De hade just slagit sig ned vid ett fönsterbord på värdshuset Grindstugan i södra utkanten av staden.

”Vad önskas?” undrade den rödhåriga uppasserskan.

Sofia och Alfred ville ha kaffe och vetebullar. De hade lagt märke till doften av nybakade bullar så fort de kommit in i förstugan.

I dag hade han ett jagat uttryck i ansiktet. Ögonvitorna var blodsprängda och ringarna under ögonen påminde om blåtiror. När de hade suttit i den täckta droskan och just passerat slottet och botaniska trädgården hade hon försiktigt nämnt detta för honom. Han hade sagt att han såg sliten ut eftersom romanen och dubbellivet plågade honom. Hon tvivlade inte på att romanen och dubbellivet plågade honom, men hon hade en känsla av att det även rörde sig om något annat. Vad det kunde vara visste hon inte.

Den rödhåriga kom med deras beställning. Det ångade om kaffet och vetebullarna var så nybakade att Sofias och Alfreds fingrar sjönk ned i dem.

På deras fönsterbord stod en kruka med en mindre palm. De andra gästerna i salen – ett grånande par och fyra underlöjtnanter – hade i stället höstblommor från värdshusets trädgård framför sig. När Alfred och Sofia grep efter kopparna eller bullarna råkade de sticka sig på palmbladen som de därför började kalla tunna svärd. De snurrade på krukan, föste den åt ena och andra sidan, men problemet kvarstod. De tyckte att det kändes som om växten retades med dem. Slutligen bestämde de sig för att resignera. Ingen av dem förmådde ställa krukan på ett annat bord.

”Åh, nu äntligen kom jag ihåg det”, utbrast han och började rota i rockens innerficka.

”Vadå?”

”Jag har sent omsider skaffat fotografiet du efterfrågade för evigheter sedan.” Han räckte henne ett kuvert. ”Titta för guds skull inte på det förrän du är ensam. Annars blir jag generad.”

”Tack så mycket, snälla du”, sa hon och lade kuvertet i jackfickan. ”Du ser säkert stilig ut. Som vanligt.”

”Jag ser inte direkt illa ut. Stilig har jag dock aldrig varit.”

”Jo, Alfred är visst stilig.”

”Sofia är vacker på sitt fotografi, fast vackrare i verkligheten.”

Hon såg ut på septemberträdgården – den del av trädgården som syntes under den randiga jalusin.

Visst brukade han kalla henne söt eller vacker. Men han hade också sagt att hon endast drog till sig vissa personers blickar medan Pauline drog till sig nästan allas. Sofia visste att det stämde. Hon var ingen stor skönhet. Till skillnad från Pauline som liknade en nordisk sagodrottning. Ändå ville hon att åtminstone en enda människa, helst hennes älskade, skulle tycka att hon var vackrast i världen.

”Då jag lät mig förevigas såg jag lyckligtvis inte lika sliten ut som i dag.”

Alfred gnuggade sig i ögonen så att vitorna blev ännu rödare.

Hon sa att han borde försöka slappna av; hon var medveten om att hon knappast var rätt person att fälla den kommentaren. Vem som var nervösast av dem visste hon inte. Han gjorde stor affär av sin nervositet.

”Kära du, jag har inte gjort några nämnvärda framsteg. Hur ska jag kunna slappna av? Jag tvivlar på att det blir en bok i slutändan.”

”Det blir antagligen en utomordentlig roman”, sa hon och undrade hur många gånger hon hade sagt det.

”Tack. Dessvärre är jag av en annan åsikt.”

Han rasslade med sin klockkedja så länge att hon började störa sig på det och fick säga åt honom att sluta. Han lydde henne genast och bad om ursäkt för att han hade betett sig som en osalig ande.

”Mina fördömda detektivhistorier säljer bättre än mina romaner. Det svinet Zakariason.”

Hon kunde inte låta bli att dra på munnen.

”Inte heller norrbaggen kan leva enbart på sin verkliga konst. Utan beställningsverken skulle han ha svårt att klara sig ekonomiskt.”

”Av våra svenska konstnärer är det väl bara Zorn, Larsson och prins Eugen som slipper oroa sig för ekonomin”, sa hon.         

