Kusinerna vandrade genom labyrinten av lådor, paket och hoprullade mattor på golvet. De nådde fram till länstolarna, slog sig ned och sträckte sig efter kopparna med varm choklad och vispgrädde. Nyss hade Berta med möda tagit sig genom labyrinten och ställt brickan med kopparna på sidobordet. Hon hade svurit mellan tänderna. Nästa gång lämnar jag brickan utanför dörren så får fröken ta in den själv, hade hon meddelat.

”Tror du inte, kusin, att detta är sista gången vi sitter här och språkar?” sa Thore.

”Det tror jag bestämt.”

”Jag hoppas att jag och Hulda får besöka dig på Rundelsgränd. Småningom med en liten parvel eller tös i släptåg.”

”Det får ni.”                     

”Och du hälsar väl på i vår framtida lägenhet?”

”Ja då.”

Han tog en klunk av chokladen, svalde och smackade med läpparna som en kännare.

”Vad roligt att Bertas systerson ska bo här”, sa han.

”Ja, verkligen. Så slipper han vägglössen och smutsen.”

”Jösses, ja.”

Sofia tänkte att hon just nu borde göra annat än att sitta och dricka varm choklad med Thore. Fast han skulle snart hem och byta från kontorskostymen till en enklare aftondräkt eftersom han skulle tillbringa fredagskvällen på Stadshotellet tillsammans med Artur Henriksson och några andra män. 

Bara tre dagar kvar till flyttdagen. Det pirrade i hela hennes kropp. Hon längtade efter att få bo helt själv och slippa vara inneboende. Men då hon tänkte på allt arbete som återstod blev hon yr i huvudet.

De pratade om hans och Huldas förlovning och kommande äktenskap. Det var mest Thore som höll låda.

”Vi kommer ständigt att ha ont om medel. Precis som Henrikssons. Hulda säger att hon kan ta ett litet arbete. Det tillåter jag inte.” Han höll upp handflatan. ”Där går min själ gränsen.”

Hon tvivlade på att Hulda tog hans förbud på allvar.

”Om jag ändå kunde få löneförhöjning”, sa han och suckade.

”Din far skickar väl pengar?”

”Ja, tack och lov. Han fördömer förlovningen, men pengar skickar han så fort Hulda och jag vigt oss.”

”Din mor och syster välkomnar alltså förlovningen?”

Han sa att de var förtjusta och att de förr eller senare skulle få fadern på bättre tankar.

Trots att Sofia inte ens hann tänka på iakttagelser och skrivande för tillfället bestämde hon sig för att iaktta Thore. En liten stund, inte mer. När han traskade upp till sig tänkte hon skynda sig att skriva ned tankar och intryck.

”Vet du, kusin, jag har kommit på hur jag och Hulda ska ha råd med jungfru.”

”Hur då?”

”Hulda ska ta en fattig, ung flicka under sina vingars beskydd och lära upp henne.”

”Jaså.”

Hon tänkte låta Ludvig och Alberta gifta sig i Uppsala och sedan emigrera till Australien. Berättelsen skulle sluta med att paret steg ombord på det stora fartyget. Hon hade ingen lust att skildra livet på fårfarmen. Visserligen var hon nyfiken av sig, men tanken på att lära sig mer om fårskötsel och australiensiska farmer kändes föga lockande.

”Så fort som möjligt bör Hulda och jag skaffa en bostad och viga oss. Jag lusläser bostadsannonserna. Hittills har jag varit på en visning. Trivsamt ställe. Två till är intresserade. Värden ger besked efter lucia.”

Hon sa att Thore och Hulda säkert skulle få lägenheten.

”Åh, tror du det, kusin?”

”Javisst.”

I själva verket visste hon inte vad hon skulle tro om den saken.

Han log med hela ansiktet, trummade på låren och började lovsjunga sin fästmös förtjänster. Då han påstod att Hulda var mild och beskedlig som en fölunge blev Sofia tvungen att bita sig i tungan. Förstod han vad han hade gett sig in på?

*

Hastigt skrev hon ned de nya observationerna och tankarna. Den första anteckningsboken var fulltecknad och det var endast några oskrivna sidor kvar i den andra. Nu hade hon stoff så det räckte och blev över.

”Sista gången vi satt härinne och språkade och sista gången jag studerade honom”, sa Sofia till sig själv.

Hon knackade på den andra anteckningsbokens hårda pärm.

När hon äntligen hade packat upp och ordnat allting i lägenheten på Rundelsgränd tänkte hon påbörja långnovellen om Ludvig Qvarnström. Den berättelsen skulle bli det bästa hon någonsin hade skrivit. Bättre än pianinonovellen!

Det slog henne att Ludvig Qvarnström höll på att utvecklas till en självständig figur i hennes fantasi. Så småningom skulle han nog bli helt olik Thore Öberg. 

© Jenny Enochsson 2025