Sofia satt vid sitt skrivbord och läste sista kapitlet i Turgenjevs Fäder och söner. Det var fjärde gången hon läste om romanen. När boken tog slut suckade hon och tänkte på varför hon älskade Turgenjevs verk. Den bitterljuva stämningen. De intressanta personporträtten. Naturskildringarna som fick henne att längta till naturen och samtidigt bli smärtsamt medveten om stadens smuts och oväsen. Dessutom uppskattade hon den ryska humorn där skratt och gråt alltid tycktes gå hand i hand.

Efter att ha lagt ifrån sig romanen slog hon upp dagens Upsala Nya Tidning som hon bara hade ögnat igenom i morse. Kusinen Thore var prenumerant och läste tidningen tidigt på morgonen och lämnade den till Sofia – han stoppade den i hennes hyresvärdinnas brevinkast – innan han skyndade till ångfartygsbolagets kontor.

Blicken fastnade vid en liten annons för pianinon från Orgelfabriken. Av någon outgrundlig anledning. Hon plockade fram ett nytt skrivhäfte och antecknade att nästa novell skulle handla om ett pianino.

Det knackade på hennes dörr. En bekant knackning: två hårda knytnävsslag. Hon gömde häftet under lokaltidningen och bad Berta att stiga in.

Tjänstekvinnan rättade till sitt randiga förkläde. Diverse papper, kuvert och ett par glasögon stack upp ur förklädsfickan.

”I dag är det onsdag, fröken”, sa Berta med sin tordönsstämma.

En natt hade Sofia drömt att jungfrun var fiskmånglerska och stod på ett torg och ropade ut sina varor. Berta Jönsson överröstade alla andra torgförsäljare och då de klagade över detta piskade hon dem blodiga med en jättelik ål. Vilken makaber dröm.

”På onsdagar eftersänder jag post och annat till frun.” Tjänstekvinnan nickade. ”Nästa onsdag måste jag skicka frökens hyrespengar för september.”

”Berta ska få pengarna redan i övermorgon. Jag får lön då.”

Nyligen hade hennes hyresvärdinna fru Nora Wilhelmson rest till släktingar i Södertälje. Hon skulle bli borta i hela fem månader. Sofia och Berta bodde nu ensamma i den rymliga våningen. Fast Sofia höll bara till i sitt rum och hade också valt att äta sina måltider där i stället för i fruns matsal.

Inackorderingsrummet var inrett med hennes egna möbler och prylar. Endast ett urval av Sofias och Verners ägodelar från lägenheten, hennes barndomshem, på Kyrkogårdsgatan. Resten hade hon sålt på auktion eller skänkt bort.

”Önskas mer kaffe, fröken?”

”Nej tack.” Hon log. ”I dag har jag druckit tre koppar så jag borde vara tillräckligt pigg.” 

”Det är nog bra att vara pigg även om man läser eller sitter och trycker på en sådan där tingest”, sa Berta och gjorde en gest mot skrivmaskinen på det lilla bordet vid bokhyllan. 

”Jo.” Sofia knöt nävarna under skrivbordet. ”Man måste vara vaken för att kunna koncentrera sig.”

”För den som är ovan vid äkta arbete är förstås läsning och maskinskrivning ansträngande.”

Trots att kommentaren var en förolämpning och kändes som en lätt örfil valde hon att ignorera den.

Hon ansåg inte att tjänare behövde bete sig underdånigt, fast hon hade ändå svårt att vänja sig vid Bertas sätt. När det gällde städningen och matlagningen var hon dock hyfsat nöjd med henne. Fru Wilhelmson fann tydligen sin jungfru oumbärlig. Sofia hyste inte agg mot Berta. Det gjorde däremot Thores hyresvärdinna fru Hägg som menade att det var skillnad på tjänstefolk och tjänstefolk. Min Hulda vet hur man uppför sig i ett bättre hem, men det gör inte Berta, sa fru Amanda Hägg i tid och otid.

”Visst har ni fått tingesten av författaren ni arbetar för?”

”Ja, i födelsedagspresent.”

”Visst heter författaren Adolf Melander?”

”Alfred Selander”, sa Sofia och fingrade på sin mjuka, ljusbruna hårknut.

Berta frågade om han någonsin skrev om arbetarklassen.

”Ibland. Han skildrar oftare …”

”Sin egen klass?”

”Ja.”

Berta gjorde en föraktfull grimas.

Amanda Hägg hade sagt att Nora Wilhelmson borde förbjuda Berta att prenumerera på Socialdemokraten eftersom det gav hela gården dåligt rykte. Då Sofia hade hört det uttalandet hade hon blivit full i skratt. Hela gården bestod av två lägenheter.

”Gräsligt dyr, eller hur?” sa tjänstekvinnan.

”Maskinen är inte helt ny. Han köpte den av en journalist han känner och fick den till ett förmånligt pris.”

”Är det svårt att skriva på den?”

”I början gick det långsamt. Nu går det desto snabbare.”

Berta knep ihop ögonen och rörde fingrarna i luften som om hon hade en osynlig skrivmaskin framför sig. På det viset höll hon på i minst två minuter.

Numera ville han enbart ha hjälp med renskrivning av romanutdrag. Tidigare hade hon även fått sortera papper och tidningsurklipp. Alfred påstod att han behövde de maskinskrivna arken eftersom han distraherades av sin egen handstil. Inte medan han skrev utan när han läste igenom texterna. Pikturen får mig att tänka på alla jäkla brev och artiklar som måste skrivas, sa han. Hon kunde inte låta bli att tycka att det där med handstilen lät besynnerligt.

