Sofia släckte ljusen i spegellampetten och såg på Alfred som stod med ryggen mot det fördragna fönstret. Det hade nu blivit mörkt i rummet även om det glödande kolet anades i springan ovanför kaminluckorna.

Han lunkade fram till henne. De kysste varandra, avbröt sig, skrattade och enades om att de fick nöja sig med en omgång i sängen denna fredag.

Att sätta på sig ytterplaggen i mörkret var inte alltför lätt.

”Är det inte underligt att vi väntade ända tills i dag?” sa han.

”Väntade med vad?”

”Med att berätta för varandra att vi anförtrott oss åt varsin person.”

”Ja, underligt.”

”Det var ju ingenting som behövde döljas. Vi brukar eljest tala helt fritt med varandra.”

Trodde han verkligen att hon talade helt fritt med honom? Det var så mycket Sofia varken kunde eller ville dela med Alfred. Hon förstod dock inte varför hon ville hålla samtalet med Erling hemligt. Hade Erling nämnt det samtalet för sin vän? Av någon anledning hoppades hon att han inte hade gjort det.

De gick ut i tamburen och kisade när de träffades av vägglampans ljus fastän det var dämpat; deras ögon hade vant sig vid bristen på ljus.

”Här borde vi inte dröja oss kvar”, sa hon med låg röst.

”Varför viskar du helt plötsligt? Inne hos dig gjorde du inte det.”

”Det ekar här och vi är så nära lägenhetsdörren och trapphuset.”

”Fruntimret Hägg befinner sig på Smedsgränd. Berta är hos sin syster.”

”Kanske fru Hägg fått förhinder och stannat hemma.” Hon vände blicken mot taket och rynkade pannan. ”Tänk om hon hört oss.”

”Risken att hon fått förhinder är liten och vi är inga skrikhalsar.”

Hon skyndade fram till tamburspegeln, lirkade loss hattnålen, ordnade till hatten och satte dit nålen igen.

Han ställde sig bredvid henne, granskade mustaschen i spegeln och vek ned hattbrättet över ena ögat.

”Vad dumt av oss att mötas hemma hos mig.”

”Kära vän, det händer så fruktansvärt sällan.”

”Det är ändå farligt, käre Alfred”, sa hon medan hon förflyttade sig till dörren.

”Söta Sofia, vi har som sagt varit tysta och är alldeles ensamma i huset.”

”Hulda.”

”Tro mig, en kvinna som med största sannolikhet fött en oäkting tiger om slikt.”

Alfred stödde högerhanden mot byrån och lät vänsterarmen dingla fram och tillbaka som om den var ur led.

”Hulda ser lika kärnsund och fruktsam ut som en vikingakvinna. Därför lär hon och Thore få många barn.” Han log. ”Nyförlovade. Sicken överraskning.”

Hon sa att hon hade blivit förvånad då kusinen avslöjat det i förrgår.

Det var onekligen sant. Ändå tyckte Sofia att hon borde ha förutsett det i tisdags. Docent Schröder, djupt beundrad av Thore, hade sagt att han borde fria till en flicka och att hon inte nödvändigtvis måste tillhöra den egna samhällsklassen. Och senare samma dag hade kusinen nämnt att han behövt prata med Hulda i enrum.

”Kärlek över klassgränserna. I varje fall från hans sida. Hon gör bara vad varje klipsk flicka i hennes situation skulle göra.”

Ännu var förlovningen hemlig och hon påminde honom om detta. Han undrade om inte Erling och Pauline kunde få höra nyheten. Sofia gick med på det. Egentligen tyckte hon att det var onödigt att låta Pauline ta del av nyheten. Den åsikten behöll hon för sig själv.

Hon hade låst lägenhetsdörren så fort Alfred klivit över tröskeln. Nu låste hon upp den, men drog inte ned handtaget.         

”Min vän, vi möts i korsningen Slottsgatan och Skolgatan som avtalat.”

”Ja, Alfred. Jag väntar inomhus ett par minuter som avtalat.”

”En dålig författare, exempelvis Algot Zakariason, skulle börjat svamla om livets korsvägar.”

Hon öppnade dörren. Han lutade sig ut och lät blicken vandra över det dunkla trapphuset. Med teatrala rörelser smög han ut. Hon kikade på honom genom en smal glipa. Han gav henne en slängkyss. Hastigt stängde hon dörren.

