Trots att hon försökte hålla sig en bit ifrån Thore stötte han ideligen emot henne och hattväskan med amerikakofferten. Han hade bett henne om ursäkt minst tio gånger. Det var krångligt att manövrera den väldiga väskan och sakta gick det. Han påstod att det var för dyrt att låta ett bud forsla hem den åt honom.

Han ställde ned väskan utanför Anders Strandbergs klädeshandel på Stora torget och tog av sig skinnhandskarna. Såg på handflatorna i ljuset från ett skyltfönster och höll fram dem mot Sofia.

”Åh, de är redan helt röda”, sa hon.

”Varför skyddar inte de fördömda handskarna min stackars hud? Nu sliter jag ut dem i onödan. Pengarna rakt i sjön.”

Hon påpekade att han nog skulle få blödande sår i stället för rodnader utan skinnhandskarna.

”Det har du förvisso rätt i, kusin.”

En pojke i femårsåldern krockade med kofferten, spratt till och satte i gång att gnälla. Tonårsflickan vid pojkens sida grep om hans hand. Han spjärnade emot och tjöt, men hon vägrade att släppa honom.

”Vill lille herrn och unga fröken förlåta mig?” sa Thore.

”Inte är det herrns fel att gossen blir klumpig som en fisk på torra land så fort solen gått ned”, sa tonårsflickan.

Hon släpade med sig det tjutande barnet in i Apotek Lejonet.

I Sofias öron hade det låtit som om gossen genomgick en sorts metamorfos efter solnedgången.

En pojke som drog en kärra fullastad med trälådor lystes just upp av den femarmade kandelabern på Stora torget. Han var klädd i nötta vadmalsplagg och antagligen bara ett par år äldre än pojken som hade krockat med Thores väska.

”Alla stackars barn, gamlingar och sjuklingar som tvingas slita fastän de saknar kroppsstyrka”, sa hon och suckade.

Medan pojken med kärran fortsatte längs Vaksalagatan satte Thore på sig handskarna, grep tag i remmen runt kofferten och visade tänderna.

De gick mot Nybron. Hon ansträngde sig för att ta långsamma steg, men hamnade ändå före och fick därför stå stilla och invänta honom.

”Förresten nämnde fru Hägg att hon ska till en väninna i dag och att hon blir sen. Således ingen risk att hon får se mig kånka på den här.”

”Vilken tur.”

Kylig fukt steg från Fyris mörka vatten då de traskade över Nybron. Den letade sig in under hennes kläder och fick skinnet att knottras. Men han blev varm av kånkandet trots kylan. Svetten blänkte i ansiktet.

Kusinerna nådde åns västra sida och svängde mot Fyristorg som låg i dunkel. Ett fåtal bönder var ännu kvar på torget; de lastade säckar och korgar med osålda varor på kärror.

Utanför Agda Anderssons cigarraffär, längst ned i Gillets pampiga byggnad, släppte han amerikakofferten, tog av sig hatten och torkade sig i pannan.

”Den är visst för tung för unge herrn”, sa en dam i plymprydd hatt och pälsboa.

Thore gjorde en grimas bakom hennes rygg.

”Damen är så lik en aktris i ett drama som jag och Alma såg på Château Barowiak i våras”, sa Sofia. ”Det kan rentav vara hon.”

”Jaha, en primadonna, det ante mig. Den näbbgäddan borde inte tillåtas uppträda på Uppsalas fina teater.”

En betjänt i blå livré rusade ut ur valvet i Gillets byggnad och slank in i Agda Anderssons cigarraffär. Thore såg efter honom, bad Sofia att vakta kofferten och skyndade mot affären.

Tre minuter senare återvände han med en glödande cigarrcigarett i mungipan. Han sa att cigarrflickan hade gett honom eld och att hon var riktigt söt. När han började hosta föll cigarrcigaretten ned på kullerstenarna. Han smulade sönder den med skosulorna och uttalade en lågröstad förbannelse över tobaksindustrin.

Kusinerna vandrade vidare under tystnad även om han kved och stånkade med jämna mellanrum. 

Det var fullt med folk på Sysslomansgatan. Hon höll sig bakom honom på trottoaren, fast hade ändå uppsikt över hans väska. Många hade bråttom. Kofferten spärrade vägen i trängseln. Irriterade miner. En garvare svor mellan tandgluggarna. Thore bad om ursäkt åt höger och vänster. Konstapeln på gatan kastade ett öga på kofferten och knorrade. Längre fram glesnade folkströmmen så pass mycket att kusinerna kunde gå bredvid varandra igen.

