Trots att Sofia tog små steg höll hon ideligen på att halka. Snön på Kyrkogårdsgatans trottoar var isbelagd. Det hade inte sandats de senaste dagarna. Även de andra fotgängarna slirade och sträckte ut armarna för att återvinna balansen. Vissa log medan andra riktade mungiporna nedåt eller muttrade.

Vintersolens strålar hittade nätt och jämnt ned till marken och människorna.

Kroppen var stel efter de sista dagarnas slit; kylan gjorde rörelserna ännu stelare. Fastän hon hade på sig sin tjockaste vinterkappa och under den lager av ylleplagg huttrade hon. Mössan täckte inte örsnibbarna; kölden bet i dem.

Då hon nådde det välbekanta bostadshuset stannade hon till. Bröstet fylldes av en dov känsla. I en lägenhet i det huset hade hon vuxit upp tillsammans med Verner och två tjänstekvinnor som avlöst varandra.

Ett litet flickansikte dök upp mellan två amaryllis i ett fönster. Som barn hade hon själv brukat stå och titta ut just där. Händerna på fönsterbrädan av brunmelerande marmor och fötterna på en träpall. Flickan gapade och viftade med en gul leksakstrumpet. Sofia vinkade och fortsatte sedan mot Kyrkogårdsallén.

Under de höga alléträden promenerade ett fåtal damer och herrar. Det var mindre halt på gångstråket än på trottoaren eftersom snön inte var lika nedtrampad eller hårt packad där. Två domherrar, en hane och en hona, landade på en gren. Lite snö lösgjordes från grenen och singlade ned över en mans pälsbrämade mössa. Fågelhannen vände sitt röda bröst mot solen och lät som en ångvissla.

Vid sidan av allén låg kyrkogården. Några arbetare skottade snö mellan gravarna och talade med lågmälda röster.

”Sofia.”

Hon stannade tvärt och snurrade runt.

Framför henne stod en reslig kvinna i välskräddad vinterkappa.

”God dag, Pauline”, sa hon och stramade upp sig.

Kvinnorna log med köldbitna kinder och skakade varandras handskbeklädda händer.

Linjerna kring Paulines ögon och mun hade fördjupats. Sofia funderade över om det berodde på dolt lidande eller bara på kylan.

”Det var minsann inte i går”, sa den resliga.

”Nej, det var det inte.”

Fattade Pauline varför hon höll sig borta från henne? Alfred skulle ha svarat nej. Sofia undrade hur han kunde vara så tvärsäker.

Hon tog ett steg åt sidan, stötte emot snövallen och borstade bort snön från kappan och dräktkjolen. Bredvid drottninglika Pauline kände hon sig som en klumpig barnunge.

”Jag var precis hos Sundbergs på Gropgränd.” Pauline gjorde en gest mot Gropgränd. ”Så fick jag lust att ta en sväng i allén.”

”Jaså.”

”Här är vackert även om vintern. Eller hur, Sofia?”

”Ja, fast jag tycker att här är som vackrast om hösten.”

”Själv skulle jag snarare säga våren.”

De betraktade de vita drivorna som ännu var obefläckade, träden och kyrkogården.

”Du var alltså hos Sundbergs?” sa Sofia och tryckte armarna mot sidorna.

”Ja. Jag hälsade på Olivia och pysen Gösta. Pysens syskon är i skolan och Frans Otto på biologiska avdelningen. Söta Olivia spelade Grieg och Chopin för oss.”

Pauline värmde händerna i kappfickorna och Sofia trampade upp och ned.

”Olivia insisterade på att bli undervisad av din morbror Verner.”

”Ständigt och jämt.”

De skrattade, men slutade skratta då domkyrkoklockorna började klämta.

Pauline talade om att Alfred hade kommit hem från Stockholm i går. Sofia nickade och tänkte att hon borde få brev från honom när som helst.

”Kära Sofia, våra stackars ben fryser strax till is. Vi borde röra på oss.”

De gick långsamt uppför allén trots att de frös.

”Hur kommer det sig att du inte besökt oss på sistone?” frågade Pauline och det märktes att hon försökte låta oberörd.

”Åh, jag har haft en del att stå i. Särskilt den senaste tiden.”

”Den senaste tiden? Ja, det kan jag i och för sig tänka mig.”

