Den här gången passerade kusinerna obelisken i Odinslund och fortsatte in i trädallén.

”Ska vi ta plats här?” frågade han och gjorde en gest mot en bänk.

”Den kan vara nedkyld, Thore. Det är ganska kyligt i luften och ingen sol som värmer.” 

”Mina onämnbara är av ylle.” Han skrockade. ”Pardon. Det var min själ opassande sagt.”

Att Sofias onämnbara var av tunn bomullslärft skulle hon aldrig drömma om att tala om för Thore. Det slog henne att det vore ännu oanständigare att berätta för honom att hon hade en älskare.

”Har Sofia ingen näsduk?”

”Jo, men den är av ett skirt material.”

Han vecklade ut sin stora näsduk och placerade den på bänksitsen.

”Voilà, mademoiselle, tämligen kraftigt linnetyg”, sa han och påminde om en tyghandlare som visade sina varor.

”Merci. Mais …”

”Vad?”

”Näsduken är väl oanvänd?”

Han blängde på henne och frågade om hon trodde att han var en simpel barbar.

”Nej, nej, självklart inte. Förlåt.”

Thore sjönk ned på bänken och trutade med underläppen.

Hon flyttade den lånade näsduken längre ned på sitsen innan hon satte sig. Hon kunde inte låta bli att spänna lårmusklerna.

Medan han tog fram en cigarrcigarett muttrade han: ”Jaha. Den sista för all evighet.”

Sofia nickade utan att röra en min.

Det var så tyst att frasandet från de brända tobaksbladen hördes. Rök vällde ut ur hans mun. Han blundade, smilade och sa att det hade varit barnsligt av honom att bli förnärmad över en sådan struntsak.

”Vi glömmer det.”

”Redan glömt, kusin.”

Hon borrade ned klacken i gruset, grävde ett hål och täppte till hålet med skospetsen. Upprepade proceduren en gång till. Ännu en.

”Att fråga Hulda vems flickan är tänker jag inte göra.” Han slog av aska på cigarrcigaretten. ”Det skulle vara framfusigt.”

”Många tvingas spela roller och bära masker. Även Hulda Steen.”

”Också Sofia Björkman?”

”Ibland”, svarade hon och betraktade sina handskprydda händer.

”När då?” Han puffade på hennes armbåge. ”När då?”

Hon reste sig och rundade bänken och en trädstam.

”Snälla du, berätta.”

Hon satte sig igen, spände alla benmusklerna och pressade händerna mot bänksitsen.

Nu var hon tvungen att klämma ur sig det.

”Lovar du att inte yppa ett endaste ord till någon?” sa hon och såg på honom med sänkt huvud.

”På hedersord.” Han lade handen på hjärtat. ”Lovar och svär.”

Hans ögon blev större och underbettet tydligare då hon talade om för honom att hon hade ett förhållande med en gift man.

”Tänka sig, kusin. Tänka sig.”

Hon knöt nävarna och lade dem i knät; de kändes tunga som brevpressar för ögonblicket.

”Nu ringaktar du mig. Ja, det gör du.”

”Nej, för bövelen!” halvskrek han.      

”Så du anser inte att jag är en fördärvad kvinna?” sa Sofia och stakade sig.

”Nej, det anser jag rakt inte. Det är något oskyldigt med dig. Dessutom är det rent omöjligt att styra över kärleken.”                   

Hon märkte att hans uppriktighet var äkta. Ändå kände hon sig långt ifrån lugnad. Hon som hade hoppats att lättnadens behagliga domning skulle infinna sig efter bekännelsen. Vilken besvikelse!

Thore utstötte ett nasalt ljud som fick henne att vända sig mot honom.

”Då jag sett er tillsammans har jag tänkt att det måste finnas outtalade känslor. Jag insåg inte … Visst är det Alfred Selander?”

Hon kröp ihop på bänken och gjorde sig så liten som möjligt.

”Pauline och Alfred tycks inte vara ett dugg kära i varandra längre.

Förståeligt att han söker kärleken på annat håll.”

