens framfart. Även detta är fascinerande. Samtidigt är det lite synd att det inte finns ännu äldre Uppsalafilmer.
Jag besöker rätt ofta historiska miljöer i Uppsala och tänker mig hur dåtidens stadsbor rörde sig där. Tack vare de gamla fotografierna har jag fått en bild av hur staden såg ut, hur den bevarats och förändrats. Jag har också haft stor hjälp av två fotografiska verk av Lars Lambert: 1800-talets Uppsala i Ostis bilder samt Uppsala kring 1900 : staden och människorna i Alfred Dahlgrens bilder. Bägge böckerna innehåller viktig, kulturhistorisk information om dåtidens människor, byggnader och platser. Lamberts kunskap om stadens historia verkar vara outtömlig.
Min litterära favoritperiod är, och har länge varit, sent artonhundratal och tidigt nittonhundratal; perioden känns därför välbekant. Absoluta favoriter är ju Tjechov, Turgenjev, Söderberg, Bang, Ibsen, Maupassant, Flaubert och några andra; jag läser regelbundet om deras verk och tröttnar aldrig på det. Medan jag ägnar mig åt novellprojektet koncentrerar jag mig framför allt på svenska författare som var aktiva i slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet: Hjalmar Söderberg, August Strindberg, Gustaf af Geijerstam, Oscar Levertin, Ola Hansson, Victoria Benedictsson, Axel Lundegård, Marika Stiernstedt, Henning Berger, Albert Engström, Tor Hedberg, Bo Bergman och andra. Jag har hittat några Uppsalaskildringar, fast inte överdrivet många. Då jag läser dessa författares böcker får jag en inblick i dåtidens mångfacetterade tanke- och känslovärld. Varje enskild författare närmar sig naturligtvis epoken på sitt sätt. Jag tycker att tidsandan och atmosfären framträder som tydligast i skönlitteraturen.
”Det gamla skolhuset” (1895) av Nils Kreuger (Wikimedia Commons).
Jag hade ju tänkt skriva en roman. I teorin framstod romanprojektet som vettigt, men jag har märkt att kapitlen faktiskt blir noveller. Ja, jag kan inte låta bli att komponera berättelser fastän jag hade bestämt mig för att satsa på en roman. Så jag ska skriva en novellsamling! Under ett bokprojekts inledningsskede är det ju naturligt att man ändrar sig en del. Nu har jag hittat rätt, äntligen.
Varför noveller? Jo, jag har upptäckt att jag föredrar att hålla mig till ett begränsat utrymme; det finns ändå mycket innehåll i det begränsade utrymmet. På sätt och vis har novellister mer gemensamt med poeter och målare än med romanförfattare. Jag älskar att skriva om sådant som jag snappar upp: intryck som fångar min uppmärksamhet. Känslan av att inför varje novellprojekt få börja med något helt nytt och få använda helt nya karaktärer känns verkligen befriande. Tydligen har jag behov av detta.
Jag skriver förstås fortfarande om Uppsala år 1902. Det som förenar berättelserna är alltså staden och året. Jag kommer att skriva om olika personer och händelser. Jag får massor med novellidéer då jag läser dagstidningar, skönlitteratur, ser på fotografier och målningar från sena artonhundratalet och tidiga nittonhundratalet. Till exempel den fascinerande målningen ovan.
Tillbaka till novellformen. Ja, den känns helt enkelt som min form. Det är oerhört spännande att skriva denna novellsamling.
På tal om berättelser, nätmagasinet Opulens kommer att publicera ett av mina alster, en nyskriven novell, ganska snart. Just den berättelsen ingår givetvis inte i min planerade samling. Jag vet inte datumet ännu, men jag återkommer samma dag som den publiceras.
Laddar in kommentarer …
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.
Jenny Enochsson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.