Svandammen och slottet, 1890-tal (Wikimedia Commons).

I mitt förra inlägg nämnde jag hur roligt det har varit att läsa Upsala Nya Tidning från 1898. De gamla tidningarna ger en levande inblick i det förflutna. Min bild av staden och människorna vid slutet av artonhundratalet börjar bli klarare. Så jag har faktiskt beslutat mig för att skriva om Uppsala i stället för Tuvåker.

Detta är inte enbart tidningarnas förtjänst. Nej, jag märker också att min berättelse passar bättre i en stad än i en ”håla”. Mitt fiktiva Tuvåker är inte större än dagens Storvreta och då kan man ju tänka sig hur liten orten måste ha varit anno 1898. Ett tag funderade jag helt fräckt på att göra Tuvåker en aning större; jag övergav den tanken snabbt. Det verkar ologiskt att så pass mycket skulle kunna pågå i den orten, en plats som är en ändstation och utan anknytning till havet eller en större sjö.

Så jag fortsätter att göra efterforskningar om den tidens Uppsala genom att studera gamla tidningar och foton, läsa relevant litteratur, besöka historiska platser och liknande. Upplandsmuseet har svarat utförligt på ett par frågor jag hade; jag är tacksam för det. Och det är en klar fördel att jag känner denna stad så väl. Jag har ju trots allt bott här sedan 1988, även om jag också bott något halvår i Stockholm och tre, fyra månader i Brighton.

Min huvudkaraktär är en ung kvinna ur den lite lägre borgarklassen. Med lägre menar jag att de inte har möjlighet att rulla sig i pengar i hennes hem. Hon och några andra av karaktärerna är fritänkande och konstnärligt lagda borgare som ändå tvingas hålla en fasad utåt. De flesta böcker om Uppsala verkar handla om studentlivet, men inte min.

Det är oerhört spännande att ägna sig åt bokresearch om fin de siècle, i synnerhet nu när jag utforskar en verklig plats.