Snickare Holm bytte ut den gamla ledstången mot en ny och lagade ett trasigt trappsteg i trapphuset. Dunkandet och sågandet ekade i hela fastigheten.

”Ska vi gå ut på gården?” frågade Sofia medan hon ställde ifrån sig glaset på sidobordet.

Kusinerna satt i hennes rum och drack mineralvatten och åt päron.

”Ja, så slipper vi det eländiga oväsendet”, sa Thore.

I trapphuset hälsade de på snickare Holm som för tillfället hamrade med sådan kraft att ansiktet blev mörkrött och svettfläckarna på skjortan bredde ut sig.

Oljudet hördes även ute på innergården, men betydligt mer dämpat.

”På en söndag”, sa Thore.

”Vi gudlösa blir allt fler”, sa hon och log.

”Det händer att jag ser karlen i kyrkan. Dock inte den här söndagen. Hur som helst missförstod du mig, kusin. Jag menade bara att fastighetsvärden måste gett honom ett konstigt avtal.”

”Jag skulle tro att snickare Holm fått tillåtelse av värden att arbeta när helst han har lust.”

De traskade bort till de två äppelträden. Inga äpplen fanns kvar på grenarna. I gräset under träden låg några maskätna frukter och ruttnade. Berta och Hulda hade plockat de andra äpplena och kokat äppelmos.

Han tände en cigarrcigarett – för en gångs skull ursäktade han inte tobaksbegäret.

Innan Thore hade kommit förbi hade Sofia suttit och skrivit på en novell om en adelsfamilj som sett bättre dagar. Det handlade om förskingring, syfilis och degeneration. Även missbruk av alkohol och morfin. Men nu kretsade hennes tankar kring den kommande berättelsen om uppsalabon Ludvig Qvarnström. Den tjocka anteckningsboken var nästan fullskriven. I morgon skulle hon skaffa en ny. Första gången hon ägnade så här mycket tid åt efterforskning. Hon måste börja komponera själva novellen inom överskådlig framtid. En långnovell skulle det nog bli. Hon tänkte aldrig visa den för kusinen. Om berättelsen gavs ut och han läste den och kände igen sig skulle det bli pinsamt. Då fick hon ljuga och säga att likheterna berodde på slumpen, att hon hade varit helt omedveten om dem. Det skulle göra Sofia ont att såra Thore som alltid hade varit så snäll mot henne.

Han började berätta om Artur Henrikssons strapatsrika velocipedfärd från Svartbäcken till Knivsta och tillbaka. Medan han pratade svävade hennes tankar i väg. Hon tänkte på Alfreds reaktion efter att ha läst pianinonovellen på det anonyma kaféet i Luthagen. Det här är ta mig tusan det bästa du skrivit! hade han utbrustit. Begeistringen hade verkat äkta. Minnet fick glädjen att sjuda inombords och ingav henne hopp om att få se sina noveller i tryck en dag.

När Thore hade slutat babbla om Henrikssons bravader sa hon helt apropå att Alfred ansåg att hennes pianinonovell var det bästa hon hittills skrivit.

”Vad roligt, kusin. Vad handlar den om?”

Hon gav en resumé och förstod att han inte tilltalades av den. Eftersom han saknade litterärt omdöme tyckte hon att det gjorde detsamma.

Han gungade på hälarna och klickade med tungan en stund. Sedan frågade han om hon ville höra vilken handling han skulle föredra. Hon nickade och knep ihop läpparna.

”Damen vinner ett pianino på lotteri och spelar så vackert att alla brister i gråt. Den tråkige maken dör och damen gifter om sig med en förmögen kompositör som avgudar henne.”

”Det är inte min berättelse”, sa Sofia med tillkämpat lugn. 

”Varför, kusin, måste det sluta så sorgligt?” frågade Thore och tittade stint på henne.

”Jag vill skriva sant, inte falskt. Jag vägrar att byta ut bläcket mot sirap.”

”Bläcket mot sirap? Vad i all världen pratar du om?”

Hon fingrade på kappans översta knapp och harklade sig.

”Varför läser du böcker om livets avigsidor i stället för böcker som inger hopp?” sa han.

”Vissa författare skildrar tillvaron på ett klarsynt, känsligt och elegant vis. Detta får åtminstone mig att känna hopp.”

Han rörde vid sin haka som om han fingrade på ett osynligt skägg.

”Men varför så pessimistiskt?”          

”Varför och varför. För att verkligheten sällan överensstämmer med sagorna. För att missförhållanden måste uppmärksammas innan de kan förändras.”  

Inte för att hon trodde att hennes noveller skulle åstadkomma några förändringar.                 

”Jag tycker inte Sofia svarade på min fråga.”

”Jo, det gjorde jag visst det.”

Hon skulle gifta sig med en man som förstod dessa saker. Det var hon tacksam för.

Några talgoxar anlände och började jaga insekter i äppelträden. De ömsom kvittrade och ömsom gnällde. Ibland riktade de sina svarta pärlögon mot kusinerna. Sofia tyckte att talgoxarna hade kloka ögon. Klokare än Thores.

