© Jenny Enochsson

Detta inlägg handlar om efterforskning. Eftersom min planerade bok utspelar sig år 1898 är jag tvungen att ägna mig åt bokresearch, parallellt med skrivandet. Jag visste ganska mycket om fin de siècle innan jag började med detta. Men jag behöver lära mig ännu mer. Jag föredrar förstås själva romanskrivandet, fast det är ändå spännande att få sätta sig in i en svunnen tid.

De senaste två veckorna har jag bland annat grävt i Upsala Nya Tidnings digitala arkiv och läst tidningar från 1898. Trots att jag skriver om mitt fiktiva Tuvåker, och alltså inte om Uppsala, känns de gamla tidningarna relevanta. Artiklarna, notiserna och annonserna innehåller mängder med detaljer; både de väsentliga och de triviala detaljerna är intressanta. Man får reda på människors – rättare sagt vissa människors – attityder, var man kan köpa en velociped eller en pincené och en massa annat. Nyhetsskildringarna är minst sagt färgstarka och inte särskilt objektiva. Jag har läst högt ur tidningen för min make; vi har skrattat mycket.  

Både fakta och fiktion fungerar som researchmaterial; jag studerar artiklar, faktaböcker, biografier, foton, dagböcker, brev, romaner, noveller, pjäser. Ja, allt möjligt. Det viktigaste är att materialet är från, eller utspelar sig, åren före sekelskiftet 1900 och helst i Sverige. Riktigt fascinerande läsning. Så länge jag kan minnas har jag varit intresserad av historia.

Jag påstår inte att all information är relevant för min roman. Inte alls. Tanken är ju inte att redovisa vad jag har lärt mig. Tanken är i stället att skriva en koncis roman med hjälp av min livliga fantasi. Orsaken till att jag ägnar mig åt efterforskningar är att jag vill få en tydligare bild av fin de siècle. Och, ja, den blir allt tydligare. Tack vare den bilden kan jag förhoppningsvis skriva en historisk roman som är levande och trovärdig.