”Två stjärnor och en Bernadotte. Erling är oerhört skicklig, men varken prins eller berömd. Förresten ser jag honom inte som en svensk konstnär.”

Som barn hade Erling Fjeldstad flyttat med sina föräldrar från Bergen till uppländska landsbygden. Fadern hade sedan ungdomen varit förtjust i Uppsala och Uppland och haft vänner där. Alfred fattade inte hur någon kunde föredra Uppland framför sköna Bergen.

”Föreställer inte de flesta av hans tavlor svenska landskap?”

”Jo, Sofia, men varje år reser han ensam till Norge och målar. Han skulle knappast klara av att hålla sig därifrån om han försökte.”

På sistone hade han ofta talat om sin vän konstnären. Hon visste därför en hel del om honom fastän han och hon endast var ytligt bekanta.

”Erling påstår att han känner sig både norsk och svensk. Jag anser dock att han har norrmannens sturighet i sig. Och så fort unionsfrågan kommer på tal börjar han bryta på norska.”

”Vårt grannland borde få sin fulla frihet”, sa hon med låg röst.

”Också jag, en son av den uppländska myllan, stödjer norrbaggarnas frihetssträvan.”

Att alla nationer hade rätt att vara helt självständiga ansåg de båda.

Han slog näven i bordet så att koppar och fat skramlade och den olydiga krukväxten darrade till i sin kruka.  

”Det är ta mig fan på tiden att Oscar inser att en unionsupplösning är oundviklig!” halvskrek han.

Sofia sneglade på de fyra underlöjtnanterna. Deras ansikten var vända mot Alfred och såg fientliga ut. En av männen utstötte ett brummande ljud. Det slog henne att han var byggd som en björn och att hans otympliga händer påminde om tassar. Snart förlorade han och de andra tre intresset för Alfred och började i stället studera en samling vykort med vyer.

En fråga dök upp i hennes medvetande.

”Har du avslöjat vår hemlighet för herr Fjeldstad?” viskade hon.

”Nej. Jag sviker inte vårt tysthetslöfte.” Han kliade sig i huvudet. ”I och för sig kunde vi kanske anförtro oss åt varsin utvald person. Erling tiger.”

”Ja, varsin utvald person.”

Alfred sa att han fick se hur han skulle göra och frågade om hon skulle anförtro sig åt fröken Möller.

”Nej, vi står inte varandra tillräckligt nära längre.”

Förut hade hon umgåtts med barndomsväninnan och skolkamraten Alma Möller nästan dagligen. Numera ytterst sällan. De hade vuxit åt olika håll. Hon tyckte inte sämre om Alma för det. Skulle hon ha berättat hemligheten för henne om de hade varit lika nära vänner som förr? Nej, det tvivlade hon på. Alma skulle ha kommit med invändningar och försökt övertala henne att ta sitt förnuft till fånga. Inte för att det skulle ha bitit på Sofia.

”Din kusin då?”

”Kanske.”

Kunde hon verkligen tala om en sådan sak för Thore? Fast hon visste inte vem hon annars skulle anförtro sig åt.

Han pillade på ett palmblad, svor till och drog undan handen.

”Jo, min vän, jag har funderat på en sak.”

Hon nickade och kände ett sting av oro.

”Äsch, det var ingenting förresten”, sa han och petade återigen på bladet.

Hon intalade sig att det han hade tänkt säga var oviktigt.

”Minns Sofia när vi var här i vintras?”

”Klart att jag minns.”

Sofia och Alfred log mot varandra. 

Hur skulle hon kunna glömma?

De hade suttit i samma sal som nu, druckit varm choklad och ätit ostsmörgåsar. Under färden tillbaka hade snön fallit så ymnigt att slottet, Carolina Rediviva, domkyrkospirorna, Gustavianums kupol, ja, hela Uppsalasiluetten, suddats ut. Det skulle ha varit omöjligt att identifiera henne och Alfred i släden.