Medan hon glodde på sitt fickur började svetten bryta fram under lagren av kläder, särskilt under reformlivet. Huden hade blivit ännu klibbigare på den tiden hon burit vanlig korsett. Efter två minuter stoppade hon uret i ena kappfickan, släckte lampan och lämnade våningen.

Gruset på gården var vått efter nattens och tidiga morgonens oväder. Det låg plättar med smältande blötsnö här och där. Gårdsporten var inte stängd. Under öppningen hade en djup pöl bildats. Hon lyfte upp kjolarna, hoppade över pölen och landade på den sörjiga trottoaren.

Fru Petersen kom gående mot henne. Hon hade på sig en svart cape och ett par av de pälskantade galoscher hennes make sålde. Ett paraplyskaft och en flaskhals stack upp ur hennes korg.

”God dag, fröken.”

”God dag, frun.”

Sofia sneglade mot mötesplatsen nedanför Övre Slottsgatans sluttning. Han syntes inte till. Hon var lättad över att han gömde sig.

”Usch, vad ruggigt”, sa frun och ruskade på axlarna.

”Ja, väldigt ruggigt.”

Kvinnorna betraktade det grå molntäcket som utestängde dagsljuset. Det fanns inga revor i täcket.

”Jag är på väg till Amanda som ligger förkyld. Lite buljong ska den stackaren nog få i sig.”

Sofia pressade armarna mot sidorna och sa: ”Så fru Hägg är förkyld?”

”Ja. Hulda berättade det då jag mötte henne i morse. Jag var ute i ett ärende och Hulda hade just varit på Smedsgränd och meddelat att Amanda måste ställa in sitt planerade besök.”

”Hälsa från mig att fru Hägg får krya på sig.”

Victoria Petersen lovade att framföra hälsningen.

Det var så halt i nedförsbacken att Sofia fick gå snett med fötterna.

”Jag hörde att du pratade med en dam”, sa Alfred som stod och väntade runt hörnet.

Hon talade om för honom vad hon just hade fått veta.

”Ödets ironi”, sa han och blinkade.

”Bara hon inte hörde något.”

”Oroa dig inte. Eftersom hon är förkyld lär hon ha lock för öronen och svullna hörselgångar.”

Det tyckte hon också lät sannolikt.

Om Thore hade vetat att Alfred skulle besöka henne i dag skulle han förmodligen ha förvarnat henne om fru Häggs ändrade planer. Hon önskade att hon hade sagt det till honom.

Alfred och Sofia började gå nedför Skolgatan och passerade husen i nyrenässansstil som hade byggts då hon varit barn. Hon brukade annars beundra de stiliga husen, men nu lade hon knappt märke till dem. Ständigt fick de runda eller kliva över pölar. Att undvika det smutsiga vattnet mellan kullerstenarna var svårare. Det trängde igenom skor och stänkte upp på byxben och kjolfållar. 

En skäggprydd man traskade ut ur Rundelsgränd, såg på Sofia och Alfred och snuddade vid sitt hattbrätte. Alfred hälsade på samma sätt och hon nickade. Den skäggprydde fortsatte uppför Skolgatan.

”Det var en granne till Erling. Ingen lösmynt prisse.”

Tyst för sig själv undrade hon hur han kunde veta att mannen inte var lösmynt. Det hade sett ut som om de bara var ytligt bekanta när de hälsat. Hon hade ingen lust att fråga honom om saken.

”Pauline klagar förresten på att varken du eller Erling besökt oss på länge. Hon vet så klart inte att du var där i oktober.” 

”Även Erling?”

”Ja. Han väntar hellre tills jag delgivit henne mina djärva planer. Han har nämligen ingen lust att spela teater för min hustru.”

”Nej, det förstås.”

Sofia och Alfred blev stående framför staketet kring Västmanland-Dalas stora trädgård och nationshus som hade många fönster. De kala träden tornade upp sig bakom staketet. Den gråbruna barken var så fuktig att den såg svart ut. Det droppade från grenarna. En iskall droppe träffade Sofia mellan ögonbrynen och fick hela pannan att kännas bedövad.

Det var tomt på gatorna. Men när som helst kunde det dyka upp någon som inte borde se dem tillsammans.

Hur länge skulle hon behöva uthärda hemlighetsmakeriet? Hon vande sig aldrig vid det. Hon hade inte blivit härdad av alla besvikelser. Tvärtom. I stället tyckte hon att det kändes som om nerverna sakta men säkert frättes sönder.

Han stack in handen innanför överrocken, klappade på kavajens bröstficka och stönade.                    

