Dörrklockan klämtade. Sofia hoppade till och råkade trycka på fel skrivmaskinstangent. Hon hade verkligen svårt för plötsliga ljud. Hur någon frivilligt kunde skaffa sig en ringande telefonapparat begrep hon inte. Hon var glad för att det inte fanns en sådan nymodighet i fru Wilhelmsons våning. Ännu så länge hade hon endast sett telefoner i butiker, på läkarmottagningar och liknande, men hon visste förstås att vissa hushåll hade en egen apparat.

”Öberg hittar ju in själv”, hördes Bertas tordönsröst från tamburen.

”Ja, Berta. Tack, tack.”

För ett par timmar sedan hade en budpojke ringt på dörren och levererat ett brev. Alfred ville ses. Sofias tankar hade kretsat kring detta även då hon sysslat med renskrivningen. Nu måste hon försöka verka mindre distraherad så att kusinen inte frågade vad hon tänkte på. Inte för att hon skulle svara på den frågan, men ändå.

”Det är jag”, sa Thore medan han knackade tre gånger.

”Kom in, du”, sa hon och reste sig från skrivmaskinsbordet.

När han steg in i rummet träffades han av en av solens sista strålar som föll in genom fönstret. Det såg ut som om han gjorde sin entré på en teaterscen. Hon fick en kuslig känsla av att de spelade sig själva i en pjäs och att rummet bara var en kuliss som skulle monteras ned efter sista akten. Tanken etsade sig fast i medvetandet trots att hon fann den befängd.

Han lade Henning Bergers bok Där ute på skrivbordet och tackade för lånet.

”Själv skulle jag säga att Där ute är färgstark och medryckande, men inget mästerverk. Vad tycker Thore?”

”Amerikaskildringarna kunde min själ varit muntrare.”

Hans eau de cologne spred sig i rummet och utplånade nästan doften av brinnande björkved. Det kliade i hennes näsborrar och ögon. Hon tog fram näsduken ur klänningsfickan och snöt sig. Förde därefter händerna till ögonen och skulle just gnugga sig när hon mindes att hon hade sotat fransarna i morse.

”Du brukar vara på ångfartygsbolagets kontor vid den här tiden.”

”I dag slutade vi redan klockan elva. Gissa varför, kusin.”

”Är råttinvasionen värre än vanligt?” 

”Rätt gissat. De rusar över golven, rumsterar om i skåpen och tuggar sönder offerter. Det är som om de försöker ta över kontoret.”

”Så vämjeligt”, sa hon och skrattade till.

Sofia såg framför sig hur råttorna satt vid pulpeter och ägnade sig åt maskinskrivning och annat pappersarbete. Stora som män och iförda grå eller svarta kavajkostymer. En läderportfölj stod lutad mot varje pulpet.

”Direktören har kallat dit råttfångare som lovat att odjuren ska vara utrotade onsdag kväll. Utmärkta män. Inte deras fel att det alltid kommer nya kullar.”

Thore satte händerna framför bröstet, visade framtänderna, sprang runt i rummet och utstötte råttlika läten. Hon log pliktskyldigt åt hans skämtande.

”På torsdag öppnar kontoret igen. Det betyder att jag har två lediga dagar framför mig.”

Hon frågade om han inte skulle slå sig ned.

”Det kliar så förskräckligt i benen. Ska inte du sätta dig, Sofia?”

”Jag sträcker gärna lite på benen.”

Hon traskade fram till skrivmaskinsbordet och ordnade till pappershögarna fastän de redan var prydliga.

”Alfreds blivande roman?” sa han och nickade mot papperna.

”En liten del av den.”

”Har han pratat med Pauline ännu?”

Sofia gav ifrån sig något som lät som en morrning.

”Förlåt.” Han satte upp händerna i luften. ”Förlåt, kusin.”

”Äsch”, sa hon och gjorde en avvärjande gest med handen.

”Det är inte mycket jag lyckats få ur dig om ert liaison.”

Hon ställde sig på den stora mattan och lade märke till att det ena hörnet hade vikt sig. Hon pressade ned det med foten. Så fort hon flyttade på foten gled hörnet upp igen. Det var förargligt.

”Du anförtror dig kanske åt någon annan. Vem? Alma Möller? Nej. Ni var goda vänner förut. Nu umgås ni sällan. Varför inte lätta ditt hjärta för kusin Thore? Jag trodde vi var goda vänner.”

”Visst är vi det”, sa hon och placerade sin brevpress på mattans vikta hörn.

”Om Sofia tvivlar på min diskrepans blir jag faktiskt sårad.”

”Diskretion menar du väl?”

”Jag sa ju det, diskretion.”

Hon sa att det var möjligt att Thore var den enda människa hon verkligen litade på numera.

”Tack.” Han log. ”Jag litar på dig med. Men litar du inte på Alfred?”

”På Alfred? Jo, fast det är …”

”Vadå, kusin?”

”Åh, det kvittar.”

Om hon försökte förklara det där för honom skulle han ändå inte förstå. Sofia önskade att Thore vore skarpsinnigare. Det skulle hon aldrig erkänna för Alfred. Han hade sagt att Thore inte var en hjärna att räkna med; hon hade känt ett instinktivt behov av att försvara föremålet för åtlöjet.

Medan hon satte tillbaka den återlämnade boken i bokhyllan slog han sig ned på bänken med stoppad sits, sträckte ut benen framför sig och viftade med fötterna.

Hon tittade ut och hann precis se en glimt av det rödaktiga ljuset innan det slocknade. Då skuggorna tätnade i rummets skrymslen och vrår drogs blicken till den glödande springan ovanför kaminluckorna. Hon tände lampan på byrån och stearinljusen i spegellampetten och satte sig sedan på sammetspuffen bredvid bänken med stoppad sits. 

