Sofia gäspade och sträckte på sig. Sedan började hon äta det löskokta ägget Berta nyss hade dukat fram på skrivbordet. Sofias stora skrivbord fick även fungera som matbord eftersom hon inte ville inta sina måltider i fruns matsal.

Snart var Berta tillbaka med resten av morgonmålet: te, mjölk och två smörgåsar. Hon hällde te och en skvätt mjölk i koppen. Därpå fiskade hon upp sina glasögonen ur förklädsfickan och tog på sig dem.

”Har fröken hämtat sin UNT i brevinkastet?”

”Nej, men jag gör det nu”, svarade hon och gjorde en ansats att resa sig.

”I jösse namn, sitt kvar och ät! Jag hämtar den åt fröken.”

Inte sällan framstod Bertas tjänstvilliga uttalanden som befallningar.

Det prasslade när tjänstekvinnan bläddrade i dagens Upsala Nya Tidning ute i tamburen. Sofia visste av erfarenhet att hon skulle bli stående därute i några minuter innan hon behagade överlämna tidningen till henne. Detta gick henne visserligen på nerverna, fast inte så mycket att hon var beredd att framföra klagomål.

Hon sänkte tänderna i en korvsmörgås, tuggade och kisade mot morgonsolen som föll in genom fönsterrutorna, reflekterades mot ena väggen och avslöjade skavankerna i tapeten med skärt blommönster.

Berta sprang in i rummet och ropade: ”Åh, gud, vilken olycka!”

”Vad har hänt?” frågade Sofia medan hon spärrade upp ögonen.

Tjänstekvinnan stack fram en utvald sida mitt framför näsan på henne och pekade på en rubrik.

”Vad? Död? I går?”

”Fy, så tragiskt”, sa Berta och slet av sig glasögonen.

Sofia läste Upsala Nya Tidnings redogörelse för händelsen.

Den tjugonionde september hade Émile Zola påträffats död i sitt sovrum i Paris. Dödsorsaken uppgavs vara kolosförgiftning. Även om fru Zola hade återfått medvetandet var hon ännu inte i stånd att tala. Detaljerna var oklara. Troligen handlade det om en olyckshändelse. Att det skulle röra sig om självmord kunde inte helt uteslutas. Poliskommissarien begrep inte hur kolosförgiftningen hade kunnat ske eftersom kaminens lufttillförsel var oavbruten. Sakkunniga skulle nu göra en undersökning.

”Herregud”, sa hon och såg på Berta.

”Jag är inget bildat fruntimmer, men fröken ska veta att jag läser författare som är värda att läsas. Allra helst Zola. Jag lånar böcker av systersonen min. En stor författare är död.”

”Ja, en stor författare är död. Zolas betydelse för den moderna litteraturen kan inte överskattas.”

Berta satte händerna i sidorna och sa: ”Där sa ni allt ett sanningens ord.”

Till Sofias förvåning kändes det naturligt att tala litteratur med en tjänstekvinna.

”Nej, fröken, nu ska jag se vad Socialdemokraten skriver om saken och sedan ska jag gå och klaga på slarvan till tvätterska.”

Berta kilade ut och stängde dörren efter sig.

Sofia läste artikeln ännu en gång och fortsatte äta. Hon tyckte att det kändes aningen respektlöst att stoppa i sig föda just nu, men hon var hungrig och kunde inte låta bli.

Efter att ha ätit färdigt traskade hon fram till bokhyllan, plockade ned Zolas konstnärsroman L’œvre och placerade den på nattduksbordet.

Det slog henne att Alfred skulle bli mycket upprörd när han fick reda på vad som hade hänt. Han brukade säga att då han som ung hade läst Zola hade hans litterära och sociala medvetande vaknat. Först tänkte hon ägna sig åt renskrivningen ett tag och sedan skulle hon skriva till Alfred.

© Jenny Enochsson 2025