Större delen av lördagen ägnade hon åt att gå igenom sin garderob och se vad som borde kastas eller skänkas till välgörande ändamål och vad som behövde köpas inför vintern. Sofia fick dessutom lappa och laga; det visade sig vara en del försummat arbete att ta igen.

Dörrklockan ljöd då hon på seneftermiddagen satt och sydde ihop en reva i en klänningsärm. Hon studsade till och stack sig på nålen. Det blev en röd prick på pekfingertoppen, fast det kom inget blod. Hon slängde klänningen på sybordet och rusade ut i tamburen.

”Åh, fru Petersen. Stig in, ni.”

Fru Petersen hade på sig samma svarta cape och samma pälskantade galoscher som i går.

En flik av Sofias dräktkjol fastnade i dörren när hon skulle stänga efter grannen. Hon öppnade igen och höll denna gång ett öga på kjolarna då hon stängde.

”Berta Jönsson är väl här i närheten?” sa frun och såg sig omkring.

”Nej, jag hörde henne gå ut för fem minuter sedan. Troligen gör hon några inköp innan affärerna stänger.”

Hon kunde inte begripa vad grannkvinnan ville. Hon kände ett sting av oro, men lugnade sig med att hon aldrig hade haft något otalt med henne.

”Vill ni kanske komma in till mig och sätta er ned?”

”Nej tack, snälla fröken, min Petersen väntar mig därhemma. Men jag skulle behöva tala med er ett par minuter. Någonting bekymmersamt.”

”Ja-a?” sa Sofia och tittade storögt på henne.

”Amanda talade om för mig att hon sett herr Selander gå in i huset i går. Trots sitt av förkylning försvagade tillstånd var hon upprörd.”

”Han var här och lämnade en brådskande arbetsuppgift.”

Hennes hjärta hade börjat picka som ett fågelhjärta.

”Jo, jag och Amanda känner givetvis till att ni arbetar för honom.”

”Morbror och jag var goda vänner med Alfred och hans fru Pauline. Jag är fortfarande god vän med dem.”

”Det känner jag och Amanda också till.”

”Varför …?”

”Förra månaden såg hon er promenera tillsammans i Luthagen. Ni märkte henne inte. Enligt Amanda hade ni bara ögon för varandra.”

”Uppenbarligen har hon läst för många missromaner.”

”Det kan tyvärr hända att hon skriver till frökens hyresvärdinna.”

Sofias näsborrar vidgades och näsvingarna skälvde.

”Hade fru Hägg feber?”

”Lite, lite grann.” Victoria Petersen log. ”Så det är dessvärre inte tal om febrig förvirring.”

”Nähä.”

”Det är inte säkert att Amanda skriver till Nora. Jag försökte få henne att ändra sig. Kanhända tar hon reson då upprördheten bedarrat.”

Medan Sofia försökte koncentrera sig på att sluta darra borrade hon in naglarna i de svettiga handflatorna.

”Jag tyckte att ni borde få reda på omständigheterna. Jag har även pratat med er kusin. Ingen annan.”

”Tack. Det var vänligt av frun att underrätta och förvarna mig.”

”Jag lägger mig inte i andras privata angelägenheter. Dock har jag på nära håll sett vilka olyckor som kan drabba oss kvinnor. Den uppenbara följden är endast en av dessa olyckor.”

Det ringde på dörren.

Sofia stod och såg på den och tyckte att det kändes som om huvudet var fyllt med ludd.

”Ska jag öppna? Det är nog Thore. Den rare gossen.”

Fastän frun inte fick något svar släppte hon in Thore och även Hulda.

”Nej, nu är det dags att tänka på refrängen. Min Petersen väntar.” 

Victoria Petersen kilade ut och drog igen dörren innan de andra hade hunnit säga adjö till henne.

Kusinen höll fram ett brunt paket mot Sofia och förklarade att det innehöll madeira och konfekt. När hon tog emot paketet och tackade det nyförlovade paret kände hon sig som en automat.

”Får vi stanna en stund?” undrade han.

”Jag är så trött. Dessutom behöver jag skriva ett brev.”

”Snälla du, endast en kort visit. Hulda har sällan möjlighet att smita från sitt arbete.” Han hostade till. ”Fru Hägg tar sig nämligen en tupplur.”