Steg hördes och när de snurrade runt fick de se Hulda. Under den generöst tilltagna yllesjalen bar hon sin vanliga tjänstedräkt.

”God dag”, sa hon.

”God dag”, sa kusinerna.

Sofia kastade ett öga på porten. Hon längtade efter att gå in och skriva, men tänkte att hon först borde se hur han betedde sig tillsammans med Hulda denna söndag.  

Han frågade tjänstekvinnan om hon hade varit ute i ett ärende.

”Ja, Öberg. Jag var över hos Petersens. Fru Hägg sa åt mig att lämna tillbaka ett diamantarmband hon lånat av fru Petersen till någon supé.”

”Hon har ju så många egna dyrbara smycken”, viskade Sofia.

”Ja, fröken.” Hulda log. ”Det är också min åsikt.”

”Järnhandlare Hägg lär ha överöst frun sin och döttrarna sina med grannlåt”, sa Thore med hög röst.

Sofia stötte till honom i sidan och gjorde en diskret gest mot det halvöppna fönstret på övervåningen.

”Lika god hörsel som Petersens kanariefågel har hon. Så det spelar ingen roll att snickaren väsnas.” Hulda lade huvudet på sned. ”Nu hörs det förresten inget oljud längre.”

”Äh, hon har inte tid att stå och lyssna bakom gardinen. Det är ju endast fem dagar kvar till bröllopet.”

Tjänstekvinnan menade att fru Hägg lade märke till saker och ting även då hon var sysselsatt med annat. Det tvivlade inte Sofia på.

”Har frun kommit fram till om Hulda ska följa med till Roslagen och tjäna på bröllopet eller ej?”

”Ja, Öberg.” Hon gav honom en skälmsk blick. ”Jag blir kvar här på Slottsgatan. Tre dagar blir de borta.”

Han tittade på henne, log med hela ansiktet och tog några valssteg.

Snickare Holm klev ut genom husporten. Under högerarmen bar han sin stora verktygslåda. Sågen hängde över vänstra axeln i en läderrem. Sofia tyckte att det taggiga sågbladet befann sig oroväckande nära hans arm och sida. Fast hon antog att han hade uppsikt över det. Kusinerna och Hulda hälsade på snickare Holm. Han lyfte på mössan, stoppade en bit tuggtobak i munnen och avlägsnade sig från gården.

”Nu ska jag gå in till mig”, sa Sofia.

”Och jag ska in till mig. Strax.” Hulda såg från Sofia till Thore. ”Först vill jag säga er något. Om det går för sig.”

De nickade.

Hon rörde lite på skuldrorna innan hon sa: ”För ett tag sedan såg ni mig med en tös. Dagmar heter tösen. Dotter till ett gift par jag känner. Min förra husmor i Sigtuna var Dagmars fars gudmor.”

Han frågade om hon brukade passa lilla Dagmar.

”Ja, ibland när jag är ledig passar jag henne.”

Sofia trodde fortfarande på sin egen teori om det bortadopterade barnet. Av någon anledning fann hon den ännu mer övertygande nu efter att ha hört Huldas förklaring.

”Får jag be er att inte tala om det där för någon och särskilt inte för frun?”

De lovade att inte säga något. Men Sofia tänkte ändå nämna det för Alfred som redan kände till hennes teori och kallade den övertygande. 

Hulda struttade iväg mot husporten, tätt följd av kusinerna.

Thore gjorde lång näsa åt Sofia; hon himlade med ögonen. Att han litade blint på Huldas utsago förvånade henne inte.

Det luktade färskt trä, ugnsstekt kött och pepparrot i trapphuset. Golvet var rent så snickare Holm eller någon i huset måste ha sopat bort sågspånet.

”Min söndagsstek är i ugn”, sa han och gnuggade händerna.

”Nej, Öberg. Jag ska strax sätta in den i ugnen.” Tjänstekvinnan nickade mot Nora Wilhelmsons lägenhetsdörr. ”Det är Berta som lagar frökens mat.”

”Får man månne kronärtskocka till förrätt?” undrade han.

”Kronärtskocka till förrätt, kalvstek med vinbärsgelé till huvudrätt och glass till efterrätt.”

”Mums. En kung kunde inte få bättre förplägning.”

Thore sneglade på Huldas kraftiga barm medan hans struphuvud guppade upp och ned.

Sofia stannade vid fru Wilhelmsons dörr och sa adjö. Hon kände sig som tredje hjulet.

Efter att ha tagit av sig ytterplagg och skor satte hon sig vid skrivbordet och plockade fram anteckningsboken. Hon skrev ned dagens intryck och idéer.

En nyhet var att Ludvig skulle ha ett hemligt förhållande med sin hyresvärdinnas jungfru som fick heta Alberta. Det inslaget var inte direkt hämtat ur kusinens liv. Ludvigs och Albertas förhållande var på fullaste allvar. Att Thore och Hulda någonsin skulle ägna sig åt annat än oskyldigt flirtande trodde hon inte. 

© Jenny Enochsson 2025