Framför hennes tröskel stod vedhandlarens unge medhjälpare. Han höll en vedtrave i famnen. Veden doftade fortfarande färskt timmer. Pojkens ansikte och händer var härjade av köldeksem och självsprickor. Fast han var varmt klädd. Skinnluva, yllerock och tungstövlar. Kläderna och stövlarna var för stora och antagligen dubbelt så gamla som pojken.

”Så fröken Björkman ska bara ha tall?”

”Ja, jag har endast beställt tall.”

Den kalla luftströmmen från trapphuset trängde genom Sofias sidensjal, ylleklänning och underkläder. Hon huttrade och drog sjalen tätare kring skuldrorna.

”Annars har jag träkol liggande i släden. Det var en som beställde fel. Fröken Björkman ska inte ha lite träkol med?”

Hon svarade att hon hade träkol så det räckte.

Samtidigt som pojken lade vedträna innanför tröskeln öppnades porten därnere och draget blev ännu påtagligare. Hon betalade för tallveden. Trots att det var fri hemkörning stack hon till pojken femtio öre extra. Han log, bockade två gånger och stoppade slanten i stövelskaftet.

Då hon skulle stänga dörren hördes förlägna skratt från pojken och Erling. Hon stod kvar i dörröppningen och lyssnade till stegen i trappan. I nästa stund hamnade Erling i hennes synfält. Vinterblek hy och halsduken uppdragen till hakan.

”God dag, Erling”, sa hon och kände på hårknuten.

”God dag, Sofia.” Han lossade på halsduken. ”Jag hörde din röst och tänkte gå upp och hälsa. Vedbudet och jag krockade med varandra. Det gick bra.”

”Vilken tur att det gick bra. Han var precis här. Ja, det vet du redan.”

Han nämnde att han just hade varit på en tidningsredaktion och lämnat några skisser.

”Vad för slags skisser?”

”Fåniga karikatyrer av maktens män.” Han gjorde en rörelse med ena handen. ”Man måste ju överleva.”

”Ja, man måste det.”

Han tog av sig vantarna och stuvade ned dem i ulsterfickorna.

”Du säger väl till mig om det är saker du behöver hjälp med?”

Hon kom plötsligt att tänka på något.

”Efter flytten har klädskåpet blivit förskräckligt vingligt.”

”Jag är inte speciellt händig, men det där ska jag nog klara av. Passar det om jag infinner mig med verktygslådan om en kvart?”

”Givetvis. Du är så vänlig, Erling.”

”Alfred har förmodligen avslöjat för dig hur stel, envis och motspänstig jag kan vara.”  

”Det är inte alltid lätt att handskas med mig heller. Tvärtom.”

”Till syvende och sist handlar det om det högst berättigade behovet av att slippa gå i ledband.”

”Så sant.”

De log mot varandra. Ett samförståndets leende.

*

Erling ryckte i klädskåpets ben som precis hade fått nya skruvar. Sedan kände han efter så att hela skåpet stod stadigt på golvet. Det gjorde det nu. Sofia tackade honom. Han påpekade att hon borde ha sagt till honom tidigare. Tänk om hon hade fått den tunga möbeln på sig. Ja, då skulle det ha blivit slarvsylta av henne.

”Jag mötte förresten Pauline i Kyrkogårdsallén i förrgår”, sa hon.

”Oj då. Var det mycket genant?”

”Ja, fast inte hela tiden. Jag föll stundom in i en roll.”

”När jag pratade med Pauline förra veckan föll jag också in i en roll. Det var inte svårt att …  Det har förstås sina orsaker.”

Hon frågade vilka orsaker. Erling svarade att han nog inte visste vad han menade. Fastän Sofia var övertygad om att han visste exakt vad han menade teg hon och ansträngde sig för att sluta tänka på saken.

Han tog sig en titt på rummet som lystes upp av två fotogenlampor.

”Vad fint här har blivit. Imponerande att du nästan är färdig med efterarbetet efter så kort tid. Är du inte fasligt trött?”

Sofia erkände att hon hade varit nära att svimma av trötthet i går. Han såg henne i ögonen och sa att det var av största vikt att hon tog det lugnt resten av dagen.

”Vill Erling ha te, kaffe eller vinglögg?”

”Murvlarna gav mig kaffe, en skvätt konjak och skinksmörgåsar. Men vinglögg skulle sitta fint. Tack, snälla du.”