”Sluta nu”, sa hon med gråten i halsen.

”Förlåt mig, lilla kusin.” Han rörde tafatt vid hennes hand. ”Förlåt.”

Hon sträckte på ryggen, blinkade, klarade strupen och tänkte att hon borde ha insett att han skulle räkna ut vem mannen var.

”Nyfikenheten tog överhanden. Så okänsligt av mig.”

Sofia ångrade att hon hade sagt något alls. Till skillnad från Alfred hade hon ingen att anförtro sig åt. I varje fall ingen som förstod henne. Hon skulle också vilja ha en nära vän. Var inte Alfred både hennes nära vän och älskare? Jo, men hon kunde bara tala obehindrat med honom ibland. Hon visste inte varför. Att det var hennes eget fel var hon säker på. Kanske hade hon helt enkelt fastnat i rollen som lyssnare. Det var en sådan invand roll.

”Har jag burit mig oförlåtligt åt?” undrade han och slokade med axlarna.

”Nej. Jag är inte ond på dig. Du är faktiskt den snällaste jag känner.”

”Tack.” Han gav ifrån sig en lättad suck. ”Det gör gott att höra det.”

En gammal gumma i sjalett dök upp i Odinslunds allé. Den grova grenen i hennes högra hand fungerade som käpp. Kvinnan nickade mot dem och de nickade mot henne.

”Nej, det går inte att styra över kärleken”, sa Thore efter att kvinnan hade försvunnit ur sikte. ”Jag vet minsann vad jag pratar om.”

Sofia drog upp näsduken som hade glidit ned en bit och väntade på att han skulle fortsätta tala. Hon behövde inte vänta länge.

I Karlstad hade Thore älskat en flicka, så vacker att hans ögon tårats varje gång han mött henne. Till hans förvåning var känslorna besvarade. De utbytte en och annan kyss i lusthuset i hennes familjs trädgård. Sedan gifte hon sig med en finlandssvensk industrialist och blev en av Helsingfors fina fruar.

Minnet av ungdomskärleken plågade honom ännu och hindrade honom från att förälska sig på nytt. Han som så gärna ville finna en kvinna att gifta sig med.

”Du kan säkert bli förälskad ånyo”, sa Sofia som fann hans berättelse affekterad.

”Vad skulle det tjäna till i så fall? Alla kvinnor i min samhällsställning, bortsett från de anskrämligaste som ingen vill ha, skulle tacka nej om jag anhöll om deras hand.”

”Varför tror du det?”

”Min lön och bankbok skulle skrämma bort dem. Jag är tyvärr inget gott parti.”

Hon påpekade att även kontorister gifte sig.

”Ja. Min vän och arbetskollega Henriksson har ju fru och tre osnutna satungar. De har min själ alltid ont om pengar. Jag vill att mina egna barn ska växa upp i ett ganska välbeställt hem. Som jag själv gjorde.”

”När du gifter dig lär herr Öberg ge dig pengar.”

”O ja, det är sant.” Thore skrattade till. ”Varför har jag inte tänkt på det?”

Sofia hade blivit kall om baken och grämde sig över att hon inte satt på en tidning eller ett annat isolerande underlag; hon hoppades att hon inte skulle få blåskatarr eller förkyla sig.

”Kanske borde jag fara till Amerika och finna en hustru.”

”Onödigt omständligt”, sa hon och tittade på honom.

Han talade om för henne att han länge hade drömt om att bosätta sig i New York och inleda ett helt nytt liv. Det hade hon aldrig hört honom säga tidigare.

”Att hanka sig fram i New York ska vara rysligt svårt. Och det vore trist om Thore gav sig av.”

”Vad tråkigt det vore, kusin, att inte längre kunna umgås med dig.”

Inte för att hon skulle försöka hindra honom från att resa.

”I Amerika skulle du och Alfred inte behöva oroa er för folks prat.”

Hon suckade, men höll inne med syrligheten.

De betraktade ett blad som dalade ned framför bänken.