Göken for ut ur sitt väggur och gol. I nästa stund satte sig en magerlagd man i bonjour vid pianot och började spela ett stycke av Wagner. Han slog så hårt på tangenterna att fönsterrutorna och Sofias trumhinnor skälvde. På det brutala viset skulle Verner aldrig ha hanterat ett piano. Inte heller damen i pianinonovellen. Det äldre paret reste sig, tog sina tekoppar och flydde in i ett angränsande rum. Men de fyra underlöjtnanterna stampade takten. Den björnlike mannen viftade dessutom med tassarna som en dirigent.

”Det dröjer innan vår vagn kommer”, sa Alfred genom musiken.

”Ska vi promenera i omgivningarna?” undrade hon.

”Vad sa du?”

Hon böjde sig fram över bordet och upprepade frågan.

”Vi kunde kliva runt på Polacksbacken”, sa han.

”Ja, om där är lugnt i dag.”

”Natürlich. Vi vill ju inte hamna mitt i en militärövning.”      

*

Bortsett från tre soldater som satt under ett träd och halsade ur fickpluntor låg Polacksbacken öde. Sofia och Alfred strövade omkring där och diskuterade rösträttsfrågan och den väntade missväxten i Norrland. De slutade prata då två av soldaterna började skrika åt varandra. När den ene drämde till den andre i magen ingrep den tredje och försökte få fienderna att sluta fred. Missämjan övergick i ett gråtmilt kramkalas där även medlaren deltog.

Alfred stack in en cigarr mellan läpparna och slog eld på en tändsticka. Han drog ett par bloss och kisade genom den blåvita röken.

”Som sagt har jag funderat på en sak.”

Hon bet sig i underläppen och såg på honom.

”Låt oss säga att jag är slut som författare. Den regelbundna leveransen av detektivhistorier räknas inte. Skulle du fortfarande älska mig om jag inte längre skrev skönlitteratur?”

Det sved till i hennes bröst.

”Självklart skulle jag älska dig även då. Vilken dum fråga.”

”Kära vän”, sa han och bjöd henne sin arm.

Det var sällan de vågade gå arm i arm. Hon låtsades som om hon redan var den nya fru Selander som var ute och strosade med maken; låtsasleken gjorde henne dock en aning sorgsen.

”Svälta behöver vi inte. Detektivhistorierna säljer. Dessutom får jag honorar för artiklar. Ändå blir det rätt magert.”

Sofia sa att hon hade vant sig vid att leva rätt magert sedan Verner gått bort.

Var det alltså sant att Alfred höll på att förlora författarförmågan? Hon hade tidigare tvivlat på det. Vad visste hon egentligen om den saken? Det var sant att hon skulle älska honom ändå. Samtidigt kunde hon inte förneka för sig själv att hon var förtjust i tanken på att vara gift med en romanförfattare.

Han ömsom sög och ömsom bet på cigarren och lät röken pysa ut ur näsborrarna som en drake.

”Då vi är man och hustru kommer jag inte längre ge dig några skrivuppgifter. Det skulle kännas fel att vara gift med sin hjälpreda, sekreterare eller vad vi nu ska kalla det.”

Hon tvivlade på att han någonsin hade behövt en hjälpreda, sekreterare eller vad de nu skulle kalla det.

”Vet du vad Pauline sa häromdagen?” sa Alfred och flinade.

”Nej.”

”Att jag borde hålla ett öga på dig.”

”Varför i all världen då?”

”För att Sofia står ensam här i världen. Du har inga andra släktingar än Thore kvar i livet. Jo, hans föräldrar och syster i Chicago, men de har du aldrig haft någon kontakt med.”

Hon släppte hans arm och tänkte att i slutändan stod alla människor ensamma i livet. Senare i dag skulle han sitta vid ett dukat bord och äta kvällsvard med hustru och son. Den tanken fick henne att känna sig ensam trots att hon gick bredvid honom.

Hur kunde intimiteten vara så flyktig? Hon fick bara uppleva den korta stunder i taget. Hon tänkte inte visa honom hur hon kände sig. Om han fick veta hur stark hennes törst efter ömhet var skulle han kanske bli bortskrämd. Bättre att framstå som lugn och aningen sval.

Alfred påpekade att Pauline inte skulle ha uppmuntrat hans och Sofias umgänge om hon hade hyst misstankar.