Hon bad honom att slå sig ned så länge. Han satte sig vid kandidat Juhlins matbord och såg bort mot kakelugnen. Innanför luckorna brann elden och spred sin värme i hela lägenheten. Värmen fick hennes muskler och leder att kännas mindre ömma.

”Önskas äpplen och pepparkakor?” undrade hon.

”Ja tack.”

Hon drog för gardinerna, släckte en av fotogenlamporna, tände ljusen i spegellampetten och ljuset i den gröna lyktan på matbordet. Sedan förflyttade hon sig till köket och plockade fram pepparkakor, skar frukten i skivor och värmde glöggen. Trots hennes protester hjälpte han till att duka fram koppar, assietter och servetter.

”Erling har rätt i att jag behöver vila mig.”

”Ja, efter flytten och allt det andra.”

”Vilka veckor det har varit”, sa hon medan hon sköt sin stol närmare bordet.

”Du har varit utsatt för ständiga prövningar och påfrestningar.”

Sofia svepte med blicken över rummet.

”Nu först inser jag på allvar att jag fått en tillflyktsort.”

”I din tillflyktsort kan du skriva och bestämma över dig själv helt och hållet.”

Vad hon hade längtat efter det!

Erling tog av sig pincenén, kisade mot Sofia och sa återigen att han ville läsa hennes noveller.

”Ja, så fort jag får ordning på mina papper och skrivhäften.”

”Det är mig en ära”, sa han och satte på sig pincenén.

De betraktade varandra ett ögonblick för länge.

Hon kände hur blodet hettade och tänkte att det måste bero på glöggen. Hon tänkte att det varma uttrycket i hans ögon också måste bero på glöggen och konjakskvätten han hade fått på tidningsredaktionen.

Då de inte talade blev vissa ljud tydliga: det spröda krasandet av pepparkakor, brasans knastrande i kakelugnen, fioltonerna från en annan lägenhet.

”Så du tycker alltså att här är fint?” sa hon och bröt tystnaden.

”Ja, Sofia. Hemtrevligt och stilfullt. Inget krimskrams.”

Hon pillade på sin servett, vek ihop den och vecklade ut den.

”Jag är ju inte huslig som Pauline.”

”Det vore synd om du slösade bort mer tid än nödvändigt på husliga göromål.”

”I morgon ska jag hem till Alfred. Han är ensam till kvällen.”

”På så vis.”

Hon formade servetten till en trekant.

”Troligtvis blir mitt nästa hem min och Alfreds gemensamma våning. När jag heter Sofia Selander.”

Erling nickade och rev sig hårt på kinden.

Hennes ögon drogs till den avlånga rodnaden efter hans nagel.

”Förut tänkte jag att han säkert skulle fortsätta uppmuntra mitt skriveri då vi gift oss.” Hon skiftade ställning på stolen. ”Nu tvivlar jag mer och mer på det. Alfred är van vid ett bekvämt hem.”

”Herregud.” Han böjde sig framåt och stödde underarmarna mot bordet. ”Alfred får se till att skaffa en duktig jungfru.”

”Pauline har duktiga Signe. Ändå verkar hon ägna nästan all sin tid åt hushållet. Och han är som sagt van vid ett bekvämt hem.”

”Alfred må vara min gode vän, men om han hindrade dig från att skriva skulle jag faktiskt ha svårt att förlåta honom”, sa Erling med en antydan till norsk brytning.

Det var som om hans ord dröjde sig kvar i rummet.

Sofia tittade på honom, öppnade munnen, stängde den.

”Vi tycks kunna tala med varandra om i stort sett allt”, sa han. ”Är det inte märkvärdigt?”

”Jo, märkvärdigt.”

”Det är en sak som jag skulle vilja berätta. Jag vet inte om jag borde eller om jag törs. Jag är ovan vid att … Det är gräsligt fånigt.”

”Snälla du, säg det.”

Han gned knogarna mot bordskanten och satte i gång att berätta.

I våras då Erling hade målat Paulines porträtt hade han fått för sig att han varit förälskad i henne. Det fortsatte han tro, men han började tvivla på de känslorna för ett tag sedan. Hemma hos Selandrarna förra veckan insåg han slutligen att han inte var förälskad i henne. Det stod också klart för Erling att den Pauline han hade trott sig vara kär i inte varit den verkliga Pauline.