”Tillvaron är obeständig”, sa han.

”Ja. Fast jag trodde att du som kristen var av en annan åsikt.”

Han plockade upp lövet från marken och fäste det i knapphålet. Det gula lyste mot det mörkgrå rocktyget. Han strök med pekfingret över bladets vaxartade ovansida medan han drog ihop ögonbrynen.

”Förmodligen har Sofia rätt i att många är tvungna att spela teater. Jag är dock ingen skådespelare.”

”Nej, du är ovanligt öppenhjärtig.”

Han stirrade på cigarrcigaretten och lät den falla till marken. Därefter flög Thore upp från bänken, hoppade och stampade på cigarrcigarretten, malde sönder den som om den var en otäck insekt.

Sofia som precis hade rest sig ställde sig en bit ifrån honom. Hans plötsliga utfall hade gjort henne lite vaksam.

”Det slog mig just att jag liknar en sådan där avskyvärd pajasdocka”, sa han och förvred ansiktet.

Hon frågade om han menade en marionett utan viljestyrka.

”Ja. Det är uppenbarligen mitt öde att vara en marionett utan viljestyrka.”

”Varför?”

”Jag drömde om att bli präst, men lät mig övertalas av far att gå på handelsskola. Ja, du milde. Jag är så ryggradslös att jag inte ens kan säga nej till falskt fjäskande klädeshandlare. På grund av mina klädinköp har jag tvingats låna pengar åt höger och vänster. Hur ska jag kunna bemästra denna min svaghet?”

”Var inte så hård mot dig själv. Om du verkligen anstränger dig kan du nog …”

”Nej, kusin, jag är maktlös. Någon eller något har mitt öde i sina händer.”

Thore slet av sig handskarna, knölade ned dem i rockfickorna, höll de skära händerna framför sig och särade på fingrarna.

”Vem har gjort mig till denna karaktärslösa stackare?” Han lät händerna sjunka. ”Vår herre? Nej, vår herre hjälper de som hjälper sig själva. Djävulen? Nej, honom tror jag inte på.”

Trots att hon fann hans uppträde patetiskt insåg hon att han våndades på riktigt. Hon fylldes därför av medkänsla. Det hindrade henne inte från att tänka på alla detaljer hon skulle nedteckna i den tjocka anteckningsboken. Ett sting av dåligt samvete.

”Om jag bara ber mina böner och undviker att ifrågasätta Guds syfte med mitt liv borde jag vara trygg. Det verkar dock inte räcka.”

Hon lade handen på hans arm, men tog bort den efter några sekunder.

”Sofia är självständig och egensinnig. Alltså ingen marionett.” 

”Nej, någon tråddocka är jag inte. Däremot känner jag mig ofta maktlös och ofri.”

Två skrattande gatpojkar sprang in i Odinslunds allé, sicksackade mellan trädstammarna och lät sig inte hämmas av mannens och kvinnans närvaro. Då pojkarna rusade ut ur allén drog Thore en suck och slog armarna om sig själv.

”Hittills har jag tänkt att så länge jag är god mot andra blir andra goda mot mig. Jag har trott att Gud hållit sin skyddande hand över mig. Nu är det som om jag svävar runt i världsrymden.”

”Thore, du håller väl inte på att förlora din gudstro?” 

”Nej, du, jag håller fast vid min gudstro, mitt ankare här i livet.”

”Vilken tur. Du skulle inte passa som skeptiker.”

”Skeptiker? Bevare mig väl.”

Sofia drog på munnen och Thore skrockade. Hans vånda var som bortblåst.  

”Vet du, kusin, jag känner mig lika renad som en katolik efter bikten. Om du var man och religiös skulle du bli en god själasörjare.”

Hur hade det där gått till? Den lättnad hon hade längtat efter hade uteblivit. I stället var det kusinen som fick känna sig lättad. Hon missunnade honom inte detta. Självklart inte. Men hon tyckte ändå att det kändes snopet. Som om slumpen hade spelat henne ett spratt.

© Jenny Enochsson 2025