Hon tyckte att det var underligt att Pauline uppfattade umgänget som oskyldigt. Med tanke på det kärlekslösa äktenskapet. Paret hade skilda sovrum. Det hade hon själv sett. Alfred hade berättat för henne att han och hustrun nästan aldrig delade säng längre och att de sällsynta könsakterna var lika ljumma som deras äktenskap. Hon tvivlade inte på det. Förut hade hon gripits av en frätande svartsjuka. Han hade i stort sett lyckats bota henne från den. Gång på gång hade han försäkrat att han älskade och åtrådde henne och inte Pauline. Nu trodde hon honom. Däremot undrade hon om han verkligen var beredd att lämna sitt trygga familjeliv.

Fem rådjur sprang – det såg snarare ut som om de flög – över det vissna gräset och in i Kronparkens mörka vegetation. För ögonblicket skulle hon gärna ha förvandlats till ett rådjur och gömt sig bland tallar och granar.

”Ska vi trava ned till Geijersdalen?” undrade han medan han släckte cigarren mot en stenbumling.

”Ja”, svarade hon.

När de gick mot Geijersdalen drogs deras uppmärksamhet till de tre soldaterna som dansade i ring och sjöng refrängen i en kuplett. Om och om igen sjöng de refrängen.

Den skärande, ljudlösa tonen alstrades i hennes kropp. Yxans slag utanför Flustret och nu soldaternas sång. Varför reagerade hon på det viset? Hon förstod det inte.

Sofia och Alfred blev stående framför den slingrande stigen nedanför den trädklädda åsen i Geijersdalen. Det doftade av fjolårsbarr och blöt jord. De konstaterade att inga andra personer syntes till.

I tonåren hade hon och syskonen Möller haft picknick på den branta åsen. De hade blickat ned på människorna som vandrat i dalen. I smyg hade de kommenterat vandrarna och kommentarerna hade inte sällan varit fräna.

Han drog långfingret fram och tillbaka över den stubbade mustaschen. Därefter tog han upp cigarretuiet ur fickan och kramade det så hårt att gångjärnen knakade.

”I höst, Sofia.”

Hon kände den välbekanta tyngden i bröstet. Sa åt sig själv att inte ta ut den eventuella besvikelsen i förskott.

En tallkotte lösgjordes från en gren och trillade ned på marken. Hon sparkade till kotten och den hamnade i en nyponbuske.

”Svårt att svika dem. Så kolossalt svårt.”

”Det förstår jag att du tycker, Alfred”, sa hon medan hon studerade en nyckelpiga som klättrade uppför ett grässtrå.

”Men du och jag hör ihop. Rent vidunderligt att få uppleva kärleken ännu en gång.”

Nu hade han det både sorgsna och roade ansiktsuttrycket. Det uttryck hon alltid hade förknippat med honom.

”Min egen vän, du förtjänar det bästa. Ja, du förtjänar en bättre man än den här gamle skojaren.”

”Säger du så för att du innerst inne vill bli av med mig?” frågade hon och lyckades inte dölja darrningen i rösten.

Alfred svarade bestämt nej. Sedan tog han Sofias ansikte mellan sina händer och såg henne i ögonen.

Hon tvingade sig själv att inte flacka med blicken.

”Varför så misstänksam?”

Det kunde hon inte svara på.

De slog armarna om varandra. Läppar och tungor möttes. Andningen blev tyngre och smekningarna djärvare.

Då en gren knakade flög de ifrån varandra och såg sig om. De skrattade hysteriskt och skämtade om att det säkert stod en liderlig sälle gömd bakom en buske på åsen och riktade sin kikare mot dem.

Hur hade de kunnat vara så oförsiktiga? Hon tyckte att de åtminstone borde ha sökt sig till en mer undanskymd plats. I böckerna beskrevs lidelsen ofta som en farlig kraft. Hon förstod varför. Den verkade utplåna allt förstånd.

Alfred tittade på sitt fickur och sa: ”Om tjugo minuter infinner sig droskan framför Grindstugans häck.”

Medan de traskade tillbaka över Polacksbacken kastade de sidoblickar på soldaterna som ännu dansade och sjöng samma refräng om och om igen. Sången gjorde henne inte längre disharmonisk. Nu var den som vilket bakgrundsljud som helst.

© Jenny Enochsson 2025