Foto: Pixabay

Medan jag skriver tar min historiska dagboksroman form. Sikten blir klarare. I detta inlägg ska jag nämna det senaste om mitt bokprojekt.

Lite fakta om huvudkaraktären/dagboksskrivaren. Ett tag tänkte jag skriva om en ung kvinna, men sedan bestämde jag mig i stället för en ung man. Orsaken till detta: männens liv var så mycket friare än kvinnornas kring sekelskiftet. Orättvist men sant. Av någon anledning har jag roligt när jag låter huvudpersonen vara man. Detta har jag märkt genom åren. Hur som helst har min huvudperson/dagbokskrivare allvarliga kärleksbekymmer. Han möter motstånd då han försöker få dåtidens dagblad att ge ut hans noveller och skisser. Inte sällan hamnar den unge herrn i besvärliga situationer och möter också besvärliga personer. Även om han har många brister är han i mina ögon, i grund och botten, en sympatisk och ofta missförstådd individ. Han rör sig för det mesta i motvind, men får vid sällsynta tillfällen också uppleva en gnutta medvind.

Berättelsen är framför allt tragikomisk. Jag har alltid älskat att både läsa och skriva tragikomiska alster. Det faller sig liksom naturligt. Att upptäcka det lustiga i det allvarliga (och tvärtom). Komik och tragedi är nära besläktade. Det handlar om att försöka se klart och få perspektiv, inte om att skoja bort allvaret. Jag har lika svårt för glättig lättsamhet som humorbefriade eländesskildringar. Min roman måste dessutom vara koncis. Allt onödigt och överflödigt tjafs kommer att strykas under de framtida redigeringsfaserna. Det finns inga förmildrande omständigheter i det fallet. ”Inget pjunk”, ett uttryck Victoria Benedictsson ofta använde. Dagboksavsnitten ska vara ganska korta. Slutligen hoppas jag att min berättelse blir skarp. Om jag lyckas få fram den eftersträvade skärpan återstår att se …

Att skriva dagboksroman är så givande och roligt. Ja, nog ska det bli flera dagboksromaner om min antihjälte från sekelskiftets Uppsala. Men nu koncentrerar jag mig givetvis på den här första.