Berta visade sig i tamburen. Hennes spetsmössa hängde ned över ögonbrynen. Det såg ut som om den var på väg ännu längre ned.

Sofia stod framför tamburspegeln och ordnade till hatten. Hon vände sig mot tjänstekvinnan.

”Passar det om jag serverar frökens kvällsvard om två timmar? Eller blir ni borta länge?”

”Det passar utmärkt. Jag blir inte borta länge.”

Hon skulle bara ned till C. G. Rosenbloms pappershandel på Sysslomansgatan och inhandla ett par skrivhäften och även kosta på sig en reservoarpenna av fin kvalitet. Nu hade Sofia återfått intresset för sin skapelse Ludvig Qvarnström. Men den närmaste tiden skulle hon knappast ha tid att göra efterforskningar eller skriva. De nya häftena och den nya reservoarpennan tänkte hon inte börja använda förrän hon befann sig i lägenheten på Rundelsgränd.

”Fröken brukar äta tidigt.”

”Ja, jag har ganska tidiga vanor.”

Berta ryckte i spetsmössan så att den hamnade vid hårfästet.

”För en gångs skull blir det enbart konserver till kvällsvard. Jag iddes inte handla i dag, jag. Har fröken något emot konserver?”

”Nej då.”

Sofia hade ännu inte talat om för henne att hon skulle flytta. Varför visste hon inte. Hon borde göra det nu med en gång. Det skulle snart bli uppenbart att hon hade börjat packa sina saker. De småpaket hon hade gjort i ordning förvarade hon i skåp och lådor. I övermorgon skulle de stora pappkartongerna komma – hon hade beställt dem i går. De kunde inte gömmas undan i skåp och lådor utan måste stå framme på golvet.

Möjligtvis kände Berta redan till att hon hade sagt upp sitt rum. Kanske visste hon också att författaren hade hälsat på henne.

Vare sig fru Hägg hade skrivit till fru Wilhelmson eller inte ville Sofia flytta. Det vore olidligt att fortsätta bo under samma hustak som den avskyvärda. Tack vare Erlings ingripande slapp hon det. Hon skulle nog ha kunnat hitta en bostad själv. Fast knappast med så snabb inflyttning. Dessutom skulle hon ha varit tvungen att konkurrera med andra sökande. Enligt Thore var det inte lätt att finna en vettig bostad. Herr Palmgren hade varit noga med att visa Sofia hur hygienisk hennes lägenhet var. Där fanns inga vägglöss, murkna fönsterramar eller liknande.

Erling och hon hade brevledes kommit överens om att flytten skulle äga rum första december. De hade själva stoppat breven i varandras inkast och struntat i riskerna. Varför skulle de behöva dölja sin vänskap?

Hon tvekade ett ögonblick och sa sedan: ”Jo, Berta, jag flyttar härifrån första december.”

”Gör fröken det?” sa Berta och lade handen på spetsmössan. ”Var ska fröken bo?”

”I en liten lägenhet på Rundelsgränd. Nästgårds.”

”Ja, Rundelsgränd är sannerligen nästgårds.”

”Jag har skrivit till fru Wilhelmson och talat om det.”

Tjänstekvinnan satte händerna i sidorna och plirade mot henne.

”Vet ni, fröken, då ska jag genast skriva till frun och fråga om systersonen min får bo i rummet. Han är medikofilare och stipendiat. Fasligt begåvad. Hyran är ju rätt låg. Hans nuvarande logi är rent bedrövligt.”

”Vilken bra idé. Bertas systerson får säkert överta rummet.”

”Det får han troligtvis för frun är rättvis, hon.” Berta gnuggade de väldiga händerna. ”Och det gäller att smida medan järnet är varmt.”

*

Sofia gick ut i eftermiddagsskymningen. Det var kallt och klart. Ett lager pudersnö prydde hustaken och gatorna.

Medan hon traskade nedför St. Johannesgatans backe tänkte hon på Alfreds senaste brev. Även på svaret hon hade skickat honom.

Han skulle inte ge henne några romanutdrag under flyttperioden. Ändå skulle hon få betalt. Alfred beklagade sig över att han var förhindrad att bära möbler och kartonger på flyttdagen. Jag är helt enkelt tvungen att resa till Stockholm och diskutera romanen samt ett förskott med min förläggare, hade han skrivit. Det förstod Sofia och hon misstyckte inte. Hon skulle få hjälp av tre personer. Thore och till och med Hulda hade beviljats ledighet den första. Erling var sin egen chef och följde sitt eget schema. Precis som han hade förutspått gick grannen med på att låna ut sin fars häst och bryggarvagn och någon ersättning ville mannen inte ha.

När hon tänkte sig Alfred kånka på bohag blev hon full i skratt. Ärligt talat hade hon inte ens tänkt på att fråga honom. Han var ännu ovanare vid fysiskt arbete än hon. Det hade hon förstås inte skrivit till honom. 

Inte förrän hon hade hunnit installera sig i den nya bostaden och vilat upp sig ordentligt skulle de ses igen. Han menade att det var bäst att mötas på andra ställen än Rundelsgränd. Att motstå frestelsen. Sofia antog att han hade rätt. Erling sa visserligen att hans grannar inte verkade skvallra. Men ändå. Hon ville inte bli sedd som husets lösaktiga fruntimmer.

Nu var hon framme vid C. G. Rosenbloms pappershandel. Hon öppnade den pinglande dörren. Hälsade på det kvinnliga affärsbiträdet med de pigga ögonen och gjorde sina inköp. Sedan skyndade hon tillbaka till rummet på Övre Slottsgatan där flyttförberedelserna väntade.

Vad mycket hon hade att ordna med! Var det därför hon hade tänkt mindre på Alfred än hon brukade göra? Ja, hon trodde nog det. Men Sofia såg fram emot att återse honom i december. Det gjorde hon verkligen.

© Jenny Enochsson 2025