Vid Rylanders affär mötte de docent Schröder och dvärgpudeln Herkules. Den gamle satte på sig sin monokel. Hunden viftade på svansen, skällde och dansade sedan en tvåbent dans.

Schröder synade amerikakofferten genom monokeln.

”Förbaskat otymplig”, avgjorde han.

”Instämmer helt och fullt, docenten. Förbaskat otymplig.”

”Frökens hattväska är betydligt lättare att handskas med.”

”Ja, docenten, den väger knappt någonting”, sa hon och vickade på den.  

”Ämnar Öberg flytta till de sina i Chicago?”

”Nej, jag ska förvara kläder i väskan eftersom det är för trångt i min garderob”, sa Thore och såg på hunden som nu hade lugnat ned sig.

Herkules petade på Sofias kängor med nosen. Hon klappade de ludna öronen. Pudeln satte sig på bakbenen och räckte fram en tass.

”Duktig hund”, sa hon medan hon försiktigt skakade tassen.

Hon tyckte att Herkules var en både duktig och klok hund.

”Tänka sig att lilla Märta Hägg gift sig. Det var inte länge sedan hon hade flätor och lekte med dockor.” Docenten rev sig i tomteskägget. ”Amanda saknar henne förstås.”

”Märta hälsar på sin mor minst två gånger i veckan”, sa Thore. ”Nästa sommar ska ni se att hon har med sig en liten parvel eller tös till Slottsgatan.”

”Amanda berättade att hon ska till Smedsgränd på fredag morgon.”

”Redan på morgonen?”

”De unga tu vill tapetsera om förmaket och herrummet. En tapetserare kommer med prover halv nio. Amanda ska vara smakråd.”

”Vad underbart att bo i en vacker våning.”

Ett medelålders par utväxlade några ord med Johan August Schröder. Paret hade en mops i släptåg. När hunden hamnade i vägglyktans sken upptäckte Sofia att den hade en prickig rosett runt halsen. Hon tänkte att det mycket väl kunde vara det djuret Erling hade avbildat. Dvärgpudeln glodde på mopsen och morrade; mopsen darrade och tryckte sig mot damens kjolar.

”Det var himmelriket”, sa docenten efter att paret och den lilla hunden hade gett sig av.

Kusinerna såg frågande på honom.

”Att dela livet med min salig hustru var himmelriket. Jag har aldrig upplevt en större lycka.”

De nickade.

”I sinom tid gifter sig unga fröken.”

Hon sänkte blicken och tänkte på Alfreds brev. För en gångs skull hade hon väntat med att svara honom. Men i kväll skulle det bli av.

”Öberg är också ung, dock inte purung.” Schröder dunkade honom i ryggen. ”Snarast möjligt borde ni fria till en fin flicka.”

”Borde jag?”

”Inte nödvändigtvis en flicka ur Öbergs egen samhällsklass.” Schröder stoppade monokeln i rockfickan.

”Tack, min herre.” Thore bockade och blinkade. ”Tack.”

Docenten meddelade att whistpartiet hos Lundborgs på Drottninggatan väntade. Kusinerna sa adjö till honom och Herkules.

De närmade sig den brantaste delen av St. Johannesgatans backe. Eftersom Thore nu behövde vila armen efter vart tredje steg gick det ännu saktare än förut.           

”Ack, så retsamt att skönja vår gata däruppe likt en hägring i öknen”, sa han flåsande.

”Kanske kunde vi båda hålla i kofferten.”

”Skulle du hjälpa till att bära? Nej tack, du.”

Hon fnös och sa: ”Var lagom nedlåtande.”

”Nedlåtande? Inte alls. Du råkar dock vara en smal, liten kvinna. Därtill ovan vid fysiskt arbete.”

”Inte så ovan som Thore tror.”

”Försök inbilla någon annan det.”

Tio meter framför dem slogs en gårdsport upp och en man och en tonårspojke störtade ut på gatan. Mannen vrålade och hytte med näven åt pojken som hukade sig.

Thore och Sofia stannade och stod helt stilla utanför gatlyktans ljuskrets.

”Jäkla unge!” vrålade mannen.

Han gav ynglingen en kraftig örfil och det var nära att det mössprydda huvudet träffade husväggen. Med ens kom en av Övre Slottsgatans skomakarfruar springande nedför backen. Hon skrek åt mannen som svarade henne med inställsam röst. Kvinnan grep om pojkens handled, drog med sig honom uppför backen och runt hörnet. Mannen tog några klunkar ur en fickplunta, rapade och stapplade därefter tillbaka till gårdsporten, slet upp den och var borta.

