Jag hade ju tänkt skriva en roman. I teorin framstod romanprojektet som vettigt, men jag har märkt att kapitlen faktiskt blir noveller. Ja, jag kan inte låta bli att komponera berättelser fastän jag hade bestämt mig för att satsa på en roman. Så jag ska skriva en historisk novellsamling! Under ett bokprojekts inledningsskede är det ju naturligt att man ändrar sig en del. Nu har jag hittat rätt, äntligen.
Varför noveller? Jo, jag har upptäckt att jag föredrar att hålla mig till ett begränsat utrymme; det finns ändå mycket innehåll i det begränsade utrymmet. På sätt och vis har novellister mer gemensamt med poeter och målare än med romanförfattare. Jag älskar att skriva om sådant som jag snappar upp: intryck som fångar min uppmärksamhet. Känslan av att inför varje novellprojekt få börja med något helt nytt och få använda helt nya karaktärer känns verkligen befriande. Tydligen har jag behov av detta.
Jag skriver förstås fortfarande om Uppsala år 1902. Det som förenar berättelserna är alltså staden och året. Jag kommer att skriva om olika personer och händelser. Jag får massor med novellidéer då jag läser dagstidningar, skönlitteratur, ser på fotografier och målningar från sena artonhundratalet och tidiga nittonhundratalet. Till exempel den fascinerande målningen ovan.
Tillbaka till novellformen. Ja, den känns helt enkelt som min form. Det är oerhört spännande att skriva denna historiska novellsamling.
På tal om berättelser, nätmagasinet Opulens kommer att publicera ett av mina alster, en nyskriven novell, ganska snart. Just den berättelsen ingår givetvis inte i min planerade samling. Jag vet inte datumet ännu, men jag återkommer samma dag som den publiceras.
Jenny Enochsson 