Ett nytt brev från Erling. Sofia sprättade upp kuvertet och kände hur ett leende spelade kring läpparna. I går hade de också skrivit till varandra. Egentligen hade hon inte tid att ägna sig åt korrespondensen just nu, men hon kunde faktiskt inte låta bli.

Uppsala den 24 november 1902

Kära Sofia!

Tusen tack för ditt brev. Både elegant och chosefritt skrivet. Mina formuleringar måste framstå som grovt tillyxade i jämförelse.

Jag är kolossalt stolt över att vara den första som får höra om dina iakttagelser av Thore Öberg och den planerade långnovellen om Ludvig Qvarnström! Givetvis är mina läppar förseglade. Thore som tragikomisk hjälte, ja, herregud, så träffande! Du känner honom betydligt bättre än jag, men han och jag talas alltid vid en stund då vi stöter på varandra. Borde jag skämmas över det här påhittet? frågar Sofia mig. Naturligtvis inte. Du skulle se vilka elaka karikatyrer jag har tecknat. En del av dem föreställer personer jag känner. Jag menar dock inte att ett litterärt porträtt kan jämföras med en karikatyrteckning. Om din kusin känner igen sig i Ludvig borde han bli smickrad. Hans liv omvandlas ju till litterär konst.

I dag är det precis en vecka kvar. Du har mycket att stå i. Kanske hinner du inte läsa mitt brev. Fullt förståeligt att du längtar efter att ströva omkring i Geijersdalen eller Eriksbergsskogen i stället för att packa och förbereda. Ja, en vecka till under samma hustak som den avskyvärda och därefter är du fri! Fortsätt undvika henne. Det låter klokast.

Thore och hans fästmö är alltså övertygade om att fru H. inte anar att de är ett par. Hm … Jag undrar om hon inte har lagt märke till ett visst tycke och tänkt att en herre gärna kan roa sig med en piga så länge det sker i lönndom. Den kälkborgerliga dubbelmoralen och skenheligheten. Hur ofta är pigan lika road som husbonden eller herrn? Väldigt sällan, gissar jag. Hur som helst kommer fru Hägg att känna sig vanhedrad då hon får höra talas om förlovningen. Rätt åt henne. Det är också rätt åt henne att hon förlorar en utmärkt hyresgäst och en utmärkt jungfru.

Den avskyvärda och hennes gelikar upprätthåller sina konventioner och fasader och fördömer oss andra. Varför kan inte dessa män och kvinnor låta var och en sköta sitt? Sedan jag blev konstnär har jag råkat ut för trångsynta människors hätskhet. Trots att min konst knappast kan väcka anstöt och inte min person heller. De känner mig inte. Folk har sådana fördomar om konstnärer. Ja, du förstår säkert vad jag menar. Man vet inte om man ska skratta eller gråta.

Tack för dina generösa ord om min konst! Jag måste dock erkänna en sak för dig. Nu för tiden förtjänar jag knappast att kallas friluftsmålare även om min kärlek till naturen och frisk luft är oförändrad. Förr kånkade jag på staffli, dukar och målarmaterial och slog läger där jag så att säga fann motiven. Något annat var otänkbart. Numera har jag endast med mig skissblock, pennor och ibland kameran. Målningarna växer i stället fram i ateljén och jag förlitar mig på mitt minne, mina skisser och fotografier. Jag tar mig större friheter som konstnär. Utförandet påverkas av mina inre landskap i högre grad än förr. Flitig är jag ännu, men jag vill inte längre måla i regn, snöoväder, storm eller gassande sol. Så många missöden. Ett exempel: mitt dåliga regnskydd blåste bort och färgen bokstavligen rann bort från duken. Fy!

Min egen lilla konst anses antagligen förlegad. Om nu någon över huvud taget anser något om den. Mästaren Monet har inte övergivit impressionismen. Monet är Monet och jag jämför mig inte med honom. Jag är förresten trött på alla lustigkurrar som säger att det måste vara en fördel att ha dålig syn om man är impressionist. Vilka idioter! Min syn utan pincené eller glasögon är fruktansvärt dålig. Fast jag är ju ingen renodlad impressionist. Min stil är, som du vet, murrigare och har både realistiska och påhittade inslag. Att följa ett program till punkt och pricka är inte förenligt med mitt frihetsbehov.

I mina ögon är de modernaste konstriktningarna krystade. Jag älskar förvisso Gustaf Fjæstads vinterlandskap och Eugène Janssons blåmålningar. Dessa konstnärer är rätt så moderna, men de går sin egen väg. En del av Munchs mindre övertydliga verk uppskattar jag. Symboliken tenderar att vara alltför uppenbar. Överlag tycker jag att symbolismen, både den konstnärliga och den litterära, saknar liv och blod. Det gäller dock inte Munch.

Förresten har jag ofta blivit kallad Fjæstad i tidningar och i andra sammanhang. Det beror naturligtvis på våra norska, snarlika efternamn, inget annat. Jag tvivlar dock på att Gustaf Fjæstad någonsin fått heta Fjeldstad.

Du nämner att du inte skulle kunna leva utan novellskrivandet. Jag känner detsamma för konsten. Detta får mig att tänka på något som hände nyligen. Alfred och jag besökte en bekant på Trädgårdsgatan. Det var ett par andra prissar där med. Jag gick därifrån tidigare än de andra. När jag kom hem tog jag fram skissbok och kolstavar och satte mig vid ett bord. Belysningen i rummet var svag; jag står inte ut med skarp belysning på sena kvällen. Ögonen var irriterade av all cigarrök. Fastän jag hade på mig pincenén var synen grumlig. Jag såg knappt vad jag gjorde. Ändå skissade jag en ledbruten och halvblind åldring som stod framför sitt målarstaffli. Plötsligt upptäckte jag att den gamle såg ut som en äldre variant av undertecknad!

Nu ska jag ögonaböj kila uppför Svartmangatans backe och lämna brevet i ditt inkast. Om jag möter den avskyvärda i trapphuset kanske jag sliter av mig ena handsken och daskar till väggen med den. Nej, jag lovar att lägga band på mig.

Erling

© Jenny Enochsson 2025