Hon åt bröd, ost och kallskuren skinka. Då och då tog hon en klunk blåbärssaft. Hon satt vid matbordet i sitt nya hem. Kandidat Juhlin behövde inte längre matbordet eller de fyra tillhörande stolarna och hade därför skänkt dem till henne. De var något repiga. Annars i fint skick. Synnerligen generöst av kandidaten, hade Thore sagt. Sofia höll med honom om det.

På bordet låg Alfreds senaste brev. För att vara Alfred var det kort. Han skulle vara ensam hemma större delen av lördagen och undrade om hon ville titta förbi klockan ett. Pauline och Toste skulle äta två måltider hos Sundbergs och Signe skulle hem till sin bror i Svartbäcken. Han längtade efter att återse sin lilla Sofia. Skulle hon vara tillräckligt utvilad på lördag? Han hoppades verkligen det. Några rader om Stockholmsbesöket. Två nätter på ett dåligt uppvärmt hotell. De oändliga diskussionerna om romanen på hotell Rydberg hade inte lett någonvart, men förläggaren hade ändå beviljat förskottet. I slutet av brevet bad Alfred henne om ursäkt för att han inte hade varit en bättre stöttepelare. Lovade bot och bättring.

Sofias brev till honom var redan avsänt. Ännu kortare än hans. Hon hade fortfarande mycket att göra och hann inte med brevskrivning.

Tänk att de inte hade sett skymten av varandra sedan den ödesdigra novemberdagen. Hon såg fram emot deras rendezvous på lördag. Visst gjorde hon det.

I det lilla köket diskade hon porslin, glas och bestick. Därpå fortsatte hon med det som hade sysselsatt henne i fyra dagar: att få ordning på röran i den nya lägenheten. Hon arbetade i rask takt i nästan två timmar innan hon tillät sig en paus.

Sofia sträckte på armarna, lutade sig framåt i en båge och visade tänderna. Sedan gick hon fram till ett av fönstren. Det var redan mörkt ute. Hon vidrörde försiktigt krukväxterna på fönsterbrädan, vattnade dem och konstaterade att de hade börjat repa sig efter flytten.

”Ni har fått vila er till skillnad från mig”, sa hon till dem.

På natten stod växterna på kandidat Juhlins matbord eftersom det blev för kallt för dem i fönstret. Detta hade hon talat om för Erling. De är tacksamma för att du räddar deras liv, hade han sagt. Och hon tyckte faktiskt att krukväxterna såg tacksamma ut och hon hade en känsla av att de litade på henne.

Linnet låg i travar på bänken. Hon började stoppa in det i linneskåpet. När hon lyfte upp den sista högen gav knäna vika. Hon vacklade till och tappade den. Ändå ville hon inte erkänna sig besegrad och därför plockade hon upp linnet från golvet. Men då det började gå runt i huvudet på henne lade hon sig raklång på sängen och studerade sprickorna i takets stuckatur.

För sin inre syn såg Sofia familjen Selander sitta vid det vackert dukade salongsbordet och äta kvällsvard. Sonen uttryckte återigen sin längtan efter en ångmaskin och maken blinkade åt makan.

Hon grep om sängstolpen, tvingade sig upp och återgick till bestyren.

Efter ytterligare en timmes arbete sjönk hon ned i en länstol och lade armen för ögonen.

© Jenny Enochsson 2025