”Just nu är jag inte mycket till sällskap.”

”Det gör ingenting, fröken.”

”För guds skull, Hulda, kalla henne Sofia.” Thore såg från Hulda till Sofia. ”Det går väl för sig, kusin?”

”Ja, naturligtvis.”

”Då kallar jag er, jag menar dig, Sofia.”

*

Hulda och Thore satt tätt intill varandra på bänken med stoppad sits. Sofia befann sig i en länstol mittemot dem och ansträngde sig för att verka lugn och behärskad. På sidobordet stod konfektasken, madeiraflaskan och tre glas. 

De hörde Berta träda in i tamburen. Hon småpratade för sig själv om någon specerihandlare som hade försökt lura på kunderna härsket smör och rutten potatis. Hon hävdade att han skulle få ångra sin usla vandel då Branting blev statsminister.

”Borde vi inte viska för säkerhets skull?” viskade Thore.

”Onödigt”, sa Hulda med hög stämma.

”Är det?”

”Jag känner henne. Hon smyglyssnar aldrig. Lita på det, ni.”

Kusinerna ifrågasatte inte hennes utsago.

”Tänk om fru Hägg vaknar och märker att Hulda saknas”, sa Sofia.

”Gör hon det, Sofia, så får jag ovett.” Hulda log och visade sina spetsiga tänder. ”Lita på det.”

”Berätta nu för henne vad du gjort.” Han skakade på huvudet. ”Det är inte klokt. Min kära fästmö är min själ inte riktigt klok.”

”Dotterns kloral står kvar i medicinskåpet. Jag spetsade fruns lemonad. Bara en aning. Tillräckligt för att hon ska sova. Länge.”

Sofia skrattade till och försökte se överraskad ut. Av ren artighet. I vanliga fall skulle hon säkert ha blivit överraskad på allvar, men för ögonblicket hade hon nog med sitt eget. Mer än nog.

Thore undrade om Märta hade tagit kloral mot sina sömnbesvär.

”Nej. Några dagar före bröllopet fick hon ett anfall på sin kammare. Frun befallde mig att hämta herr doktorn. Herr doktorn kom och sa att det var hysteri. Kortvarig hysteri.”

”Vad man får höra, mina damer. Vad man får höra.”

Hulda sa att frun hade berättat för henne att hon varit likadan när hon skulle gifta sig med järnhandlare Hägg.

”På tal om fru Hägg”, sa Thore och hostade.

”Det är inget ont i frun, men ibland blir hon gräsligt besvärlig”, sa Hulda och stoppade i sig en bit konfekt.

Sofia lade handen för ögonen. I nästa sekund tog hon bort den.

Thore synade henne och utbrast: ”Jisses, nu först ser jag hur medtagen du är. Varför såg jag det inte med en gång?”

”Det känns overkligt. Jag kan knappt tro att det är sant.”

Hulda nickade och gav henne en blick som tycktes säga att hon visste precis vad hon menade.

Varför hade Sofia uttalat de tankarna högt? Det hade inte alls varit meningen.

”Var inte ängslig, kusin. Våra hyresvärdinnor umgås sällan. Fru Wilhelmson kommer troligen ifrågasätta det som fru Hägg skriver, om hon skriver något alls.”

Sofia kände knappt sin hyresvärdinna och hade ingen aning om hur hon skulle reagera om hon fick det farliga brevet. Inte heller Thore eller Hulda kunde förutsäga fru Wilhelmsons reaktion.

”Kluck, kluck, kluck”, sa han medan han fyllde glasen med mer madeira.

”Kluckeli, kluck”, sa Hulda.

De nyförlovade fnissade.

”Förlovningen firar vi senare. Dock skulle jag vilja utbringa en skål redan nu. Eller är det olämpligt, Sofia?”

”Nej, nej.”

”Skål för kärleken”, sa han och höjde sitt glas.

När de tre glasen klingade mot varandra skvalpade lite madeira ut på hans handrygg. Hulda böjde sig blixtsnabbt ned och kysste handryggen.

”Men Hulda då.”

Hans bröstkorg hävde sig och ådrorna i tinningarna hade svullnat.

Hon log och blottade ännu en gång de vassa tänderna som nu hade färgats rödbruna av drycken.

”Varför låta dyr vätska gå till spillo, söte Thore?”