”Hur kunde jag glömma att de är slut?” Han slog till en staketpinne. ”Tusan också!”

”Vi kan uppsöka närmaste cigarrbod nu med en gång.”

”Nej, jag köper nya på vägen hem. Bara herrar och en och annan hermafrodit bör visa sig i en cigarrbod.”

Sofia visste hur grinig han kunde bli utan sin tobak, fast hon framhärdade inte. Antagligen skulle grinigheten bli ännu värre om hon framhärdade.

De huttrade och gjorde åkarbrasor.

”Ja, du, det tar emot att gå hem.” Alfred grep om staketpinnen han nyss hade drämt till. ”Tanken på att sitta i salongen och samtala med min hustru …”

”Du uppskattar ju Pauline trots att äktenskapet är som det är.”

”Visst”, sa han och tog ett fastare tag om pinnen. ”Alla uppskattar Pauline. Jag är bara så trött på att spela komedi.”

Hon var också trött på det. Till skillnad från honom slapp hon i alla fall spela komedi varje dag.

”Endast i ditt och norrbaggens sällskap kan jag ta av mig clownmasken. Och mor såg mig aldrig bära mask.”

”Hur gammal var du då din mor avled?”

”Jag var sjutton och Edit nitton. Vi kunde inte dölja vår sorg. Vi såg aldrig far gråta. Det märktes dock att han led. En sorglig tid för hela familjen.”

”Ja, det förstår jag.”

”Nu för tiden har jag lättare att dölja mina sorger. Stora som små. Sådant lär man sig med åren. Fast smärtan är densamma som förr.”

Sofia nickade.

Han släppte staketet och fladdrade med de långa fingrarna som verkade ha blivit stela.

”Toste är för ung för att ana vad hans far sysslar med. Likväl har jag en otäck känsla av att han instinktmässigt begriper att …”

”Vad?”

”Att jag är en humbug.”

”Du är ingen humbug. Och hur skulle en sexåring kunna få för sig en sådan sak?”

”Ibland kommer jag på honom med att stirra på mig.” Alfred lade handen på strupen. ”De klara barnaögonen tycks se rakt igenom mig.”

”Nästan alla barnaögon är klara. Du bara inbillar dig det där.”

Han småskrattade. Därpå sa han att det kanske var nerverna som spökade och tillade att det fanns gott om neurasteniker bland författarna.

Hon tänkte att det fanns risk för att även hon skulle bli neurasteniker om inte situationen de befann sig i förändrades till det bättre.

”På tal om författare så borde jag presentera dig för unge Oskar Löfgren, en ny diktartalang på mitt förlag. Han ärvde nyligen en massa pengar. Dessutom är han stilig och ytterst älskvärd.”

Hon suckade och frågade om han skämtade. 

”Jo. Jag borde dock inte lägga beslag på din ungdom och hindra dig från att göra ett gott parti. En dag tröttnar du ändå på mig. Träffar du en annan så får jag nöja mig med att komma på ert bröllop.”

”Sluta nu!”

Tyngden i hennes bröst svällde. Bröstkorgen var för liten för tyngden.

”Fryser inte Sofia alldeles förskräckligt?”

”Det är dags att gå hem nu”, sa hon och slokade med huvudet.

Han gjorde en ansats att röra vid hennes nacke, men lät armen sjunka då två studenter uppenbarade sig på Sysslomansgatan. Studenterna travade in i trädgården bakom staketet och fram till nationshuset med de många fönstren. Entrédörren öppnades och gångjärnen gnisslade.

Först kom några enstaka droppar. Sedan flera.

Sofia började hacka tänder och Alfred hukade sig och drog upp rockkragen.

”Kära vän, nu måste vi rusa åt varsitt håll innan det blir värre.”

*

När hon låg i det uppvärmda vattnet och andades in tvålens liljekonvaljedoft lyckades hon nästan mota undan bedrövelsen. Hon slösade mer än vanligt med den väldoftande tvålen och fantiserade om deras liv i drömhuset. Efter badet satte hon på sig rena kläder och åt kalla köttbullar med lingonsylt.

Sofia slog sig ned vid kaminen och smälte maten och lyssnade till regnets dunder mot fönsterblecket. Men hon började snart skruva på sig och kunde inte längre slappna av fastän hon försökte. Hon reste sig därför och gick fram till fönstret.

Regndropparna sipprade oupphörligen nedför rutorna och bildade en pulserande hinna som skymde utsikten. Ändå rådde det inget tvivel om att det höll på att skymma.

© Jenny Enochsson 2025