Sofia knöt näven, förde den till munnen och hostade.

”Du har ju flyttat. Granne med Erling Fjeldstad.”

”Ja.”

”Min make har berättat att en bekant till din hyresvärdinna skulle ha rummet och att du därför fick flytta ut med kort varsel.”

Hon nickade och såg ned på sina skor.

”Gud, så nedrigt.”

”Ja, herregud”, var allt hon lyckades få ur sig.

Hon riktade blicken mot det lilla gravkapellet på kyrkogården. En skata spankulerade fram och tillbaka på kapellets tak och kraxade. Med ens flög den ned från taket och till hennes förvåning satte den sig tillrätta på en mager kyrkogårdsarbetares mössprydda huvud. Det slog henne att fåglarna måste vara världens mest oförutsägbara varelser. Bortsett från somliga människor.

Pauline undrade om hon trivdes i sin nya bostad.

”Det gör jag. Trevligt ställe. Härligt att slippa bo hos någon annan.”

När hon tänkte på det ändlösa efterarbetet som väntade därhemma kände hon hur det började värka i tinningarna. Värken försvann dock omedelbart.

”Walborg Göransson erbjuder ju sina hushållstjänster till grannarna. Ska du anlita henne?”

Sofia skakade på huvudet och sa att hon inte behövde någon hushållshjälp. Detta hade hon över huvud taget inte tänkt på tidigare, men nu insåg hon att det var sant. Hon kände sig lite stolt över att ha tagit det beslutet. För första gången någonsin skulle hon klara sig utan jungfru. När hon och Alfred blev gifta och flyttade ihop ville hon däremot att de skulle anställa någon.

”Vår gamla Signe är ovärderlig. Mitt och Signes samarbete har alltid fungerat fint. Den dag hon kom till oss var jag ung och oerfaren.”

Även om Sofia var ung kände hon sig inte oerfaren. Tvärtom. Hon trodde att hon rentav höll på att bli desillusionerad. Det hade hänt så mycket i hennes liv sedan det förra seklet ersatts av ett nytt.

Pauline nös, plockade fram en näsduk med monogram och snöt sig. Sofia passade också på att snyta sig. Kvinnorna gjorde äcklade miner när de stoppade tillbaka de genomvåta näsdukarna i sina fickor.

”Så fort jag kommer hem ska jag hälla i mig varm toddy. Kära Sofia, se till att få i dig något varmt du med. Du ser så frusen ut. Liten och frusen.”

Sofia tänkte att hon knappast hade blivit mindre sedan förra gången de setts.

Solen befann sig nedanför trädtopparna. Skuggorna hade tätnat och det fanns nu inte en enda strimma dagsljus i Kyrkogårdsallén.

”Förresten hälsade Erling på oss förra veckan. Det var länge sedan sist.”

”Ja, han nämnde det besöket.”

Erling hade bara nämnt det för Sofia och därefter bytt samtalsämne. Det hade verkat som om han inte velat prata om det. Hon hade undrat varför, men inte vågat fråga honom. Annars hade de så lätt för att tala med varandra.

Mitt på gången låg några frusna hästlortar. Kvinnorna rundade dem. En kråka klättrade upp på en lort och började hacka frenetiskt på den med näbben.

”Jag hoppas att det snart är din tur att besöka oss.”

”Jo”, mumlade hon.

Arbetarna hade slutat skotta snö mellan gravarna och lunkade nu uppför allén. Ovanför deras hjässor kretsade skatan och kraxade. Männen småpratade med varandra och deras röster var fortfarande lågmälda. Sofia och Pauline ställde sig tätt intill snövallen och släppte fram männen som tackade dem.

I motsatt riktning rörde sig en luggsliten familj. Kvinnan höll en pojke i handen. Pojkens vänstra ben var krokigt och han haltade. Bredvid honom gick en tonårsflicka. Både flickans och kvinnans kjolfållar tyngdes ned av snö och smuts. Ett steg bakom de andra tre traskade en man. Hans utmärglade ansikte påminde om en dödskalles flinande nuna. Ju närmare familjen kom desto mer framträdande blev lukten av brännvin och hygienbrist.

Mannen glodde på Pauline och Sofia.

”Vill damerna ge oss en slant till ribbved?”