”Har karlen ens varit i Amerika?”

”Vem?”

”Henning Berger förstås.”

”Han bodde där i flera år.”

Det hade hon läst i en tidning – hon mindes inte vilken.

”I morgon köper jag en amerikakoffert”, sa Thore och kliade sig på nästippen.

”Så du har beslutat dig för att emigrera?” sa hon medan hon spände benmusklerna.

”Jag tror det.” Han pillade på en manschettknapp. ”Jag antar det.”

”När skulle du ge dig av i så fall?”

”Förhoppningsvis till våren. Jag måste först spara till biljett och uppehälle och skicka brev till firmor och erbjuda mina tjänster.”

”Men …”

Han berättade att han hade lyckats hushålla någorlunda med lönen på sistone och dessutom betalat tillbaka en del av skulderna till vänner och bekanta.

”Det lilla du kan lägga undan räcker inte långt.”

”Jag ska sälja nästan alla mina ägodelar och endast behålla det som ryms i kofferten. Ett lån behövs dock. Far tänker jag inte fråga även om han har råd. Kanske frågar jag herr Petersen. Han har också råd.”

”Ja, herr Petersen säljer visst mängder med skor. I synnerhet de där pälskantade damgaloscherna.”

”Jag har börjat gå som en slags son i det Petersenska hemmet.”

”Det sägs att livet är hårt därute om man inte är förmögen eller har osedvanlig tur.”

Tydligtvis hade Thore inte blivit det minsta bortskrämd efter att ha läst Bergers kritiska och ibland skrämmande skildringar av livet i Amerika. Sofia tyckte att det var synd.

”Tänk om det är mitt öde att fara till New York.”

På sistone hade hon fått svårt att tåla pratet om ödet.

”Du kan säkert finna ett annat arbete, ett som du trivs med, här i Uppsala. Du har ju gått handelsskola.”

Thore erkände att det han ville ha var en skamligt hög lön och att det spelade mindre roll huruvida han trivdes med tjänsten eller inte.

”Hm.”

”Vet du, kusin, jag har fått för mig att amerikanarna ska ta emot mig som en broder.” Han hostade till. ”Jag känner på mig att de kommer att erbjuda mig ett välbetalt arbete.”

”Det borde de göra”, sa Sofia med betoning på andra ordet.

Hur skulle han klara sig i New York? Hon fann den tanken hjärtslitande. Själv hade hon barnasinnet i behåll och var tacksam för det. Däremot var hon inget förvuxet barn som Thore. Hyenorna skulle nog lura och utnyttja honom. Fast det var förstås inte säkert att han skulle ge sig av.

Det slog henne att Ludvig också skulle kunna fundera på att emigrera. Inte till Amerika utan till Australien.

Sofia frågade kusinen vad en svensk man kunde göra och arbeta med i Australien.

”Bli fårskötare, jordbrukare, arbeta för något företag eller någon förvaltning”, svarade Thore som inte verkade finna hennes fråga oväntad.

Hon tänkte sig nu att kontorsråttan Ludvig Qvarnström drömde om att skaffa en australiensisk fårfarm som han skulle driva tillsammans med sin älskade Alberta. I hemlighet läste han om fårskötsel, lärde sig engelska och sparade pengar. Hon hoppades att kusinen snart skulle gå upp till sig så att hon kunde nedteckna de nya tankarna.

Även hon längtade bort emellanåt. Hon skulle gärna resa till Silkeborg eller Loiredalen. Flytta dit ville hon dock inte. En sommar för länge sedan hade hon och Verner varit i Köpenhamn och på Bornholm, men längre bort än så hade hon aldrig varit. Verner och hon hade i stället rest inom Sveriges gränser.

Ljudet av porslin som krossades i tamburen fick Thore och Sofia att resa sig samtidigt och vända sig mot dörren.

”Jag hade ned den skära vasen, jag”, ropade Berta.

”Äh, den skära vasen såg inte dyrbar ut”, ropade han.

”Är Öberg helt säker?”

”Ja, Berta, den såg inte det minsta dyrbar ut. Rena rama skräpet.”

”Det var tur. Frun har annars så många värdefulla ting, hon. Jaha, då får man hämta sop och skyffel.”

Snart ackompanjerades ljudet av en sopkvast av Bertas gnolande och sedan blev det tyst i tamburen.

”Kanske smyglyssnade hon på oss förut”, viskade han.

”Det tror jag inte.”

”Nu står hon måhända och väntar på att vi ska börja prata om personliga saker igen.”

”Knappast.”

Han smög fram till dörren, tog ut nyckeln, böjde sig ned och kikade genom nyckelhålet. Därefter satte han tillbaka nyckeln i hålet, skakade på huvudet och skrockade.

Det slog henne att hon hade glömt bort Alfreds brev så fort Thore börjat tala om amerikakofferten.

”Så du ska alltså köpa en amerikakoffert i morgon?”

”Ja”, sa han och gungade på sulorna.

Hon berättade att hon måste hämta en hatt hos modisten då och frågade om de skulle slå följe.

”O ja, kusin. Låt oss slå följe i morgon.”

”Om fru Hägg ser kofferten kommer hon att ställa frågor.”

”Fasiken, det tänkte jag inte på.” Han slog sig i pannan. ”Vad ska jag säga till fru Hägg?”

Sofia knep ihop ögonen och sa: ”Att du ska lägga kläder i den.”

”Vilka kläder?”

”Sådana som inte ryms i din garderob.”

Thore klappade händerna, hoppade upp och ned och prisade hennes påhittighet.

”Fast du är väl inte helt säker ännu?” sa hon utan att kunna dölja förhoppningen.

”Inte helt, men nästan.”

© Jenny Enochsson 2025