Sofia nickade och kramade sidensjalens snibbar.

”Jag har en miniatyrkopia av porträttet”, sa han medan han drog upp axlarna.

”Har du?”

”Bara jag vet om att den finns. Nu även Sofia. Jag behöll originalet tills jag var färdig med kopian. Enda gången jag har kopierat ett beställningsverk.”

Hon frågade om han trodde att Pauline eller Alfred hade anat något.

”Nej, jag undvek ju Pauline under denna tid. Nu förstår du vilken den verkliga orsaken var. Att den så kallade förälskelsen skulle leda någonvart kunde jag inte tänka mig.”

”Skulle jag kunna få se miniatyrtavlan?”

De kom överens om att han skulle gå ned och hämta den medan hon värmde mer glögg.

*

När hon placerade de rykande kopparna på kandidat Juhlins matbord var Erling tillbaka med miniatyrporträttet.

Sofia höll det framför sig och sa: ”Utsökta detaljer. Det påminner om någonting. Nu vet jag. En helgonbild.”

”Ingenting tycks undgå dina ögon. Jag är som du vet en gudlös man. Ändå blev miniatyrporträttet min helgonbild, min ikon. Fast jag trodde för den skull inte att Pauline var ett helgon.”

De kom fram till att det tack och lov inte fanns några helgon.

”Så du var förälskad i din bild av henne?”

”Ja. En illusion.”

Hon tyckte att det kändes som om något flöt upp till ytan. Något hon under flera månader hade försökt hålla tillbaka. Ännu så länge begrep hon inte vad det handlade om.

Erling sa att hans och Paulines vänskap hur som helst var förstörd nu.

”Hur kommer det sig?”

Han ryckte på axlarna och gav inte intryck av att sörja över den förstörda vänskapen.

”Pauline är vacker och liknar en sagodrottning”, sa hon.

”Det stämmer.”

Sofia stirrade på den sista äppelskivan på assietten; fruktköttet hade börjat skifta i brunt och såg oaptitligt ut.

”Enligt Alfred är jag söt och även vacker.” Hon sköt assietten åt sidan. ”Men han anser att jag endast drar till mig somligas blickar medan Pauline drar till sig nästan allas.”

”Jag tycker att Sofia är vackrare än Pauline”, sa Erling.

Röda fläckar blev synliga på bägges kinder och halsar.

”Det kan du knappast tycka”, sa hon.

”Jo, minsann. Och det var klumpigt sagt av Alfred. Han trampar sannerligen i klaveret nu och då.”

”Fast det där om mig och Pauline är sant och jag blundar inte för sanningen.”

”Det är många som lovprisar Alpernas överdådiga skönhet. Vissa blir uttråkade av den i längden och föredrar det subtilt vackra. Som Åre eller ön Als.”

Hon hade förstått att Erling Fjeldstads motiv alltid var subtila och aldrig överdådiga. Av någon anledning upplevde hon en känsla av triumf.

Han grep om den lilla tavlan och skyndade bort till kakelugnen. Hon följde efter honom. Han öppnade luckorna.

”Har jag Sofias tillåtelse att slänga in lite bränsle? Brasan har blivit klen.”

”Självfallet. Ta ett av de nya vedträna.”

De slog sig ned på mattan framför kakelugnen.

Nu tog sig elden. Doften av bränd kåda fyllde rummet. De dansande lågorna återspeglades i pincenéglas och ögon.

”Naturligtvis hyser jag inte agg mot Pauline.” Han kastade in miniatyrporträttet i kakelugnens gap. ”Bara mot den fördömda bilden.”

Erling och Sofia såg hur bilden förtärdes av elden: hur den sakta mörknade, blev helt svart och till sist förvandlades till aska.

Fastän miniatyrmålningen var förintad luktade det bränd färg. Han stängde kakelugnsluckorna. Stanken dröjde sig ändå kvar.

Hon särade på två gardinlängder, öppnade fönstret och betraktade den blåsvarta himlen och stjärnorna som verkade större än vanligt. När Erling ställde sig bredvid Sofia råkade han komma åt hennes arm som hastigast. En elektrisk stöt gick genom hennes kropp. Hon tänkte att det borde vara statisk elektricitet. Då iskylan fick dem att hacka tänder stängde hon fönstret och drog för.

De skrattade och skrattade utan att veta varför.

© Jenny Enochsson 2025