Han applåderade och skrattade hysteriskt. Sofia tyckte att han såg idiotisk ut.

”Och nu sitter du här som en jämlike trots att du ännu tjänar.”

Hulda nöp honom i kinden och påpekade att hon inte trodde på förlovningen förrän hon hade fått en ring.

”En ring ska du få, sköna mö. Jag måste bara besöka Zetterbergs pantlånekontor först och pantsätta ett par tillhörigheter. Ack, krassa verklighet.”

Medan han snurrade på sitt glas pratade han om ett brev som var på väg till familjen i Chicago. De fick helt enkelt finna sig i att hans fästmö var tjänarinna. Det trodde han att de, eller åtminstone modern och systern, skulle göra.

Hulda förvred ansiktet, viftade med handen som om den hade somnat och sträckte sig sedan efter sitt glas.

”Innan farfar, en parveny enligt somliga, skaffade sin manufakturaffär och blev framgångsrik var han en enkel skräddare.”

”Jo, du har sagt det.”

Han gav fästmön en puss på kinden och började därefter tala om den icke föraktliga summa pengar hans far med största sannolikhet skulle sända.

Sofia betraktade stearindropparna som rann nedför ljusen.

”Och jag ska skaffa en anständig lägenhet. Huldas och mitt första hem. Borde jag börja leta redan i morgon, kusin?”

Hon slet blicken från ljusen och frågade: ”Förlåt, vad sa du?”

Thore upprepade frågan utan minsta tecken på otålighet.

”Det låter förnuftigt”, sa hon och orden verkade främmande i hennes mun.

Kusinen delgav henne sin och Huldas plan.

Då han hade funnit en bostad skulle Hulda säga upp sin tjänst och han sitt rum. Sedan skulle de flytta och viga sig så kvickt som möjligt. Något kyrkbröllop blev det inte tal om. Det tyckte han var synd. Hon var däremot lättad över att slippa de kyrkliga ceremonierna.

”Vad anser du om vår plan?” undrade han.

”Jag tycker att den är bra, mycket bra.”

I kväll förmådde hon inte nedteckna det hon hade sett och hört. Hon orkade inte heller tänka på Ludvig Qvarnström.

Thore ställde sig upp, rörde armar och ben som en sprattelgubbe och satte sig på bänken igen. Därefter vände han sig till Sofia och meddelade att han och Hulda hade diskuterat en sak tidigare.

Huldas mun blev till ett streck.

”Om fru Wilhelmson mot all förmodan …” Han harklade sig. ”Vad jag menar, kära kusin, är att du får bo hos oss. I Huldas och mitt hem. Du blir dock tvungen att finna tillfällig logi tills jag får det nya hyreskontraktet.”

”Det är väldigt snällt av er båda, men jag ska inte bo i ert hem.” Hon fingrade på ett veck i kjolen. ”Det skulle varken ni eller jag stå ut med.”

”Jo då”, sa han utan att möta hennes blick.

”Och Thore har inte ansvar för mig. Jag är min egen.”

Hulda andades ut högt och förde handen till skärpet. Sedan reste hon sig och frågade om Sofia inte ville skriva sitt brev nu. Sofia sa att hon ville det.

”Till honom?” sa Thore.

Hon svarade inte utan frågade i stället om hon fick be honom om en stor tjänst.

Han flög upp från bänken, slog ihop klackarna och gjorde honnör.

”Första gången du ber mig om en tjänst. Vad kan jag stå till tjänst med, kusin? Vad?”

”Kunde du möjligtvis hämta brevet innan du går till kyrkan i morgon och efter mässan bege dig till Östra Ågatan?”

Han svarade ja och undrade vad han skulle göra om Alfred inte var hemma.

”Då kan du ge brevet till Signe och be henne lägga det på hans skrivbord. I värsta fall får du säga detsamma till Pauline eller Toste.”

Alfred hävdade att hustrun och sonen var ointresserade av hans korrespondens; hon hoppades att det var sant.

”Det ska jag göra. Det ska jag visst göra.”

Hon tackade honom.

Äntligen gjorde de nyförlovade sin sorti.

Sofia blundade och masserade tinningarna. Det gick runt i huvudet på henne. Ändå tänkte hon se till att få det där brevet skrivet.

© Jenny Enochsson 2025