Då Sofia och Thore tog sig uppför resten av backen tycktes han ha fått oanade krafter och inte längre bry sig om koffertens tyngd. Det var som om han hade förvandlats till en mekanisk leksak som obevekligt rörde sig framåt.

”Jag har alltid haft så svårt för brutalitet, i synnerhet om offret är svagare än förövaren”, sa hon och kände hur knäna skakade en aning.

”Säkert hade pojkvaskern gjort sig förtjänt av hurringen.”

Hon brydde sig inte om att bemöta kommentaren.

I likhet med henne hade Verner avskytt våld och varit emot barnaga. Han hade aldrig slagit henne. Han hade hotat att avskeda en tjänstekvinna som vid ett tillfälle daskat till en fyraårig Sofia.

”Jo, kusin, jag undrar om jag får följa med in till dig en stund.”

”En kort stund i så fall. Jag ska ganska snart äta kvällsvard.”

*

Medan Sofia stängde lägenhetsdörren efter dem grämde hon sig över att hon inte hade sagt nej till Thore. En person som hade svårt att säga nej var hon inte. Hon skulle så gärna vilja vara ifred. Fast nu var det hur som helst försent att ändra sig.  

Han stod och pustade när Berta visade sig i tamburen.

”Ända från Svartbäcksgatan har jag burit denna väska. Vad säger Berta om det?” Han slog sig för bröstet. ”Borde jag inte bli tyngdlyftare i stället för kontorist?”

Hon vägde kofferten i handen, placerade den sedan på dörrmattan och frågade om den var tom.

”Ja, men man kunde tro att den innehöll bly.”

Thore sträckte på armarna samtidigt som han gjorde bålrullningar.  Eftersom han fortfarande hade på sig ytterrocken rörde han sig klumpigt.

”Smutsig.” Tjänstekvinnan sparkade till amerikakofferten så att den välte. ”Vägdamm och annat onämnbart.”  

”Före strapatsen var den skinande ren.”

”Jag torkar av den åt Öberg innan jag värmer frökens mat.”

”Tack, tack.”

”Öberg ser förfärligt svettig ut. Jag tar hand om hatten och rocken.”

Han räckte henne hatten och rocken.

”Minsann, nu höll jag på att glömma.” Berta vände sig mot Sofia. ”Tidigt på fredag far jag till syster min i Vaksala och blir borta hela dagen. Födelsedagsfirande. Frun vet redan om det för jag skrev det till henne. Jag gör i ordning frökens fredagsmåltider i förväg.”

”Vänligt av Berta att göra i ordning dem i förväg.”

Kusinerna gick in i Sofias rum. Luften som mötte dem var råkall som i en källare.

”Burr”, sa hon.

”Ja, burr.” Thore tryckte händerna mot kinderna. ”Hulda ser alltid till så att mitt rum är varmt och ljust då jag kommer hem.”

Medan hon ställde hattväskan på golvet, tände en lampa, tog av sig ytterplagg och kängor och satte på sig inneskor eldade han i kaminen.

Sofia kunde inte sluta tänka på att både Berta och fru Hägg skulle vara borta samma dag.

Han blåste på sina röda handflator och jämrade sig.

”Ska jag hämta Manulin?” undrade hon.

”Nej tack, jag har gott om hudpreparat därhemma.”

De sjönk ned i varsin länstol.

”Vet du, kusin, jag blev förvånad över något som docenten sa i dag.”

”Vadå?”

”Ingenting förresten”, sa han och vaggade med huvudet.

Hon sneglade mot väckarklockan på nattduksbordet, men det var omöjligt att se annat än en mörk urtavla från hennes plats.

”Tror inte Sofia att våldet är grövre i New York än i Uppsala?”

”Det tror jag bestämt.”

Thore strök sig över hakan, skruvade på sig och erkände att han ångrade att han hade köpt kofferten.

”Oj då.” Hon rätade på sig i länstolen. ”Hur blir det då med Amerika?”

”När allt kommer omkring vill jag inte emigrera”, sa han och rösten var ljusare än vanligt.

De log mot varandra.

”Jag behöver verkligen någonting att lägga kläder i.”

”Ja, Thore, det behöver du.”

”Nu ska jag hämta den rengjorda väskan och traska upp till mig.”

När hon följde honom till sin rumsdörr kastade hon en blick på den första skrivbordslådan där brevet från Alfred låg gömt. Sofia tänkte skriva svaret nu och sända det med bud i morgon förmiddag så att Alfred hann besvara hennes fråga i tid. Den brännande frågan.

”Tur att fru Hägg är borta.” Thore fingrade på sin nästipp. ”Jag kom just på att jag måste prata med Hulda i enrum.”

© Jenny Enochsson 2025