Damerna letade fram mynt i sina portmonnäer – den längre hade betydligt fler att avvara än den kortare. Mannen tog emot mynten och bockade djupt som en hovlakej.

”Tack.” Kvinnan neg och log ett tandlöst leende. ”Gud välsigne er.”

Tonårsflickan granskade Pauline och Sofia uppifrån och ned. Det fanns något föraktfullt i de blå ögonen.

Sofia och Pauline fortsatte gå.

”Antagligen köper de brännvin i stället för bränsle”, sa Pauline.

”Ja, tyvärr.”

”Brännvin värmer också, fast …” Pauline slog ut med ena handen. ”De arma människorna. De stackars barnen. Vad tragiskt.”

Sofia höll med om att det var tragiskt.

”Stackars, stackars barn. Alla dessa olämpliga föräldrar. Att de är fattiga kan de inte rå för. Nej, jag tänker på brännvinet. Barn till spritslavar borde omhändertas och komma till tryggare hem.”

”En svår fråga.”

”En svår fråga?”

”Ja, jag tycker att det är en väldigt svår fråga.”

”Nej, Sofia. Barnen betyder allt. De betyder allt.” Pauline lade handen på bröstet. ”För att förstå det måste man vara mor.”

Sofia frågade om hon ansåg att även välbeställda alkoholisters ungar borde omhändertas.

”Bland så kallat bättre folk finns det förhoppningsvis andra i hushållet som värnar om de små.”

Först tänkte hon vädra sina motargument, men hon valde att tiga.

De kom fram till slutet av Kyrkogårdsallén. Där blev de stående.

En man bar på ett paket med sigillack och gröna snören. Just som han passerade kvinnorna skänkte han Pauline ett beundrande ögonkast. Hon tycktes inte märka det.

”I dag ska lille Alfred köpa en ångmaskin och jag ska gömma den på ett säkert ställe.”

”Jaså.”

”Egentligen är Toste alldeles för ung.” Pauline log. ”En ångmaskin är dock det enda vår bortskämde älskling önskar sig.”

”Jaså.”

Sofia borrade ned skospetsen i snön och såg bort mot Carolinaparken där några gatpojkar kastade snöbollar på varandra och brottades i drivorna. Troligen levde de flesta av dem på svältgränsen och ändå var de sprängfyllda av energi. Hon misstänkte att den energin skulle försvagas avsevärt om ett par år.

”Tre veckor före dopparedan.” Pauline tog sig för pannan på samma sätt som Alfred brukade göra. ”Redan nu måste jag och Signe börja ägna oss åt förberedelserna. Ja, gud.”

Sofia sa att hon knappt hade tänkt på julen i år.

”Vi firar den hos mor som vanligt. Alfreds far och syster samt några släktingar till mig och mor kommer också att närvara.”

”Jaså.”

”Hur ska du fira julafton?”

”Med Thore som förra året. Även med Hulda om möjligt. Thore och jag är bjudna till syskonen Möllers föräldrahem, men vi går nog inte dit.”

”Verner skulle ha varit vid liv i dag om han rest hem över julen i fjol”, sa Pauline och klappade henne på handen.

”Ja, förmodligen”, sa Sofia och klarade strupen.

Ljudet av bjällror fick dem att vända ansiktena mot släden som gled fram längs Kyrkogårdsgatan. Den silvergrå hästen satte ned hovarna försiktigt på marken. Kusken rörde inte på sig. Det verkade nästan som om han var bedövad av kölden. I sätet bakom kusken satt en man i björnpäls och fårskinnsmössa. Näsan och kinderna var lika röda som domherrens bröst. En cigarr pendlade upp och ned i munnen. Medan släden svängde förbi Carolina Rediviva dröjde sig tobaksmolnen kvar i den stillastående luften.

Sofia erinrade sig hur den fallande snön hade trollat bort omvärlden under slädturen tillbaka från Grindstugan. Förra vintern. Hon blinkade.

”Kära du, var snäll och titta hit.”

Hon lydde Pauline, fast hon kunde inte låta bli att flacka med blicken.

”Som jag trodde, Sofias ögon besväras av kylan.”

”Jo, de är känsliga för kyla.”

Solen glödde mellan trädstammarna. Sofia blev inte bländad av det kopparröda skenet.

© Jenny Enochsson 2025