”Betalar han bra, författaren?”

”Jo. Med tanke på att arbetet varken är betungande eller tidskrävande. Det vore orimligt att begära högre lön.”

Renskrivningen av Alfreds manuskript kändes som en låtsassyssla fastän hon tog den på allvar och var väldigt noggrann. Var även deras förhållande på låtsas? Nej, det kunde hon inte tänka sig. Rättare sagt, det ville hon inte tänka sig. De älskade varandra och förhoppningsvis skulle de bli man och hustru inom överskådlig framtid.

”Skulle han höja lönen om fröken frågade?”

Sofia svarade att hon trodde det. Ett ärligt svar. Generös hade han alltid varit.

”Då borde ni fråga. Det borde ni allt.”

”Nej, det tänker jag rakt inte.”

Berta höjde på ögonbrynen och sa att det var synd. Sedan gjorde hon en ansats att niga, ångrade sig och nickade i stället.

När dörren var stängd tog Sofia fram skrivhäftet, öppnade det och grep om en penna. Hon satt med pennan i handen en stund. Därefter lade hon ned pennan på skrivbordet, snurrade på den och såg framför sig.

Hon hade skickat skisser och novelletter under pseudonymen Sten Bjerke till två dagblad förra året. Försöken att bli utgiven hade inte fallit i god jord.

Alfred tog del av hennes berättelser och lyfte fram deras styrkor och svagheter. Det var främst styrkorna han lyfte fram. Hon tvivlade på att han ens nämnde hälften av bristerna han lade märke till. Han sa att hon borde utveckla sin förmåga som han kallade lovande och påstod att hon hade gjort framsteg bara över sommaren.

Vid ett tillfälle hade hon låtit Thore läsa några noveller. Det misstaget tänkte hon inte upprepa. Han hade sagt att han eventuellt uppskattade en av berättelserna och tillagt att han inte var någon kännare. Verner hade säkert också velat läsa hennes alster, men det skulle ha känts för genant.

Med ens började handlingen forma sig i medvetandet. Sofia skrev:

En medelålders kvinna besöker en orgelfabrik och ser ett fint pianino till nedsatt pris. Som ung älskade hon att spela. Då hon gifte sig tvingade maken henne att sluta eftersom han avskyr musik och vill ha det knäpptyst omkring sig. Kvinnan bestämmer sig för att sälja några gamla arvesmycken, köpa pianinot, trotsa maken och börja spela igen. Till sist får hon reda på att instrumentet är sålt. Hon intalar sig att det är lika bra och bedövar sin längtan efter musiken med portvin.

Att hitta på en handling tyckte hon inte var någon konst. Skulle hon även lyckas med själva utformningen? Tvivlet kom smygande. Var talangen i själva verket obetydlig? Skulle Alfred ha berömt henne om hon inte hade varit hans älskarinna? Var hans generösa utlåtanden ärliga eller ansåg han att hon endast var en strävsam dilettant? Hon visste inte vad hon skulle tro om allt det där.

Hundskall och mansröster trängde in genom glipan i det halvöppna fönstret. Hon tittade ut just som två mössprydda huvuden gled förbi de nedre rutorna. Antingen var männen ovanligt kortväxta eller också hukade de sig.

Från fru Häggs våning ovanför hördes ett rytmiskt dunkande ljud. Antagligen en skurborste som slog mot en golvlist då Hulda Steen skurade de redan skinande golven med grönsåpa.

Sofia vattnade sina krukväxter, rev av vissna blad, plockade upp dammråttor från golvet, slängde ut bladen och dammet genom fönstret, såg hur de singlade ned mot trottoaren. Sedan ställde hon tillbaka Fäder och söner i bokhyllan och lyfte ned en novellsamling av Victoria Benedictsson – Ernst Ahlgren stod det på omslaget. Hon placerade novellsamlingen på skrivbordet och betraktade den i någon minut innan hon satte sig och fortsatte skriva.

För sin inre syn såg hon damen, pianinot, orgelfabrikören, maken, exteriörer och interiörer. De fick liv och färg. Lösryckta scener utspelade sig i fantasin och fogades samman. Hon skrev ned alltihop. Det blev rörigt, ett rörigt skådespel. Eller som Kosmografens olika föreställningar, de levande bilderna hon och Thore hade sett under marknadsdagarna. Senare fick hon utforma och strukturera. Inte nu. Vilken frihetskänsla när flödet sprängde sönder dammluckorna och svämmade över sina bräddar! Just nu brydde hon sig inte om sitt eget jag, självtvivlet eller något annat. Just nu fanns bara pianinonovellen och det var hennes uppgift att berätta den.

*

Två timmar senare lade hon ifrån sig pennan, drog efter andan och skakade på handleden som värkte en aning – det var ingen obehaglig värk. Varför skulle inte hon kunna bli författare i framtiden? Hon råkade vara kvinna. Än sen då. Det fanns gott om författarinnor och de blev fler och fler.

Alfred var också en konstnärssjäl. Han hävdade att hans skaparlåga höll på att falna och förvandlas till aska. Hon var nästan säker på att det rörde sig om en tillfällig svacka. Skulle hon själv kunna få skrivkramp? Det trodde hon inte. Kanske om hon skulle bli allvarligt sjuk eller drabbas av svåra olyckor. Men även då skulle hon försöka ge uttryck åt fantasin. Skrivandet var en livboj. Sofia tänkte komponera noveller och fortsätta utveckla sin förmåga vare sig det ledde till författarskap eller inte. Hon ville dock slå igenom en dag och hon tänkte inte ge sig. Nej, aldrig!

© Jenny Enochsson 2025